Två teaterföreställningar fick poletten att trilla ner. Paula Melkersson manar konstnärer och medier att göra motstånd mot kvinnohatarnas mobilisering.
Det var två teaterföreställningar som fick poletten att trilla ner i min skalle. Den första, Skärpning gubbar, var en scenisk läsning av en högerextrem nättråd på Teater Galeasen i Stockholm. Den hade som syfte att, efter Breiviks terrordåd, ge röst och ansikten åt den anonyme vite mannen. Han som döljs av epitetet ”en ensam galning”.
På scenen blev de ensamma galningarna många. Och deras hat mot muslimer, judar, svarta, homosexuella framstod som vad det är: ett större tankekomplex. I det komplexet ingår också kvinnohat och antifeminism som en fundamental del.
I nättråden omtalades kvinnor som ”sliddjur” vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ”rasblanda” för mycket och därför borde avrättas för förräderi. Istället skulle andra vita kvinnor importeras för att säkra rasens fortlevnad.
Den var otäck, förstås. Inblicken i en föreställningsvärld där sådana föreställningar om kvinnor var verklighet. Men i teatersalongens trygghet, bland likasinnade politiskt korrekta kulturmänniskor gick det ändå att skratta åt absurditeterna. Att förpassa åsikterna till en mörk gyttjig underström i vår kultur. Skrämmande för att den fanns där, men ändå långt från vardag och offentlighet.
Så kom den andra teaterföreställningen, Scum-manifestet på Turteatern i Kärrtorp. Och med den de reaktioner den väckte hos antifeminister av alla schatteringar. Hot mot ensemblen, hatdrev på nätet. En del av motståndarna var lika anonyma och extrema som näthatarna i Skärpning gubbar, andra välkända antifeministiska profiler som Pär Ström och Pelle Billing.
Just dessa båda mötte jag med anledning av Scum, i SVT Debatt. Som väntat var det som att prata med en vägg. Så till den grad att det också här var svårt att hålla sig för skratt, Ströms och Billings totala vägran att på något sätt erkänna vare sig samtida eller historiskt kvinnoförtryck var för absurd. Vilka stollejockar, tänkte jag.
Men när sändningen var slut och webbens eftersnack tog vid i studion hände någonting egendomligt. Ungdomarna som varit publik men inte fått komma till tals, strömmade fram för att konfrontera Pär Ström. Det var ju dem han och Billing sade sig värna när de kritiserade uppsättningen. De som skulle skyddas från kränkningen av manifestets aggressiva manshat.
Nu kände sig ungdomarna istället kränkta över att han underskattade deras intelligens och använde dem som slagträn för åsikter de inte delade. Men när webbreportern vände kameran mot Ström för ett genmäle stod han inte längre kvar. Utan ett ord hade han vänt på klacken och gått. Klentroget stirrade vi som sett på efter hans ryggtavla när den försvann ut ur studion. Det var så osannolikt – varför kunde Ström inte svara ungdomarna?
Och det var då som något rasslade till i min skalle. Plötsligt såg jag så oändligt tydligt hur dessa mediala stollejockar utgör den – knappt – rumsrena sidan av en sammanhängande rörelse vars mest ljusskygga ytterlighet utgörs av extremmisogynerna i nättråden på Teater Galeasen.
För det var så uppenbart: Ström och Billing brydde sig inte ett dugg om teater och vad som får och inte får sägas där. I så fall hade de haft något att säga om Strindberg och andra flagrant misogyna dramer som spelas. De brydde sig inte ett dugg om tolkningarna av Scum. För i så fall hade de haft något att säga om att manifestet tolkat som satir, kan sägas handla mer om kvinno- än manshat.
De brydde sig inte ett dugg om rättvisa, människovärde och antivåld. För i så fall hade de haft något att säga när Andrea Edwards påtalade statistiken för mäns våld mot kvinnor. Och de brydde sig uppenbarligen inte ens om de ungdomar de påstod sig vilja skydda.
Det enda som Ström och Billing verkligen tycks bry sig om är antifeminism. Att ta varje givet tillfälle i akt att gå till attack mot feminismen och misskreditera dess anhängare.
Och när sådana tillfällen ges ser de till att mobilisera bland sina åsiktsfränder. Det är riktigt, riktigt otäckt. För där sammanlänkas de med hela den kader av mer eller mindre ljusskygga och mer eller mindre hotfulla hatare som stödjer varandra på nätet. Som i nättråden på Galeasen.
När de ensamma galningarna får sällskap av de halvacceptabla mediala stollejockarna, framträder faran av att avfärda dem som just det, med all önskvärd tydlighet. För de förenas av den grundton av kränkthet, av guldåldersromantik, av att ha berövats något som rätteligen tillhör dem, som legitimerar att hatet omsätts i handling.
Ström och Billing och deras kompanjoner maskerar den entydiga antifeminismen i sitt budskap ganska väl. Döljer sig bakom publikfriande påståenden om att jämställdheten ”gått för långt”, och vädjanden till en känsla som delas av många normalreko, ickefeminister. En lika vag som vittomfattande känsla som rymmer allt från allmän trötthet på feministisk jargong till övertygelsen om att kvinnans naturliga plats är i hemmet.
Genom den känslan marknadsför de sin antifeminism under lika till synes harmlösa namn som ”jämställdism”. Men det är samma gamla varg som iklätts många ideologiska fårakläder genom tiderna. Filosofiska eller religiösa, det spelar ingen roll vilket tankesystem det ingår i, vad det handlar om är kvinnohat.
Så vi må kalla dem galningar eller stollejockar: vi har inte råd att skratta bort dem eller fnysa uppgivet. Vi måste ta ställning. Kvinnors formella jämställdhet är en kort och fortfarande partiell historia. Kvinnohatets historia är däremot mycket lång och dess anhängare mobiliserar. Det är dags att göra motstånd och ta ansvar för hur framtiden kommer att se ut.
Två teaterföreställningar har visat vad konsten kan göra. Genom att med det här numret som avstamp bevaka och exponera antifeminismen vill vi på FemPers dra vårt strå till stacken. Nu väntar vi på de övriga medierna. En god början vore att benämna Ström och Billing som de extremister de faktiskt är.