Så var det ute. Äntligen. Det värmer mig. Anja Pärson, hon har som alla andra har rätt att älska vem hon vill.

Men i Sverige 2012 krävs det fortfarande mycket mod för att man ska våga ”komma ut”. Hon och flickvännen Filippa har hållit kärleken hemlig i många år.

Hon som är känd och älskad av svenska folket. Till och med denna individ var rädd – Anja Pärson.

En kvinna som redan sprängt alla gränser som går att spränga. Detta i en värld där heteronormen ligger som ett skavsår över hela ens existens. Vad har hon egentligen att vara rädd för?

Annat var det med Anton Hysén. Ni vet – bögen i Let´s dance. En man, en fotbollspelare som kommer ut som bög. Där snackar vi mod. Jag menar kvinnor har ju redan sprängt en gräns genom att ta plats i en värld som tillhör männen – sportvärlden.

I´t aint gonna happen

Ja, så låter det faktiskt till och från. Att kvinnor har det lättare på grund av just den anledningen.

Jag ber, en gång för alla. Sluta förminska kvinnor som berättar att de är lesbiska.

Kvinnor som män som ”kommer ut”, tar ett kliv rakt in i en förtryckt grupp, där hot, hat och våld ständigt lurar runt hörnet. Där män blir kåta och tar deras sexualitet som en anledning att själva hetsa upp sig. För det är ju lättare för kvinnor att vara homosexuella. Mer accepterat, liksom.

Och du, Anja Pärson, vare sig du vill eller inte har du redan tagit ett politiskt steg.

Anja Pärson sa i P1- sommarprat att hon inte vill bli en ikon. Hon vill bara älska Filippa i lugn och ro. Sorry. I´t aint gonna happen.

I den bästa av världar hade deras kärlek inte föranlett uppståndelse. I den bästa av världar hade hon inte behövt smyga med sina känslor inför en människa med samma kön.

För det är ju just könet som komplicerar hela situationen. Med detta sagt är vi långt ifrån den bästa av världar.

Ju fler som kämpar desto bättre

Anja Pärson kan inte urskilja sig från det politiska även om hon så gärna vill. Jag kräver inte av henne att hon ska upp på barrikaderna.

Kämpa för hbtq-personers rättigheter, trots att det är just dessa aktivister som har stakat ut vägen för att Anja Pärson själv, överhuvudtaget kunde ”komma ut”.

Däremot önskar jag att hon ska tänka om på den punkten. Hon skulle kunna göra mycket för tjejer och kvinnor som förtärs inifrån av rädsla och skam över att älska människor med samma kön.

Ju fler som kämpar desto bättre. Det vet vi.

Beklagligt

Men den grupp som verkligen bär det största ansvaret och de som försvårar för hbtq- personer att leva sina liv är alla heterosexuella som inte tar ansvar för den frihet de besitter.

Precis som i den feministiska kampen. Det är inte vi kvinnor som ska skrika högre, vässa armbågarna och stånga oss fram ännu mer.

Det är männen som ska ta ett kliv tillbaka.

Bereda plats för oss också. Den priviligerade gruppen är alltid den som bör ta sitt ansvar.

Inte de förtryckta.

Så jag önskar Anja Pärson lycka till, precis som Kajsa Berqvist och Anton Hysén med flera som väljer att outa sin sexualitet, trots att det är beklagligt att överhuvudtaget behöva säga det.

Min önskan här och nu är att jag ska få uppleva en tid då denna krönika aldrig behövde skrivas.