Arbetsmiljölagen skrevs ursprungligen 1889, i första hand för att skydda industri- och verkstadsarbetare. Den har inte omarbetats tillräckligt sedan dess. Dagens lag bygger på tankar från 70-talet, men samhället har hunnit förändras mycket på fyrtio år. I dag är bara 15-20 procent av arbetskraften inom tillverkningsindustrin.
Lagen är utformad så det blir lättare att ställa krav inom mansdominerade yrken. Arbetsmiljöverket, som tillämpar lagen, gör det därför oftare på traditionellt manliga arbetsplatser. Till exempel finns det speciallagar som rör byggnadsverksamhet. Inom vård, skola och omsorg som är mer kvinnodominerade finns det väldigt få regler.
Måste ta ställning
Det behövs ett starkare skydd kring psykosocial arbetsmiljö med hot, våld, kränkande särbehandling och även kring smittsamma sjukdomar. När man tittar på hur det ser ut strukturellt är män mer drabbade av olyckor medan kvinnor får mer sjukdomar och belastningsskador på lång sikt. Olyckorna uppmärksammas mer.
– Politiker har makt att bestämma över arbetsmiljön. Då måste de ibland ta ställning till ifall man ska asfaltera gatorna eller förbättra undersköterskornas arbetsmiljö, säger Maria Steinberg.
Hela tiden görs prioriteringar. Steinbergs erfarenhet är att bland de som har makt är det mycket män som tittar på vad de är vana att titta på. Det skapar orättvisa.
Den socialdemokratiska regeringen införde att varje gång man föreslår en ny lag, ska man studera saken ur genusperspektiv. De som bereder lagar säger många gånger att det inte finns något genusperspektiv i frågan. Det beror på bristande kunskap, anser Steinberg. De som skriver lagtexterna har vanligtvis inte djupare kunskaper i genus, men någon med genuskompetens skulle kunna hitta de vinklarna.
– Jag tror inte nuvarande regeringen är emot jämställdhetsperspektiv på lagtexter men jag tror de har glömt bort det.
Politiker väljs vart fjärde år och har oftast inte så mycket kunskaper om arbetsmiljö när de kommer, säger hon. Då måste man tala om för dem vad deras ansvar är.
Finns redan kunskap
Något händer ändå på området. Regeringen har nyligen lagt 20 miljoner för att studera kvinnors belastningsskador. Det är bra att det satsats lite på att uppmärksamma, tycker Maria Steinberg, men det räcker inte.
– Frågan är hur de kommer att utföra det arbetet. Det är något som måste bevakas. Just nu behövs inte mer studier. Vi vet redan att det är problematiskt. Vad som behövs är handling från Arbetsmiljöverkets sida. De måste visa hur de ska utveckla sitt tillsynsarbete. Det finns många utredningar som påvisat problem men väldigt få föreskrifter.
I antologin Perspektiv på kvinnors hälsa i arbetslivet som kom ut i år redovisar Steinberg resultatet av sin forskning. Med trettio års erfarenhet av att jobba inom området är det välgrundade slutsatser hon drar. Hon hoppas nu att orden om jämställdhet kan dras vidare till konkreta resultat från politikerhåll.
– En sak är vad man säger, en annan vad man gör.
