Redan 2007 uttalade alliansregeringen en nollvision för vräkningar av barn i Sverige. Trots det har antalet barn som vräkts från sina hem fortsatt att stiga. Det gäller även under 2011. Förra året vräktes 663 barn, vilket var en ökning med 5 procent från året innan. Ytterligare 2 000 barn hotades av vräkning 2011. Det uppger Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra.
2010 tillsatte Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) en utredning om varför vräkningarna av barn fortsatt öka. Utredningen har genomförts under ledning av Sten-Åke Stenberg, professor vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet. Utredarna lade förra året fram sin rapport. De sammanfattade dessutom sina slutsatser i en debattartikel i Dagens Nyheter. Där slår de bland annat fast att lagstiftningen i dag är otillräcklig.
Svagt formulerad lag
I socialtjänstlagen står det endast att barnperspektivet ska ”beaktas”, vilket utredarna menar är alltför svagt formulerat. Det får i praktiken följden att barnens bästa kan hamna efter andra faktorer, konstaterar utredarna: ”Bostadens särskilda betydelse för barn och deras behov av skydd blir då underordnad.”
Utredarna skriver vidare att både rättspraxis, offentliga utredningar och rekommendationer från Socialstyrelsen ger stöd för en sådan tolkning av barnsperspektivets underordnade betydelse. ”Den nuvarande lagstiftningen ger med andra ord inget specifikt skydd mot barnvräkningar.”
Socialtjänsten kritiseras
Utredarna kritiserar även Socialtjänstens arbete i dessa barnärenden. De konstaterar att Socialtjänsten ”saknar kunskap om hyreslagen”, vilket får till följd att Socialtjänsten inte använder de möjligheter som hyreslagen trots allt ger att förhindra vräkningar.
I ett debattsvar avfärdar Maria Larsson både utredningens resultat och förslag. Hon skriver i DN att utredningen är ”bristfällig” och att förslagen inte ”håller måttet”.
Istället för att genomföra något av utredningens olika förslag har hon tillsatt en nationell samordnare ”för att ge kommunerna stöd i arbetet med att skapa en långsiktig hållbar struktur och fungerande rutiner i arbetet”.
