Igår plankade jag in i en konsert. Det var det finska bandet Apocalyptica som spelade för fulla hus i en av Montevideos största teatrar.

Min vän, i sextioårsålder, och jag var de enda som köade utan att ha biljetter. Vi hade nyligen fått veta att Apocalyptica skulle spela, biljetterna var slutsålda sedan länge.

Jag kom ihåg min ungdoms konserter, där sångare av samma typ som Mikael Wiehe och Björn Afzelius sjöng protestsånger. Ungdomarna som köade nu var barn och barnbarn till min generation.

De har valt en annan typ av musik, de skriker inte längre mot de rika jordägare, nu protesterar de mot Gud, mot kyrkan, mot staten. Det finns en längtan efter domedagen här som fick Apocalypticas texter att lysa starkt.

Alla som köade var svartklädda, många hade blonderat hår och tatuerade kroppar. Men det fanns inga poliser, denna heavymetal älskande publik var en städad publik som sjöng med det finska bandet och applåderade i takt med refrängerna.

I ett sekulärt land som Uruguay där den katolska kyrkan inte har någon makt är kanske att hylla satanistiska texter inte så uppstörtande.

Men transgressionen var av en annan typ, när Sieg Heil utropades som refräng till en av bandets mest populära sånger reagerade min judiska väninna och jag med en aning bestörthet.

I Uruguay, som nyss, historiskt sett, har övergått från militär diktatur till demokrati, är fortfarande ljudet av stöveltrampet starkt och det väcker mycket obehagliga minnen.

I ett land utan fabriker och med en minimal industrialisering är inte grupper som Kraftwerk och Einsturzende Neubauten särskilt kända.

Det roligaste med publiken var tjejerna, piercade, tatuerade de med. De går inte på fotboll, som är så starkt förknippad med den manliga kulturen. Det är här bland heavy metals tunga texter, som talar om döden, ångest och främlingskap, som de blivande kvinnorna har hittat hem.

Om några veckor kommer pjäsen Antigona Oriental att spelas i stadens största teatern. Pjäsen är en ny version av den grekiska pjäsen Antigone där en syster letar efter en försvunnen bror.

Många av mina fängelsekamrater kommer att spela med och vara kören i pjäsen. Pjäsens nyskrivna texter är en del av min generations minnen, fängelset, tortyren.

Men våra barn och barnbarn har valt ett annat sätt, de är trötta på att leta i glömda kaserner efter kvarlevor av försvunna dissidenter.

Apocalypticas och Metallicas texter om ond bråd död är inte särskilt uppseendeväckande här, i ett land där döden och livet har gått förbi varandra.