Efter sex år som professor vid Centrum för genusvetskap i Lund är Tiina Rosenberg tillbaka på Stockholms universitet på heltid, nu som professor i teatervetenskap. I Lund delade hon lokaler med samhällsvetare, i Stockholm arbetar hon i stället med humanister. Och hon är nöjd med att vara humanist.

– Det går ju helt emot den rådande tidsandan, men därför är det kanske också extra viktigt.

Att inte finnas på de sociala nätverken kan också tyckas helt gå emot den rådande tidsandan. För Tiina Rosenberg är det ett sätt att slippa ta del av de rasistiska, antifeministiska och homofoba kommentarer som framför allt fyller kommentarsfälten på de stora mediesajterna men även de sociala nätverken.

Begränsar sin tillgänglighet

När mediedrevet mot henne själv pågick som bäst under 2005, när hon var med och grundade Feministiskt Initiativ, var Facebook fortfarande okänt i Sverige. Numera finns de sociala nätverken överallt, är med oss var vi än går. Och det är egentligen positivt, tycker Tiina Rosenberg. Baksidan är hatet som sprids, ofta i skydd av anonymitet. Hennes intryck är att tonen på nätet har skärpts och nu går över alla gränser. Därför har hon valt att inte finnas på de sociala nätverken. Hon svarar på mejl och i telefon. Men utöver det försöker hon begränsa tillgängligheten, för sin egen skull.


– Den som går in och läser det här hatiska på nätet går ner sig som människa. Vardagsgrymheten som finns där är helt enkelt skrämmande.

– Det finns mycket kvinnohat, även i Sverige som utmärker sig som ett land med en ambitiös jämställdhetspolitik. Trots det har vi inte kunnat utrota den sexistiska inställningen till kvinnor och minoriteter, för det hänger alltid ihop.


De senaste veckorna har debatten om antifeminismen framför allt kretsat kring Maria Svelands text Hatet som gör mig politiskt deprimerad som publicerades i DN i början av februari. Bland motdebattörerna finns bland andra Pär Ström som kallar sig jämställdist och driver bloggen Genusnytt. Men personer som Pär Ström gör inget större intryck på Tiina Rosenberg.

– De är proffsantifeminister och de finns överallt. De är som amerikanerna på 1950-talet som blev besatta av att bekämpa kommunisten. De är besatta av feminister, men jag har ju släppt dem för länge sen, säger Tiina Rosenberg och fortsätter.

– Det här är inte män man ska ta på allvar, det är inte en intressant diskussionspartner. Hade det inte varit Maria Sveland hade det varit någon annan, poängen är att man gett en feminist en och en halv sida i DN, klart gamarna är framme.

Inte deprimerad

Tiina Rosenberg håller fullständigt med om Maria Svelands analys, att gränserna har förflyttats. Men hon ser också ljuspunkter och är inte, likt Sveland, politiskt deprimerad.

– Jag tror att det är viktigt att vara i kontakt med människor som representerar andra saker, att känna att det finns många som inte delar den hatiska uppfattningen. Och se på Finland, om 37 procent kunde tänka sig att rösta på en öppet homosexuell man som lever i registrerat partnerskap med en invandrare, då finns det en annan sida.

Men det är inte bara debatten som har blivit grymmare, hela det ideologiska klimatet har förändrats, enligt Rosenberg, som utan tvekan föredrar ”det gamla sossesverige”. Hon menar att Sverige var ett öppnare land förut, att jämlikhets- och solidaritetstanken har försvunnit i dag.

–För människor i min ålder har det varit svårt att ta in Socialdemokraternas kris, det har varit en tragedi på många sätt. Det har varit svårt att hantera det Sverige som uppstått.

Om två år är hon dock övertygad om att vi har regeringsskifte i Sverige, precis som i Danmark.

– Alliansen kommer att falla på eget rep. Nu har Vänsterpartiet en bra ledare, Miljöpartiet har två bra språkrör och Socialdemokraterna kommer igen, självklart kommer de att vinna valet, så måste det ju bli.

Är det vad du tror eller vad du hoppas?

– Så måste det bli. Det ser dystert ut i Europa på många håll, men i Sverige ser det lovande ut. Visst, man kan inte få allt. Vi måste stötta ett rödgrönt samarbete, de måste arbeta tillsammans om det ska gå. Men framför allt så måste vi ju få en annan fördelningspolitik.

Räcker inte att tillgodose mainstream

För Tiina Rosenberg handlar feminismen om att se till hela samhället och utforma en fördelningspolitik där de privilegierade ger mer. Det, menar Rosenberg, kan bara den feminism som står till vänster åstadkomma. Och det var också delvis därför hon valde att lämna Feministiskt Initiativ, eftersom de försökte förena höger- och vänsterfeminister, något hon inte tror är möjligt. Hon tycker att systemkritiken och kapitalismkritiken har försvunnit när feminismen har försökt tillfredsställa alla.

– Borgerliga feminister menar att kapitalismen är frigörande för kvinnor, en vänsterfeminist måste se till samhället i stort – var finns de fattiga? Alla kvinnor har inte samma problem, det är inte så det fungerar. I den här desperata jakten på att tillfredsställa alla feminister så har man tappat systemkritiken, feministerna måste återerövra feminismen som står till vänster.

Hon tror att det är farligt om feminismen bara blir en ”identitetspolitisk kvinnogrej”. För henne handlar det inte om någon slags mainstream jämställdhet, det tycker hon redan tillgodoses av samhället, på pappret i alla fall.

– Vi kan inte bara tjafsa om huruvida någon ska bli generaldirektör för något verk, det är ju inte kvinnors höga positioner i samhället som är målet – ett rättvist samhälle är målet!


Tacksam för tydlig vänsterröst

Att Jonas Sjöstedt valts till Vänsterpartiets nya ledare glädjer Tiina Rosenberg. Framför allt för att det nu finns en person som tydligt för en offentlig oppositionspolitik. För att locka tillbaka de feminister som under åren har lämnat Vänsterpartiet tycker hon att han ska fokusera på att fortsätta att synas och höras, men också att visa hur politiken påverkar kvinnor och minoriteter.

– Det räcker inte att säga att man är ett feministiskt parti. Men Jonas Sjöstedt har ett kanonläge som en synlig vänsterpolitiker att försöka locka tillbaka de förlupna feministerna och jag tror att chanserna är goda att han lyckas med det.

Från feministiskt håll har Vänsterpartiet fått kritik för att de har valt två män i toppen, hur ser du på det?

– En progressiv man är att föredra framför en konservativ kvinna. Annie Lööf är en ung kvinna jag beklagar att jag inte kan vara solidarisk med och listan på sådana personer kan göras lång.

– Vi behöver bra vänsterpolitiker, både kvinnor och män, men att bara vara kvinna gör ju inte en sommar. Kvinnor ska vara representerade på lika villkor, det är en demokratisk fråga, men politiken måste ha något att komma med. Jag väljer inte en kvinna om hon står för en politik som är reaktionär och konservativ.