Ett debattinlägg. En åsikt om sport räckte för att få hatbrev hemskickade, långa mail och ett antal bloggar där angreppen mot mig inte handlade om mina åsikter, utan om mitt utländska utseende, att jag är kvinna och framförallt feminist:”Håll dig borta från vår sport”.

Visst man kan välja att skratta åt det. Bara tänka att det är idioter som inte bör få uppmärksamhet. Men när ett kuvert damp ner på ett av våra redaktionsmöten i somras, med mitt namn på, blev jag uppriktigt sagt chockad över dess innehåll.

Först såg jag en porrbild på en mörk kvinnas underliv och bröst. Sedan ett dataskrivet brev som var full med rasistiska och sexistiska angrepp. Vissa av mina kollegor välkomnade mig till ”klubben”, andra tycket det var obehagligt.

Där och då blev det tydligt att jag som feminist förväntas lämna sportvärlden i fred. Jag är inte önskad.

Stolt kvinna och feminist

Inte nog med det. Inte ens respekterade sportexperter som Patrik Ekwall och TV 4:s biträdande sportchef Fredrik Olofsson kunde hålla isär mitt tyckande med min feministiska titel.

Ekwall skrev bland annat på sin blogg […] i fotbollens värld så är det rätt ofta någon sorts militant feminist… som ska ha bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om för att ta chansen att synas och höras […].

Fredrik Olsson skrev på twitter: ”Det här kan inte ens en snedsparkande ”sportredaktör” på vilket initiativ som helst göra till en könsfråga”. Detta trots att Sportbladets Robert Laul i princip hade skrivit samma sak.

Jag tänker inte välja att skratta åt detta feministförakt. Är det någonting jag har lärt mig efter lång träning så är det att försvara mig. Att vara feminist innebär att ständigt behöva förklara och försvara sig.

I sportvärlden som är oerhört patriarkal fick jag snabbt smaka på vad som komma skall.

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för detta förakt? Mitt svar är väl helt sonika att jag vägrar att be om ursäkt för att jag är stolt kvinna och feminist med ett genuint sportintresse. Tiga och tåla tiden är förbi.

För inte blir man blir fri från föraktet bara för att man är tyst. Det finns där ändå, även om ingen pratar om det.

En smäck på medspelarens fot

Varför är folk så rädda? Vad tror alla feministhatare eller för den delen alla som diskvalificerar kvinnors sportkunskaper ska hända om vi bereds plats, inkluderas? Att de ska bli utknuffade i kylan? Att deras platser som experter blir hotade?

Ska vi sjunga ”We shall overcome” tillsammans eller vad är det frågan om?

Sport har alltid berört och kommer fortsättningsvis att så göra. Det är häftigt att som sportälskare uppleva känslan av adrenalinet som pumpar när en vacker passning som tack vare år av träning, blod svett och tårar sitter som en smäck på medspelarens fot.

Och även om man älskar något kan väl också andra få älska, tycka och tänka?

Det är 2012 nu. Dags att sluta pissa ut revir och passa bollen till oss feminister också. Vi kommer inte att bitas.

Jag lovar.