"Den politiska världsbild Breivik formulerar i sitt manifest bärs upp av kulturkonservativa, antimuslimska och antiintellektuella idétraditioner som genomsyras av antifeministiska föreställningar" skriver Mattias Gardell, som har granskat Anders Behring Breiviks politiska hemvist.
Den 22 juli 2011 genomförde Anders Behring Breivik den största antimuslimskt motiverade massakern utanför Balkan i efterkrigstidens Europa. Majoriteten av de mördade – 41 av 77 – var kvinnor, de flesta av dem unga och dödade på nära håll.
Att flertalet offer var kvinnor var knappast en tillfällighet. ”Den kanske viktigaste insikten är att så många av våra kvinnor är förrädare”, skriver Breivik i sitt manifest 2083 som mejlades ut till tusentals utvalda mottagare i den antimuslimska miljön timmarna innan attackerna. ”Det är måhända inte ett genomtänkt förräderi, eftersom våra kvinnor endast tänker och handlar i enlighet med hur naturen skapat dem”. Breivik vidgår att det låter sexistiskt, ”men naturen i sig är sexistisk och man kan inte bryta mot primära naturlagar”.
Breivik ser sig som en kristen korsriddare i strid för traditionella europeiska värden och framhåller att kulturkonservativa män skiljer sig från marxister och män från andra kulturer genom sin inherenta ridderlighet som bjuder dem att värna det väna livet och hedra kvinnor som bärare av deras avkomma. Denna ridderlighet har emellertid ingen plats i en väpnad konfrontation.
Kvinnor förrädare
”Varje kvinnlig förrädare är någons dotter, någons syster eller mor”, konstaterar Breivik. ”Det är väsentligt att förstå att cirka 60-70 procent av alla kulturmarxister eller självmordshumanister är kvinnor, liksom upp till 20 procent av polisofficerarna och militärpersonalen (systembeskyddare). Att vara en Rättfärdighetens riddare innebär att döda våra mål. Om du är ovillig eller oförmögen att döda kvinnor på grund av ridderlighetsprinciper skall du hålla dig borta från väpnade motståndsrörelser”.
Massakern på Utøya gav bara en fingervisning om vad som komma skall, när de kulturkonservativa riddarna gått segrande ur slutstriden mot muslimerna och deras vänsterintellektuella anförvanter. Då inträder, enligt Breivik, rättskipningens tid. Förrädarna, vars led till två tredjedelar utgörs av kvinnor, skall ställas inför summariska militärtribunaler och avrättas, expatrieras eller dömas till långa fängelsestraff och muslimerna skall utvisas.
För de kvinnor som haft intima relationer med fienden eller gift sig och skaffat barn med förrädare, väntar samma öde som drabbade de kvinnor som umgåtts med ockupanterna under det andra världskriget: ”De kallades förrädarhoror och behandlades med största förakt. Många svälte ihjäl, andra våldtogs och lynchades”.
Genomsyras av antifeminism
Breviks kvinnohat må bedömas som patologiskt, men är politiskt motiverat och invävt i det kulturkonservativa samtalet om den bekönade ordning som tillskrivs naturen. Den politiska världsbild Breivik formulerar i sitt manifest bärs upp av kulturkonservativa, antimuslimska och antiintellektuella idétraditioner som genomsyras av antifeministiska föreställningar.
Vid sidan av den norske bloggaren Fjordman (Peder Nøstvold Jensen) lutar sig Breivik i detta särskilt åt kulturkonservativa amerikanska skribenter som William S. Lind, director vid Centre of Cultural Conservatism, T. Kenneth Cribb Jr., tidigare rådgivare åt Ronald Reagan och president för den kulturkonservativa Intercollegiate Studies Institute, Gerald L. Atkinson, pensionerad officer vid flottans flygvapen och säkerhetspolitisk rådgivare som i dag driver de konservativa organen Eternal Vigilance och New Totalitarianism, Raymond V Raehn, vars Global Security Council var länkad till World Anti-Communist League och som i dag är talesperson för den traditionellt konservativa/vita nationalistiska Council of Conservative Citizens, men hämtar också material från den ”antifeministiska feministen” Camille Paglia som gått till storms mot Judith Butler, Carolyn Heilbrun och Marilyn French; amerikanskan Christina Hoff Sommers som arbetar vid den nykonservativa tankesmedjan The American Enterprise Institute tillsammans med bland andra Ayaan Hirsi Ali och John Yoo (som under Bushadministrationen bidrog till att legalisera tortyr) och som skrivit de bästsäljande Who Stole Feminism? How Women Have Betrayed Women och The War Against Boys: How Misguided Feminism Is Harming Our Young Men; Phyllis Chesler som i The Death of Feminism anklagar feminister för att ha blivit promuslimska multikulturalister och Malaine Philips, den brittiska journalist som vandrat från vänster till höger med attacker mot ”homolobbyn” och multikulturalismen och som skrivit den konspirationsteoretiska Londonistan om hur korrupta politiker inbjudit islamiseringen av England.
Förfallets inledning
Liksom för de kulturkonservativa, antimuslimska och antiintellektuella skribenter Breivik influerats av och vars material han, med eller utan hänvisning, inlemmat i sitt manifest, spelar feminismen en nyckelroll i en dystopisk berättelse om västvärldens undergång. Det började redan med den tidiga kvinnosaksrörelsen under sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, med dess sociala reformagenda, krav på kvinnlig rösträtt, jämlikhetsideal, krigsmotstånd och antikolonialism, vilket Breivik ser som förfallets inledning, början på den europeiska kulturens feminisering. Under det andra världskriget och den tidiga efterkrigstiden stabiliserades samhället.
Breivik är född 1979, men drömmer sig tillbaka till ett tänkt 1950-tal som den ideala tidsåldern, då män var män, kvinnor var kvinnor, barnen var väluppfostrade och då det varken fanns kriminalitet eller muslimer i våra länder. ”De flesta män behandlade kvinnor som damer och de flesta damer ägnade sin tid åt att sköta hemmet, uppfostra barnen och bistå samhället genom välgörenhetsarbete. Barnen växte upp i tvåföräldershushåll och modern fanns där för att möta barnet när han kom från skolan”.
Allt skulle förstöras under den andra vågen av feminism, som under 1960-talet vände sig mot naturens ordning. ”Oavsett om ni gillar det eller inte är män starkare än kvinnor och naturen har utvecklat könen för skilda ändamål för att säkerställa människans överlevnad, just som naturen gjort med alla arter. Alla män är inte jämlika, alla kvinnor är inte jämlika och könen är inte och kan aldrig bli jämlika”.
Försvarar kärnfamiljen
Upproret mot naturen hade aldrig lyckats om västvärldens ledare tagit kriget mot kommunismen på allvar. ”Om vi hade avrättat varenda marxist och bannlyst marxistiska doktriner (inte endast de ekonomiska, utan också de kulturella – internationalism, extremfeminism, jämlikhetsextremism, antielitism, antinationalism) hade vi inte befunnit oss i vår nuvarande situation”.
I stället tillät veka politiker vänsterintellektuell infiltration på universiteten, i massmedia och i kulturlivet, varifrån de kunde leda attacken mot kärnfamiljen, mot vilken Gudrun Schyman nu vill sätta in dödsstöten: ”Schymans stridsrop är ’Död åt kärnfamiljen’. Schyman ondgör sig över att ’kärnfamiljen bygger på de traditionella könsrollernas fundament i vilken kvinnor är underordnade män och därmed cementerar en könshierarki vars yttersta uttryck är våld mot kvinnor’, varför hon bekymrar sig över de konservativas strävan att stärka familjen”. Anledningen till att kulturmarxister som Schyman och de feminister som föregått henne angrep kärnfamiljen var, enligt Breivik, insikten att den kommunistiska revolutionen förutsatte att traditionella strukturer och värden bröts ned och ersattes med sin samhällskorrumperande motsats.
”Den patriarkala samhällsstrukturen skulle ersättas med matriarkat, tron att män och kvinnor är olika och bör ha skilda roller skulle ersättas med androgyni; och tron att heterosexualitet är normalt skulle ersättas med tron att homosexualitet är lika normalt”. Den vänsterintellektuella feminismen vände allt på huvudet och medförde en allmän kollaps då ”barn, kvinnor och män utmanade familjens, samhällets och myndigheternas patriarkala, auktoritära strukturer och krävde jämlikhet för alla, oberoende av kön, färg eller ras”.
Feministernas hegemoni
Det snabba förfallet hade inte lyckats om inte kulturmarxisterna insett att de också måste korrumpera Kyrkan, som traditionellt varit moralens och traditionens väktare. Genom statliga diktat tvingades ”kyrkan att prästviga kvinnor. Som vi alla vet ledde kvinnornas emotionellt instabila natur snabbt till förordandet av homoäktenskap, prästvigning av homosexuella, förslappad kyskhet, åsidosättandet av människors [könsbundna] plikter i förhållande till reproduktionen, stöd till muslimsk massinvandring och till och med religionsdialog med muslimer”.
Feministernas hegemoni är nu närmast oinskränkt, och enligt Brevik fullständigt förödande. Feminister underblåser multikulturalism, de ömmar för flyktingar, för samhällets olycksbarn och de har feminiserat västerländska män, som vet hur man byter blöjor men inte hur man slåss. Feminiseringen av den västerländska kulturen är nästan komplett och den sista bastionen av manlig hegemoni, polisen och militären, är nu under attack. Detta kommer att underlätta det pågående muslimska maktövertagandet.
”Vad skall liberala feminister göra när de möter aggressiva muslimska ungdomsgäng? Bränna sina bh:s och kasta pocketversionen av Vaginamonologerna på dem? Kvinnorna kan möjligen omvandla sina män till dörrmattor, men det sker till priset av deras nation och civilisation”. När islamiseringen av Europa genomförts kommer västvärldens kvinnor att få lära känna verklig (till skillnad från inbillad) underordning, ty muslimska män är till skillnad från europeiska män (och en muslim kan aldrig vara europé även om han fötts i Europa) inga gentlemän utan av naturen kvinnoförtryckande mörkermän. Men kanske är det vad kvinnorna egentligen eftersträvar?
Kulturkonservativt avantgarde
Här mobiliserar Breivik den danske antimuslimske författaren Lars Hedegaard som framfört tesen att västerländska kvinnor uppmuntrar muslimsk invandring för att de ”drömmer om att bli underordnade”. Men kanske, tänker Breivik, ”testar feministerna bara männens gränser” för att ”finna den man som är stark nog att stå emot deras krav och därmed den man som kan ställa upp för dem”?
Breivik ser sig som deltagare i ett kulturkonservativt avantgarde vars spektakulära attacker mot förrädare och muslimer kommer att leda fram till ett europeiskt inbördeskrig som kommer att väcka den vite mannens slumrande krigarinstinkter till liv. Ur krigets renande stålbad kommer ett pånyttfött monokulturellt kristet Europa återta sin position som världssamfundets ledande civilisation.
När de ”kulturkonservativa tagit den politiska och militära makten i de västeuropeiska länderna” kommer ”patriarkatet återetableras” för att säkra kärnfamiljens och därmed civilisationens fortlevnad. Breivik föreställer sig att detta kan ske utan lagstadgade förbud för kvinnor att inneha inflytelserika poster i samhället (invandringspolitik och försvar undantagna). Det räcker att vidta åtgärder för att stärka kärnfamiljens relevans.
Breivik ger således kulturmarxister som Gudrun Schyman rätt: kärnfamiljen är patriarkatets och det hierarkiska samhällets grundbult. ”Så fort kvinnor åter kommer att skolas genom rättfärdiga institutioner och växa upp i starka och enade kärnfamiljer ledd av en självsäker patriark kommer hon att veta sin plats i samhället och vidare regleringar kommer att vara överflödiga”. För detta behöver, enligt Breivik, endast ett begränsat antal ”strategiska lagar” införas, varav tre är de viktigaste.
Ordning i familj och skola
För det första måste fadern garanteras vårdnaden av barnen. Det kommer att få kvinnorna att stanna kvar. För det andra måste skilsmässa utan laga skäl (no-fault divorce) åter förbjudas och för det tredje måste förbudet mot disciplinär aga hävas, på det att ordning i familj och skola skall råda. Därmed säkras den traditionella familjen genom vilken naturens könade ordning kan prägla barnen: pojkar lär sig bli självsäkra, aggressiva, dominanta och produktiva, medan kvinnorna lär sig bli milda, omhändertagande, emotionella och reproduktiva. De lär sig att män förväntas fatta besluten och att kvinnor förväntas lyda.
För att säkra reproduktionen av nya generationer bör staten subventionera rymliga bostäder åt gifta par med tre barn (så länge de förblir gifta och innan barnen flyttat ut) och anamma en av två, enligt Breivik möjliga modeller: den konservativa och den feministisk-liberala. Enligt den konservativa modellen skall preventivmedelstillgången begränsas, abort kriminaliseras, sexundervisningen reformeras (så att endast reproduktivt sex inom äktenskapets ramar främjas), kvinnor avrådas från att göra professionell karriär (det skall inte vara förbjudet att doktorera, men kvinnor skall uppmuntras att endast läsa upp till kandidatexamen), satsa på familjen och arbeta deltid.
Inskränkningar för media
Denna traditionella kvinnoroll skall glorifieras i tv-serier och filmer, vilket innebär vissa inskränkningar för media: Sex and the City och Madonna bannlyses. Breivik är medveten om att den konservativa modellen, som han – med hänvisning till 1950-talet – säger ”bevisligen fungera” innebär vissa inskränkningar för kvinnors och medias frihet. Alternativet vore att låta staten få en större roll i reproduktionen, den modell Breivik av outredd anledning kallar den feministisk-liberala.
Detta alternativ ”tillåter” kvinnor i den monokulturella Europeiska federationen att fortsätta självförverkliga och befria sig, utan att vara hämmade av barnalstring. Modellen är outsourcing: staten inrättar surrogatfabriker i lågkostnadsländer, så att den nordiska genotypen reproduceras genom att genetiskt högklassig sperma och ägg befruktas, och växer till i inhyrda livmödrar.
Då ”karriärbesatta” kvinnor, enligt Breivik, knappast kommer prioritera sina surrogatbarn kan staten kliva in som fosterförälder och genom att para ihop familjer om tre pojkar och tre flickor med ett anställt och utbildat par kristna nordbor, en man och en kvinna, som kommer att vara barnens surrogatföräldrar i ett livslångt kontrakt, där alla delar samma efternamn, exempelvis Andersson. Valet av modell är enligt Brevik fritt, men ett tredje gives icke. Någon måtta på liberalismen får det vara.