I den stund alla människor framstår som lika mycket värda och lika mänskliga tappar härskar- och offerstrategier sin mening. Det skriver Kajsa Tegnér efter att ha läst Ida Alis intervju med Lasse Anrell i förra numret av Feministiskt Perspektiv och efterlyser ett bättre samtalsklimat.
Tack för en väldigt viktig berättelse, Lasse Anrell. Det är angeläget att det kommer fram att du och andra människor som vittnar om sammanslutningar där det förekommer olagligheter som äventyrar de demokratiska systemen blir hotade till tystnad.
Liknande vittnesmål finns i Fredrik Gerttens nya film. En journalist på en lokalredaktion i Skåne berättar om påtryckningar från det multinationella företaget Dole; de försökte tvinga henne att sluta skriva om dem. Genom era berättelser tydliggörs mellanmänskliga härskarstrategiska kommunikationsmönster som verkar genom våld och skrämsel, det enligt mig största hotet mot demokratierna. Vi måste därför försöka få kontroll på vårt eget språkbruk.
Din berättelse tydliggör betydelsen av att vi försöker tala med varandra när vi upplever oss ha blivit utsatta för hot eller direkta övergrepp, och inte håller det för oss själva.
Det är när ”vi”, som du, journalisterna, dokumentärfilmarna, denna tidning och vi läsare skapar mötesplatser där vi kan förenas i att det är olyckligt och destruktivt att vi skrämmer varandra och använder våld som vi kan börja stärka våra egna demokratiska uttryckssätt – tänk Tahrirtorget. Så ska vi, ”vi som vill försöka bete oss och leva demokratiskt”, inte längre behöva se oss tvingade att ta till vapen och andra härskar- och offerstrategier mot det obegripliga och obekväma bland oss själva.
Genom berättelser som din kan vi förstå att vi behöver bli bättre på att tala om våra svåra samhällsproblem och samhällsbeteenden utan att förtiga och förneka visst samt förakta och hata annat. Vi behöver hjälpa varandra att ta oss förbi den hopplöshet och ordlöshet som får oss att ge upp eller göra våld på sådant och sådana bland oss som vi inte förstår. Prata om det svåra vi gör mot varandra, det vi förhoppningsvis inte hade gjort om vi som individer hade vetat och kunnat göra något bättre.
Vi kan börja förutsätta och förvänta oss välvilja och respekt av varandra, men först då vi inser och skaffar begrepp och förståelse för att det är vi själva som ställer till det för oss. Precis som det är vi själva som kan rädda oss från varandra(s okunskap och oförnuft).
Det finns inga andra att skylla på eller lita till i den stund alla framstår som lika mycket värda och lika mänskliga. Ingen mer ”överjordiskt godhet” eller ”omänsklig grymhet”, utan en människa som alla andra, varken mer eller mindre.
