Via en gratis mobilapplikation iscensätts berättelser om subtila eller aggressiva ifrågasättanden av det sexuella begäret. Genom att appens användare också bidrar med historier skapas en läkande rundgång av bekräftelse, berättar projektets initiativtagare, regissören Nasim Aghili.

– Det började under en experimentell workshop under W.I.S.P:s projekt open art. Jag jobbade med kollektiva processer, med att dela. Så jag samlade in berättelser om förskjutningar. Den där tystnaden som uppstår när en möter normen. När ens sexuella begär ifrågasätts, en nästan fysisk känsla, som om en nästan lämnat  kroppen. Det kan handla om att en heterosexualiseras, eller om sexualitet och etnicitet, när relationer blandas.

Nasim Aghili insåg att det fanns stora likheter mellan detta och de förskjutningar som uppstår på scenen när skådespelarens kropp möter normen. Så inleddes workshops kring hur förskjutningarna skulle kunna undvikas. Eller göras mer bekväma.

– Det handlar inte om identitetspolitik, utan om att hela det här våldet genom att lyfta fram och bekräfta de här berättelserna som det ofta är ganska tyst om. Det är en lek med gränser mellan berättare och mottagare som blir till ett slags bekräftelsekedja som läker.

Strax efter det att arbetet med Förskjutningar börjat fick hashtaggen #prataomdet stort medialt utrymme. Sedan dess har andra twittertrådar som #homoriot och just nu #tafs också samlat enskilda berättelser om kränkningar och övergrepp till ett sammanhängande helt.  Kan vi ana en trend av kollektiva bekräftelseberättelser?

– Ja, men skillnaden är att Förskjutningar är konst. Det är en konstbekräftelse där en får något mer tillbaka. En läser in berättelsen och sedan iscensätter vi den och gör ett konstverk som kommer tillbaka. Nu hoppas vi bara att vi får in riktigt många berättelser.