Arbetsgivaren har det övergripande ansvaret för en god och säker arbetsmiljö. Men arbetsgivaren kan inte hållas ansvarig för en arbetsskada som uppkom innan riskerna var kända. Det säger Ned Carter, handläggare på SKL.
Monica Wahlmark-Ahlin drabbades av cancer på grund av sitt jobb som operationssköterska på Södersjukhuset i Stockholm åren 1988-1990. Men arbetsgivaren tar inte på sig ansvaret för skadan. Sjukhuset hänvisar till den utredning som AFA Försäkring har gjort, som slår fast att riskerna med de arbetsmetoder som gjorde Monica sjuk inte var tillräckligt kända.
Det är arbetsgivarens uppgift att se till att det förekommer riskbedömningar av arbetsmiljön, enligt Ned Carter, handläggare i arbetsmiljöfrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.
Hur långt går arbetsgivarens ansvar för att förhindra att personalen skadas eller blir sjuk på jobbet?
– Det finns ingen exakt gräns. Arbetsgivaren ska naturligtvis ta hand om alla kända risker, och utreda hur pass frekventa och allvarliga de är, säger Ned Carter.
I Monica Wahlmark-Ahlins fall har arbetsgivaren hävdat att riskerna var okända. Hon menar dock att det fanns fakta om riskerna med laser och diatermi redan när metoderna började användas allt mer frekvent inom sjukvården i slutet av 1980-talet.
Arbetarskyddsstyrelsen uppmärksammade problemet med diatermirök 1994 i rapporten Laserkirurgi – behov av skydd för personalen. Rapporten konstaterar att diatermirök är skadlig för hälsan och kan innebära smittorisker för den behandlande personalen.
Trots att Monica Wahlmark-Ahlin fått sin cancer klassad som arbetsskada får hon ingen ersättning för förlorad arbetsinkomst, sveda eller värk.
Ned Carter framhåller att ett beslut om ersättning för förlorad inkomst inte bara tas av arbetsgivaren. Bedömningen görs av Vållandenämnden – en nämnd som gör juridiska bedömningar åt AFA Försäkring – där både arbetsgivare och fack är representerade.
Men är det rimligt att hon får stå för den förlorade inkomsten själv?
– Det är inte min sak att tycka något om. Det är den strukturen som arbetsmarknadens parter har bestäms ska gälla i den här typen av fall kring vållande, säger Ned Carter.
I och med att riskerna med laser och diatermi inte var tillräckligt kända, är det svårt att peka ut arbetsgivaren som ansvarig, menar Ned Carter.
– Det är många saker som händer här i livet där det inte finns någon enskilt ansvarig. Och det är så här det svenska juridiska systemet fungerar.
Ska man tolka det här som att så länge arbetsgivaren hävdar att man inte känner till att något är skadligt så kan den anställda inte räkna med någon hjälp?
– Målet är att folk inte kommer till skada. Det är det som måste vara det främsta målet för arbetsgivaren, säger Ned Carter.
