Sex timmars arbetsdag. Det skulle bli katastrof.
Alla skulle få jobb, klyftorna jämnas ut och människor bli mer välmående.
Och tänk vad all denna arbetsfria tid skulle göra med folk.
De skulle få tid för sina intressen, kanske utveckla nya.
Deras hjärnor skulle varva ner, de skulle stanna upp och tänka.
De skulle ha utrymme att reflektera över sina liv, hur deras liv hänger ihop med andras liv.
De skulle ha utrymme att ta ställning till något mer än vad de ska laga till middag och om barnet ska få den senaste mobilen eller inte.
De skulle ha tid att tänka på om livet blev som de ville.
De skulle orka tänka tanken: livet kan vara annorlunda.
Deras kreativitet skulle plötsligt få en plats. Då vet man aldrig var det slutar.
Människor och en massa fri tid. Kreativt kaos är bara förnamnet.
Annars är normerna om åtta timmars arbetsdag, övertid, karriär, kärnfamilj och konsumtion ett väl beprövat koncept för att hålla människor upptagna. Hålla oss i schack.
Få oss att frivilligt delta i systemets upprätthållande.
Få oss att tänka på oss själva och skita i resten.
Det är ett utmärkt recept för passivitet.
Självgående passivitet; vi lyder och lyder utan att tänka på varför. För vems skull våra dygn aldrig har nog många timmar.
Men sex timmars arbetsdag. Eller till och med fyra.
Det skulle vara att stoppa in en seg kvist i ekorrhjulet, som fick hjulet att haka upp sig, sänka farten.
Det skulle bli ett tomrum som människor kan fylla med gud vet vad.
Det skulle sätta igång tankar hos oss. Vi skulle ha tid att dra slutsatser av våra tankar.
Vi skulle ha ork att agera utifrån våra slutsatser.
Kanske skulle vi ifrågasätta tanken om framsteg. Karriären, vinsten och tillväxten som tillvarons allt.
Kanske skulle vi vilja se framsteg på andra sätt.
Men solidariteten. Den skulle väl börja blomstra, hemska tanke.
Hjulet skulle sluta snurra. Massa folk som går runt och tänker på varandra, som slutar lyda, som inser att de är starka tillsammans. Sen skulle det vara kört.
