Ett forum för "intressant svensk skönlitteratur" med en inledningsvis vag programförklaring. Katarina Andersson har läst första numret av Const Literary (Preview) och konstaterar att den rymmer prosa, poesi, essä och mer oidentifierbara genrer med en bredd och spretighet hon upplever som en tillgång.
Nya tidskriften Const vill vara ett forum för ”intressant svensk skönlitteratur”. En något vag ambition, som inte direkt blir klarare av Ida Theréns och
Maria Mårsell
s inledande programförklaring. Det är ”billigare än någonsin att skapa trycksaker”, ”historiska mängder böcker säljs varje år” och ”skrivarskolorna är proppfulla”.
Dessa kvantitava aspekter samt den skrämmande uppgiften att det enligt Sifo tydligen är svenskens drömyrke att ”arbeta som författare” är alltså skälet till att det behövs en litteraturtidskrift. Fast nu finns ju redan Vi läser? Men det Const vill, och som man velat hade stått allra överst i presentationen, är att skapa utrymme för debutanter och ta temperaturen på den svenska kvalitetslitteraturen. Huruvida de utvalda bidragen (tolv stycken) är representativa för några omvälvande litterära strömningar avstår jag från att försöka bedöma, istället upplever jag bredden och spretigheten som en tillgång.
Den text som först fångar mig ordentligt är Lidija Praizovićs bidrag. Det är säkert också det mest lättillgängliga och, ur ett medialt perspektiv, det mest uppseendeväckande. Hennes kommande bok, ur vilken ett avsnitt här presenteras, har redan uppmärksammats i tidningen Filter: Praizović gör en Norén/Lundgren/Knausgård eller vem man nu ska välja och hon gör det i form av att skriva in sina medstuderande på Biskops-Arnö i texten, de som tillhör den övre medelklassen och vars föräldrar ofta är etablerade författare. JAG VILL INTE BLI INSKRIVEN I DITT PROJEKT utbrister de indignerat. Lidija Praizovićs text suger tag i en och är obarmhärtigt rolig i sin ilska och sitt förakt, den har sin styrka i att vara totalt onyanserad.
Kropp och kött
Const rymmer både prosa, poesi, essä och mer oidentifierbara genrer. Viktor Johanssons ”Kandidaterna” består av korta avsnitt rubricerade med epitet som Skaparen, Ninjapojken och Extremsportaren. Gemensamt för subjekten är någon form av utanförskap och gränslöshet, det kan handla om allt från att klottra ner en tunnelbanevagn till att ta av sig alla kläder på öppen gata.
I Olle Dyranders långa dikt ”Figuranterna”, som blandar korta strofer med större sjok, är det vardagligheter och banala fraser som ramar in en omstörtande händelse, den som krossar den vardag som ändå fortgår genom att fraserna fortsätter att upprepas.
Helena Lies poem ”Utsöndringar” kan läsas utifrån dess typografi, meningar med eller utan interpunktion ligger utspridda över sidan, några kursiverade, några i en ljusare färgskala, som ett diktpussel.
Det kroppsliga och bokstavligen köttsliga har länge varit ett återkommande tema bland poeter i den yngre generationen. Titeln på Aase Bergs diktsamling från 2002, Forsla fett, är talande. I ”Rum” använder Tone Brorsson samma typ av estetik. Här återfinns livmoderhinnor, skallben, varansamlingar, tandhalsar, brosk. Risken finns att dessa ord skapar ett avstånd till det som dikten vill förmedla – en upplevelse som utspelar sig på olika numrerade avdelningar.
I Malte Perssons metatext ”Dikten är ett hus” vet man å andra sidan inte alltid vad som är på allvar och vad som är ironi eller trippelironi, men det gör den också underhållande.
Störande moment
De medverkande i Const är födda mellan 1967 och 1988, med en dominans av 80-talister. Det personliga och den egna erfarenheten är på många sätt genomgående, men med stor variation i tilltalet. Efter att ha läst Const är min övergripande känsla att jag verkligen har uppskattat det.
En randanmärkning: Samtliga texter har också översatts till engelska, i syfte att nå en större läsekrets och sprida ny svensk litteratur till andra länder. Det är säkert en vanesak, men den engelska versionen utgör lite av ett störande moment där den ligger i högerspalten. Jag läser en mening och kan inte låta bli att undra hur vederbörande valt att översätta den. I synnerhet om den innehåller svordomar. Blir det… fuck? Eller, knott, vad heter det? Gnats? Det låter ju inte klokt. Det är mycket som inte låter klokt när man läser det på det viset, vilket det förstås inte är meningen att man ska göra, översättningen riktar sig till någon annan, men innan texten fångat en sitter man där och sneglar till höger och skruvar besvärat på sig.
Men som sagt, Const intar sin plats i tidskriftshyllan och litteratur-Sverige med den äran, och har dessutom ett fantastiskt snyggt omslag av Sara-Vide Ericson.
