Könskriget är slut och kvinnorna vann. I alla fall i Sverige, där åsiktsförtrycket har brett ut sig, enligt antifeministerna.

Det är mars 2011 och danska Trykkefrihedsselskabet ordnar en debatt om den svenska yttrandefriheten. Från Sverige har de bjudit in skånska journalisten och författaren Ingrid Carlqvist. Hennes bidrag till diskussionen är att berätta om sina artiklar om ”incesthysterin” i Sverige, om det matriarkat som råder inom svensk familjepolitik och som kommer till uttryck i vårdnadstvister, och hur alla kritiska röster mot denna ”statsfeminism” tystas. Själv fick hon sparken som chefredaktör för tidningen Villaliv, enligt henne själv på grund av sina kontroversiella åsikter. ”Svenskarna är rädda för att säga vad de tycker”, menar Carlqvist. De vågar inte kritisera invandringspolitiken, de vågar inte diskutera den snedvridna genusdebatten. Nu för hon kampen genom ett nätverk av antifeministiska bloggare runt Pär Ström istället, det är där de med en avvikande åsikt kan göra sig hörda, menar hon.

Även runt Trykkefrihetsselskabet har ett nätverk av bloggare byggts upp, men deras fokus är inte mansfrågor – utan att föra en kamp mot islam. Lars Hedegaard som håller i diskussionen är en av de viktigaste danska islamofoba teoretikerna, med nära koppling till Den Danske Förening och extremhögern. Mötet filmas och dokumenteras av Steen Raaschous blogg Snaphanen.

Islamofobin och antifeminismen kan framstå som skilda världar. Men i kritiken mot den ”politiska korrektheten” och den ”kulturmarxism” eller ”stats- och mediafeminism” som ser till att ”tysta de oliktänkande” har de sin beröringspunkt.

Motståndet över tid

I år är det tjugo år sedan den svenska översättningen av Susan Faludis klassiker Backlash kom. Där skildrar Faludi den reaktion som mötte sjuttiotalsfeminismen och fick pendeln att under 80-talet svänga över till en hätsk antifeministisk politik och ett konservativt bakslag för jämställdhetsfrågor i USA. Strävan efter jämlikhet mellan könen, positiv särbehandling för att motverka segregeringen inom akademi och näringsliv, och kampen för att få komma ut på arbetsmarknaden hade inte lett till någon befrielse för kvinnorna, menade kritikerna på högerkanten. Istället hade dessa strategier skadat familjen och skapat olyckliga kvinnor, avskurna från ”mjuka värden” och närheten till barnen. Kvinnorna vantrivs i jämställdheten, hävdade feminismens belackare. Den tidens motreaktion mot kvinnorörelsen bestod av en kulturkonservativ särartsfeminism: kvinnor och män var väsenskilda och skulle värderas lika, men hålla sig inom olika sfärer.

I 15-årsutgåvan av Backlash återvände Faludi till sina teorier i ett nyskrivet förord. Hon menade att motståndet förändrats, att det snarare var en liberal konsumtionsinriktad feminism som punkterat kvinnorörelsen än den värdekonservativa. Den nya antifeminismen klädde sig i feminismens skrud, menade Faludi. Feminismen hade blivit en fråga om individuella val, om strategier att använda sin könsroll till en fördel, att själv forma sin identitet genom konsumtionen.

Inverterad könsmakt

Den antifeministiska mansrörelse som vuxit fram de senaste åren kring den amerikanska teoretikern Warren Farrell och den svenska debattören Pär Ström är något annat. Om den konservativa särartsfeminismen och liberalfeminismen båda förnekade att det existerade en könsmaktsordning så har mansrörelsen snarare inverterat könsmaktsperspektivet – det finns en könsmaktsordning, men det är männen som förtrycks i dagens samhälle. Skribenterna tar sig an att göra upp med ”feministiska myter”, och visa på hur män systematiskt underordnas som grupp. Hur ett matriarkat råder i familjen, vilket tydligt visar sig i vårdnadstvister. Hur mäns dubbelarbete i hemmet osynliggörs, medan kvinnors dubbelarbete alltid debatteras offentligt. På mansbloggarna beskrivs de ”härskartekniker” som feminister anses använda för att hålla män nere. Det som skiljer den antifeminism som finns inom mansrörelsen från de tidigare bakslag Faludi beskriver är att den lyckas framställa mannen som underdog.

Underdogperspektivet är inte unikt för den nya mansrörelsen. Det är snarare den generella form som reaktionär politik tagit de senaste åren. Strömningarna har växt fram parallellt. Samtidigt som Pär Ström började ge ut sina skrifter om mansförtrycket 2007, började en motsvarande underdogdiskurs ta form inom extremhögern (vilket särskiljde den från tidigare rasistiska överhöghetsrörelser). Samma år hölls det första mötena, organiserade av Lars Hedegaard och Steen Raaschou, där den islamofoba, internationella så kallade counter jihad-rörelsen började byggas upp. Det finns stora likheter i berättelserna som de två rörelserna mobiliserar kring: i synen på kulturkampen och familjen som slagfält, det yttre hotet och den inre fienden, medlöparna och motståndsmännen, den hotande dystopin och de dolda maktintressena.

Så här ser den ena berättelsen ut: Den redan uppnådda jämställdheten är hotad. Förfallet har gått längst i Sverige, där en kvävande politisk korrekthet råder. En extrem rörelse, radikalfeminismen, har tagit över och gjort sig själv till överideologi inom stat, media och akademi. Det råder nu en stats- och mediafeminism, som utövar en hegemonisk kontroll över åsikter, värderingar och innehar problemformuleringsprivilegiet. Målet för radikalfeministerna vid makten är enligt denna berättelse att upprätta ett Amazonia, en värld där kvinnor styr (jämför Pär Ström, professor Arne Jernelöv). Detta sker genom förändringar i små steg, genom positiv särbehandling av kvinnor för att feminisera samhället. Den viktigaste krigszonen är dock familjen. Där råder ett matriarkat. Kvinnor använder känslomässig manipulation, ”föräldraalienering” (PAS) eller psykisk misshandel vänds barnen av mödrar mot fäderna, allt med stöd av feministerna. Medlöparna, genusmännen, ser till att hålla sig väl med de nya makthavarna. Men det finns en motståndsrörelse av underdogs, ”jämställdisterna”, som i dag främst bedriver en kulturkamp: bloggare, debattörer och kommentarfältherrar befinner sig i frontlinjen. Feminismens dolda agenda, ideologin i sin nakna form, kan avslöjas genom närläsning av citat från den enligt ”jämställdisterna” centrala skriften Scum-manifestet.

Så här lyder den andra berättelsen: Den västerländska kulturen är hotad. Förfallet har gått längst i Sverige, där en kvävande politisk korrekthet råder. En extrem rörelse, kulturmarxismen, har tagit över och gjort sig själv till överideologi inom stat, media och akademi och utövar en hegemonisk kontroll över åsikter, värderingar och innehar problemformuleringsprivilegiet. Målet för kulturmarxisterna vid makten är att genom massinvandring från muslimska länder upprätta ett Eurabia, ett muslimskt kalifat i Europa (jämför Robert Spencer, Bat Ye’or, Ted Ekeroth och Anders Breivik). Detta sker genom förändringar i små steg, genom särbehandling i form av införandet av sharialagar för att islamisera samhället. Den viktigaste krigszonen är dock familjen: där används den ”demokrafiska bomben”, där barnafödande skapar en muslimsk majoritet i det koloniserade Europa. Medlöparna ”dhimmis”, vita multikultiförespråkare, ser till att hålla sig väl med de nya makthavarna. Men det finns en motståndsrörelse av underdogs, ”counter-jihadisterna”, som i dag främst bedriver en kulturkamp: bloggare, debattörer och kommentarfältherrar befinner sig i frontlinjen. Den dolda agendan kan avslöjas genom närläsning av citat från Koranen.

Det finns också många skillnader och motsättningar mellan berättelserna, men det som förenar borde få varningsklockor att börja ringa.

De hunsades revansch

Som när Sverigedemokraterna förra året bildade ett kvinnoförbund och gjorde ”jämställdismen” till sin ideologi. Eller när Ingrid Carlqvist föreläser om politiskt korrekthet i Sverige för danska ”counter-jihadister”. Eller när pappaaktivister upprepar i bloggar och kommentarsfält att ”den svenska mannen är redan jämställd, vill man motverka kvinnoförtryck är det islam som är det stora problemet”. Eller när högerextremister förenas med moderatmän i ett drev mot Turteatern.

Då börjar beröringspunkterna bli tydliga. De privilegierade görs till underdogs, vilket skapar en möjlighet till reaktionär mobilisering. Och där fungerar antifeminismen som ett delat plan för olika former av högerradikalism. De hunsade kräver sin revansch.