I Feministiskt Perspektiv nr 4 uppmanar Gudrun Schyman feminister inom akademierna att ”…förklara vad genusvetenskap är för något…ta strid för kunskapen…fördriva föraktet för feminismen som ett kunskapsområde…” Men hur vetenskapliga är antifeministerna? Lars Jalmert analyserar antifeminismens relation till vetenskaplighet och ger lästips till bra källor.
Antifeministerna hävdar att genusvetenskap inte är vetenskap. Och det gör de utifrån sin egen uppfattning om vad som är vetenskap. Men hur ser det ut i dag i den vetenskapliga världen? Jo, runtom i världen är det faktiskt så att genusvetenskapen som disciplin finns på ett mycket, mycket stort antal universitet. Genusvetenskapen är etablerad runtom i världen – definitivt inte enbart i Sverige. Antalet internationella vetenskapliga tidskrifter som handlar om feminism, jämställdhet, maskuliniteter och genusfrågor överstiger 160 stycken. Ett tecken så gott som något på att genusfrågor är etablerad vetenskap i forskarvärlden.
I Sverige hänvisar antifeministerna i sin kritik av genusvetenskap till en enda forskare, nämligen filosofie doktorn i matematik, Tanja Bergqvist, som driver en egen blogg där hon tror att hon företräder vetenskapssamhället. Men, hennes inskränkta syn på att det endast är naturvetenskaper som är vetenskaper kan man i sin tur avfärda med att det är människor som ger mening åt naturen och det är forskarkollektivet som definierar vad som är vetenskap. Det är människor som konstruerar och definierar vetenskap. Det finns ingen vetenskap som är bestämd av naturen, ingen naturlig vetenskap. Så säger bland andra Michael Flood som har den största sajten med maskulinitetsforskning. Så antifeministerna får helt enkelt finna sig i att genusvetenskapen är ordentligt etablerad och här för att stanna. Sedan får Pär Ström, Pelle Billing, Tanja Bergqvist, Roland Poirier Martinsson med flera önsketänka något annat.
Biologistiska felläsningar
Att tro att biologin bestämmer våra liv är ett vanligt argument från antifeminister. Att tro att naturen har en mening är också vad många framför när de säger att ”gener har avsikten att föröka sig” eller att ”gener syftar till…” Men, men, men, gener kan faktiskt inte tänka. Gener bär inte på något slags tankeförmåga. Att hävda att de gör det är ytterst ovetenskapligt.
Antifeministerna hävdar ofta att vi föds olika och att feminister inte accepterar detta. Och det är den gamla vanliga argumentationstekniken, att tillskriva feminister uppfattningar som är komplett orimliga varpå man argumenterar emot dessa. Senast hörde jag det i en diskussion med debattören Elise Claesson för en tid sedan. Och det är faktiskt orimligt. Det är förstås ingen som missar att se att vi föds i olika biologiska kroppar. Men hur vi tolkar, ger betydelse och mening åt dessa kroppar är de vi tänkande människor som gör. Biologin ger ingen betydelse åt biologin.
En annan argumentering som biologister använder sig av är den felaktiga läsningen av evolutionsläran, nämligen att idén om att den mest anpassningsbare skulle överleva, på något sätt skulle vara inprogrammerad i oss, ungefär som att nyfödda pojkar skulle veta att det kommer att gå bra för dem. Så ser det emellertid inte ut. Det Darwins evolutionslära säger är inget annat än att överlevnad är en konsekvens av evolutionen – inte att evolutionen har något syfte. Men denna feltolkning av evolutionsläran, att evolutionen skulle ha ett syfte, står ibland till och med högt kompetenta biologer för.
Antifeministerna (och biologisterna) refererar så gott som alltid till enskilda studier som styrker deras teser. Och det är, som bekant, ganska enkelt att hitta enskilda studier som styrker det mesta. I vetenskapliga sammanhang bör man dock ha samlad kunskap från flera studier för att kunna uttala sig med trovärdighet. Just sådan samlad kunskap redovisar Cordelia Fine* i sin Delusions of Gender med undertiteln The Real Science Behind Sex Differences som starkt rekommenderas till alla som vill veta var dagens forskning står.
Dåligt underbyggda studier
I sin bok går Cordelia Fine igenom alla de dåligt underbyggda studier som antifeministerna ständigt hänvisar till. De är inte särskilt många och flera är relativt gamla. Fine använder sig inte av enskilda andra studier för att motsäga dessa utan lyfter fram de stora metastudier och metaanalyser som finns i dag. Så kan hon visa att de personer som antifeministerna hänvisar till bygger sina slutsatser på felaktigheter, övertolkningar och ibland rena lögner.
Bland de som Fine visar att deras slutsatser inte håller vid en vetenskaplig granskning är namn som antifeministerna hänvisar till även i Sverige. Här finns John Gray, Simon Baren-Cohen, Susan Pinker, Steven Pinker, Christina Hoff Sommers och flera. En del av dem är seriösa forskare medan andra är rena tyckare. Oavsett det visar Fine att deras slutsatser om psykiska, mentala skillnader som beroende av biologiska skillnader är överdrivna.
Under senare år har exempelvis hjärnforskare tagit mer och mer utrymme för sådana slutsatser. Fine benämner denna trend ”neurosexism” och visar att hjärnforskningen är alldeles för ung för att dra de långtgående slutsatser som man gör. Fines bok rekommenderas därför även för svenska hjärnforskare.
Antifeministerna i Sverige och Norge hänvisar i dag till det material som togs fram i det norska TV-programmet Hjernevask och den efterföljande boken Født sånn eller blitt sånn? som bevis för att biologin styr våra beteenden. Man använde väldigt många av de argument från studier som brukar redovisas av antifeminister. Men, gå gärna in på den här artikeln och se Hanne Haavinds och Isabelle Dussauges vetenskapliga kritik av programmet och boken. På Dussauges hemsida vid Linköpings universitet hittar du också hennes 23-sidiga ”Facit” över boken. Deras kritik visar allvarliga brister i upphovsmännen Harald Eias och Ole Martin Ihles vetenskaplighet.
Den kunskap Gudrun Schyman efterlyste finns således. Men, det gäller att den också kommer fram.
