När nätverket Stödstrumporna inför riksdagsvalet 1994 talade om att bilda ett kvinnoparti, räckte blotta hotet för att var och varannan svensk politiker plötsligt skulle förklara sig feminist. Aldrig tidigare har väl så många varit feminister.

Men vad betyder det att vara feminist när det görs till något alla ska omfatta? Och vad betyder det att det i dag höjs allt fler röster i det offentliga samtalet som avfärdar feminismen som allt ifrån överspelad till direkt skadlig?

Årets första nummer av tidskriften Axess har just feminism som tema. Omslaget bär texten ”Mot en ny feminism”. Fyra medverkande skribenter i temadelen ska reda ut begreppen, sägs det. Anslaget tycks lova idédebatt.

Aningen förvirrande blir det därför när man bläddrar till själva temadelen och upptäcker att här är rubriken ”Feminism som kvinnofälla”. I texterna lyser varje mer genomgripande diskussion av den ”nya feminism” som omslaget talar om med sin frånvaro.

Visst finns intressanta spår. Anita Du Rietz skriver om 1800-talets näringsidkande kvinnor och deras förhållandevis självständiga position, vilket ställs mot den marginalisering kvinnofrågor skulle genomgå i arbetarrörelsen. Tyvärr dras texten med en rad grova förenklingar. Frågan om kvinnors myndighet, som spelade en avgörande roll för många kvinnors möjligheter att bedriva näring, förbigås helt. På ett minst sagt besynnerligt vis görs Engels till ensam ansvarig för osynliggörandet av kvinnors deltagande i det ekonomiska livet. Det är som om huvudsyftet, snarare än att förstå historiska skeenden, är att slå fast vänsterns skuld. Men historien är betydligt mer komplex; vill man finna än tidigare exempel än Engels på hur kvinnors roll i historien osynliggjorts är det bara att gå till en liberal 1800-talsfeminist som Harriet Taylor Mill.

Det är också med trötthet jag läser Maria Ludvigssons kritik mot borgerlig feminism för att apa efter en ”storasyster” från vänster. I en artikel på två och en halv sida lyckas Ludvigsson inte mindre än nio gånger använda orden ”elitfeminist” och ”tyckar-elit” för att beteckna dem hon vill ta avstånd ifrån. Det blir närmast komiskt när någon som till vardags är ledarskribent på Svenska Dagbladet, pekar finger åt andra genom att kalla dem ”elit”.

Märkligast i sammanhanget – eller kanske mest symptomatisk? – är dock temats inledande text av Roland Poirier Martinsson. Här görs det upp med genusvetenskapen och dess existensfilosofiska arv. Inte minst med tanke på artikelns illustration – Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir vid ett kafébord – väntade jag mig en diskussion av det verk som spelat en helt ojämförbar roll i sammanhanget: de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Men texten handlar istället enbart om ”Sartres och Marx unkna människosyn” som alltså genusvetenskapen sägs föra vidare.

Finns inte de Beauvoir med alls då? Jomenvisst, i en inledande scen får hon sitta vid ett kafébord och bli förkrossad över något Sartre säger. Kvinnan som ömtålig och älskande, mannen som tänkande och skrivande. Jaha, så var vi där igen. Var det någon som sa unket?