Under SCUM-debatten förra året belystes ett mörkt fenomen: det finns starka antifeministiska krafter i Sverige. Tidigare mer ljusskygga personer och organisationer trädde fram, på nätet publicerades hotfulla feministlistor och i allmänna media bjöds antifeminismen in i värmen.

Många undrade hur personer som Per Ström och Pelle Billing hade lyckats positionera sig som så pass rumsrena att de var välkomna i tv-sofforna? Ett av svaren är så kallad jämställdism. Antifeminism är en eufemism implicerar att det finns något odemokratiskt och ondskefullt att kämpa mot. Jämställdism, i sin tur, är också en förskönande omskrivning, av antifeminism.

Det egenhändigt hopsnickrade begreppet ger legitimitet åt den enkelspåriga ideologin: feministhatet och motståndet mot jämställdhet. Att beskriva sig som företrädare för en motkultur har varit en effektiv metod, vilket även det högljudda, mångordiga och intensiva argumenterandet för att män är underordnade på samma sätt som kvinnor har varit. Enligt antifeministisk logik motbevisar manlig underordning och/eller utsatthet könsmaktordningen.

De varnar för att män riskerar att falla offer för såväl strukturella orättvisor som våldsamma manshatare och framställer sig själva som aktivister. Att påstå sig vilja skydda män mot problem på grund av kön har varit en framgångsrik strategi och många sätter numera likhetstecken mellan antifeminism och mansrörelse.

Genom att lyfta frågan om att män blir förfördelade på grund av feminismens framgångar har antifeministerna också kunnat liera sig med delar av mansrörelsen, vilket också har bidragit till att skapa möjligheter att sprida sitt budskap om den hotade manligheten på ett sätt som var otänkbart för bara några år sedan.

Ett annat av svaren på hur det blev möjligt att sprida feministhat och jämställdhetsmotstånd (det vill säga demokratimotstånd) på bästa sändningstid i Sverige finns bland på idéplanet.

Det svenska medielanskapet blev under förra året mansdominerat på ett nytt sätt – i allt från romaner av Jens Liliequist och Erik Helmersson, till artikelserier och taggar på Twitter såsom #killgruppen – analyserades manligheten.

Beskrivningarna sammanfattades med uttrycken ”manskris” och ”manlig frigörelse”, som inte ger rättvisa åt varje enskilt inlägg men visar på ett framväxande fenomen: män med makt, inflytande och status upplever sig begränsade på olika sätt på grund av sin könstillhörighet. Berättelserna, som de formulerar i offentligheten, ligger nära idéinnehållet i mansrörelsen, kvinnorörelsens mindre uppmärksammade följeslagare.

Mansrörelsen kan beskrivas som en efterdyning av kvinnorörelsens andra våg. En av likheterna med kvinnorörelsen är att den aktivistiska praktiken har översatts till (genus-)teori. Maskulinitetsforskare identifierar tre vågor av kritiska studier av maskulinitet, och de flesta är överens om att fältet är en utveckling av den feministiska teoribildningen.

Studierna under 1970- och 80-talen handlade bland annat om hur manligheten var relaterad till socialisering och könsrollsmönster.

Forskare dokumenterade processer som uppfattades som begränsande för män, och undersökte om de kunde vara skadliga för männens fysiska och psykiska hälsa.

Ämnen som uppmärksammades var mäns svårigheter med känslolivet och prestationsångest i allt från sovrummet till styrelserummet, som i klassiska The Hazards of Being Male (1976). Fruktan att tappa kontrollen har fortsatt att vara ett viktigt tema inom maskulinitetsforskningen, mansaktivismen och den allmänna debatten om manligheten – inom mansrörelsen.

Att ämnet män, som män, står i fokus bekräftar bilden av att mansrörelsen troligtvis inte hade uppstått utan kvinnorörelsen. Men mansrörelsen är tvetydig i sin teoretiska relation till kvinnorörelsen, och genusvetenskapen. Det finns mansjourer, mansforskning och andra företeelser som inte är varken antifeministiska eller misogyna men många som kallar sig mansaktivister är i själva verket antifeminister.

Hur en rörelse som säger sig vara en förgrening av feminismen kan förväxlas med, och koopteras av, antifeminism förklaras alltså av den likartade föreställningsvärlden: antifeminismens åsikter om att feminismen är hotar männen motsvaras inom många delar av mansrörelsen av en syn på kvinnorörelsen som ett demokratiprojekt som inte har tagit hänsyn till hur den kvinnliga frigörelsen förändrar, och försämrar, männens livsvillkor – temat för Susan Faludis Ställd: Förräderiet av mannen (2000).

Grundförutsättningen är i och för sig densamma: att problematisera kön. Men där feminismen kritiserar själva kategoriseringen utifrån (två) kön diskuterar mansrörelsen, och en hel del mansforskning, manlighet utan att ifrågasätta varken biologism, essentialism, tvåkönsmodellen eller könsmaktordningen. Idén om en inneboende könsidentitet kopplad till biologi står i direkt motsättning till hur feminismen vanligen formuleras.

För att de väletablerade männens berättelser om manlig frigörelse idag inte bara ska reproducera en privilegierad position måste de kontextualiseras. Ingen vinner på att mansrörelsen bygger egna föreställningsvärldar utifrån mer eller mindre uttalade idéer om en biologisk och/eller essentiell manlighet. Särskilt inte om manligheten dessutom påstås vara problematisk på samma sätt som kvinnligheten, och underordnad i samma utsträckning.

Utan en större genusteoretisk medvetenhet än tidigare finns är risken att såväl mansrörelsen som de män som med olika kulturella uttryck diskuterar kris och frigörelse inte bara framstår som ointressanta för feminismen utan blir en länk in i samhällsdebatten som antifeminister kan använda för att etablera sig och sin föreställningsvärld.