När Maria Sveland skrev om antifeminismen som en del av tilltagande hat och hot blev det startskott för en het medial debatt. Katarina Rosengren Falk har granskat vad som händer när frågan om antifeminism når stormedierna. Och ser hur skuldbördan flyttas från de som hatar till dem som talar om hatet.
I januari 2012 ägnades Bengt Ohlssons avståndstagande
från den politiskt korrekta kulturvänstern tre helsidor i Dagens Nyheter. Samma månad publicerades Feministiskt Perspektivs temanummer om
antifeminism. Idéanalyser och granskningar av nätverk och allianser
avslöjade ideologiska och individuella kopplingar mellan jämställdism,
mansaktivism, antifeminism, högerextremism och annan hatkultur.
Feministiskt Perspektivs fortsatta fördjupningar under taggen #antifeminism
står i skarp kontrast till den påstådda hegemonin i det svenska
kulturlivet, som sägs begränsa synfältet och allas vår rätt att ”säga som
det är”. Tvärtom blir det tydligt att hatet har blivit allt mer accepterat,
om än inte ”politiskt korrekt”, än.
Ideologisk förskjutning
När Maria Sveland i förra veckan tog det Feministiskt Perspektiv har uppmärksammat till utgångspunkt för en krönika i DN (som har liknats vid och länkats till Benkes), beskrev hon ett stämningsläge som det visade sig att många känner igen sig i. För andra verkar Svelands essä ha kommit som en överraskning.
Däribland Svenska Dagbladets kulturchef, Kaj Scheuler. Trots att Scheuler menar att ”hatet har blivit tydligare” så finns det tydligen undantag. Scheuler är långt ifrån ensam om denna åsikt: de som i dag skildrar skilda fenomen – från Benke till Breivik – som uttryck för en förskjutning av samhällsklimatet bemöts med stark kritik. Att sätta Bengt Ohlssons berättelse om sin egen klassresa i maktperspektiv däremot, påstås bara bekräfta det paradigm av politisk korrekthet som Ohlsson nu vänder sig ifrån.
Den sortens motstånd är inte bara att frånta debattörer rätten att tolka olika typer av företeelser som uttryck för en ideologisk förskjutning. Det fråntar också en kvinna som är författare rätten att uttrycka sig i essäform. De personliga reflektionerna är en del av genren, som är en ”skriftlig framställning av måttligt omfång där man avser att meddela fakta men gör det på ett personligt sätt” (källa:NE)
Är essän en genre förbehållen män? Trots att Benke låter bitter och baserar sina analyser mest på åsikter ur den privata kretsen blir han en representant för den rationelle, hyvens (höger-)mannen som vågar säga som det är, medan Sveland får inta rollen som den radikala vänsterfeministen som piskar upp stämningar och förvränger fakta.
Strid om toleransen
Motstereotyperna vänsterkvinnan och högermannen understryker utöver misogyni en vanlig bild av att tolerans kan lokaliseras på en höger-/vänsterskala. Det står en strid om toleransen. Liberaler hävdar att vänstern har tagit patent på begreppet, högern vill gärna kooptera det, likt moderatretoriken om arbetarparti. Följaktligen står det också en strid om hatet, om hur det ska tolkas.
Att tala om hatet som feminist i det läget är inte lätt. På Scheulers lista platsar inte antifeminismen bland ”islamofobi, antisemitism och antiziganism”. Inte bara osynliggörande à la Scheuler är problematiskt.
För många som ägnar sig åt könspolitik, allt ifrån queer-, fitt- och andra aktivister till jämställdhetsarbetare och genusvetare, är det en svår fråga hur mycket tid som bör ägnas åt forskning, aktivism, nätverkande, artiklar och annan verksamhet som enligt klassiskt kvinnorörelsecredo lyfter fram gömda och glömda personer och företeelser, jämfört med den tid som läggs på att kritisera, granska och avslöja?
Inte alla har möjlighet och mod att svara på de problemformuleringar som likt häxans gröt aldrig slutar koka bland antifeminister. Det eviga drev som legitimeras bland annat av mer formella kanaler som tankesmedjan Timbro och tidskriften Axess, liksom av hur mäktiga media, bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, har skildrat manskrisen och den så kallade manliga frigörelsen.
Faktiskt hat
Om såväl liberaler, konservativa som engagerade mansaktivister också ställde frågan vad som är viktigt att belysa är det tveksamt om lika många som nu skulle komma fram till att den grupp de främst vill värna är de vita, västerländska heteromännen. Kanske fokus på mansfrågorna som prioriterade i ett manssamhälle skulle förskjutas?
Åtminstone från fördomsfulla tongångar om manshatande feminister som underblåser antifeminism och bekräftar det läge som Sveland i DN, Linton i De hatade, artiklarna i Feministiskt Perspektiv med flera har påvisat, och mot en insikt om att feminist- och kvinnohat faktiskt florerar i Sverige idag.
Det är inte en känsla av förföljelse som Andrea Edwards beskriver i intervjun i Feministiskt Perspektiv (Nr 1 2012), det är förföljelse. Det är inte klinisk depression Maria Sveland beskriver, det är en välgrundad uppfattning om läget i Sverige idag, träffande sammanfattat med uttrycket ”politisk depression”. Sveland menar inte att 1930-talet återupprepas, det är en metafor.
Att påstå annat är just perspektivförskjutning. Vilket det också är att kritisera dem som pratar om hatet, inte de som representerar det. Oavsett om det uttrycks med dramatiska metaforer eller inte, så finns det där. Vare sig vi väljer att se den eller ej, så är antifeminismen en del av den nya intoleransen och extremismen.
Osynliggörande blir legitimering
Osynliggörande och/eller förminskande och förlöjligande är inte motstånd mot detta, det är legitimering. Liksom det gränsar till att kalla Axess för ”seriösa debattörer” i just dessa frågor. Det ”konservativa motståndet” som Sveland är blind för enligt Scheuler, är Axess alltså en del av det?
Vilken sorts motstånd illustreras i så fall av att omslaget till det senaste numret, med temat feminism, pryds av ett halshugget manshuvud serverat på ett fat till en triumferande kvinna? Vilken sorts motkultur står skribenter som Roland Poirer Martinsson för? Martinsson definierar sig som konservativ, och skriver i senaste numret av Axess.
Det är svårt att se hur detta feminismnummer skulle vara en ”motkraft” mot något annat än just feminism. Den mördade mannen på omslaget frammanar om något känslan av att vi lever i en tidsålder med stämningar som liknar mörkare historiska perioder. Om detta är sinnebilden för seriös debatt i dagens Sverige är det inte konstigt om många väljer att inte delta.
Axess fortsätter med feminismnumret en inslagen bana av väl känd och tydligt redovisad antifeminism. Samtidigt innebär den tillspetsade framsidan i sig en hårdare ton än tidigare. Vad som händer när tonläget skruvas upp också i mer väletablerade kanaler samtidigt som en bredare mansrörelse legitimerar och/eller lierar sig med aggressiva mansaktivister (NK) och extrema antifeminister återstår att se.
Feministiskt Perspektiv kommer att fortsätta bevaka antifeminismens och kvinnohatets framfart, men är det bara en nystartad nättidnings ansvar? När det som Feministiskt Perspektiv har uppmärksammat under en längre tid nådde Dagens Nyheter häromdagen var det många som jublade. Kommer DN och andra att fortsätta plocka upp stafettpinnen eller kommer allianserna mellan antifeminism och andra individer och ideologier fortsätta att vara en angelägenhet endast för feministiska medier? Det återstår också att se.
