Personer som kallar sig asexuella har de senaste åren börjat organisera sig på olika nätsidor och nätforum (till exempel asexuality.org) och hävda sin rätt att få kalla sig asexuella utan att diskrimineras, trakasseras eller sjukdomsförklaras. Det saknas en entydig definition av asexualitet bland såväl självidentifierade asexuella som inom den akademiska forskningen på självidentifierade asexuella, men samtalen inom båda fälten uppmuntrar till en öppen och tillåtande, snarare än en uteslutande attityd vid definitioner.

Exempel på operationaliseringar inom akademisk forskning är: brist på sexuellt begär, brist på sexuell attraktion eller i termer av ointresse för sexuella relationer eller samlag. Gemensamt är dock en förståelse av asexualitet som en sexuell orientering. Avgränsningar görs gentemot närliggande DSM-diagnoser som HSDD (Hypoactive Sexual Desire Disorder) och Sexual Aversion Disorder samt avhållsamhet från sexuellt beteende.

Forskning på självidentifierade asexuella har inte visat att de skulle ha sämre välmående eller mental hälsa än icke-asexuella. Givet Sigmund Freuds teori att människan drivs av en sexualdrift tar denna artikel sin utgångspunkt i hur Freud, om han verkat i dag, skulle kunna ha beskrivit asexualitet såsom den definieras bland självidentifierade asexuella och asexualitetsforskare. Avsikten är att kritisera de (o)möjligheter Freud och den psykoanalytiska tanketraditionen erbjuder för en icke-patologiserande förståelse av självidentifierade asexuella samt göra en omläsning av Freud i syfte att identifiera koncept som kan vara användbara för att bygga en psykoanalytisk sexualteori som inkluderar asexualitet som en ickepatologisk sexuell orientering.

För att kunna utreda Freuds föreställningar om asexualitet, behöver vi säga något kort om hur han såg på dess språkliga antonym, sexualiteten. Freud tillskrev sexualdriften en särställning bland andra självbevarelsedrifter. Vi föds ”polymorft perversa” och drivs av en medfödd sexualdrift som söker utlopp och tillfredsställelse genom olika typer av handlingar och via olika objekt. Med polymorft perversa avses att vår sexualdrift inte är ödesbestämd att söka utlopp genom en särskild handling eller via ett särskilt objekt, utan att den så att säga, tar första bästa för att bli tillfredsställd. Med andra ord är den mänskliga sexualiteten ”oändligt variabel”. Vidare gavs sexualitet en vidare definition hos Freud än vad som var och fortfarande är vanligt.

Freud berör inte asexuell som en möjlig ickepatologisk självidentifikationsposition, men han sjukdomsförklarar inte alla aktiviteter som självidentifierade asexuella förstår som asexuella. Med tanke på den stora variationen av (icke-/a-)sexuella praktiker bland självidentifierade asexuella är det svårt (och naturligtvis anakronistiskt) att dra några generella slutsatser om hur Freud skulle ha beskrivit och behandlat självidentifierade asexuella i dag. Dagens självidentifierade asexuella verkar framförallt avidentifiera sig med en genital sexualitet, vilken Freud ansåg vara den ”högsta” och mest lyckosamma sexualiteten utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Jag finner tre temata som berör Freud och asexualitet som särskilt viktiga:

Asexualitet som psykopatologi

Freud använder sig av flera psykopatologiska kategorier för att förklara brist på sexuell attraktion, brist på sexuellt begär och lust samt impotens. Exemplen inkluderar neuros, hysteri, anestetiska personer och psykisk impotens. Gemensamt för kategorierna som jag ser det är den oidipala etiologin och den medicinska terminologin som inte förmår fånga asexualitet som en sexuell orientering. Vidare kan moraliska och emotionella processer medierade av överjaget, som till exempel äckel och skam, också hämma begäret eller lusten. Beträffande kvinnors sexualitet så var Freud banbrytande på sin tid genom att erkänna och seriöst studera kvinnors sexuella lust eller begär, samtidigt som den förblev något av ett mysterium för honom. Freud menade att kvinnors sexuella begär och lust var sårbarare; deras begär och lust löpte större risker än männens att hämmas, deras kapacitet till att sublimera var svagare.

Sublimering

Bland de försvarsmekanismer som jaget använder för att balansera den intrapsykiska dynamiken har sublimering högst status. Vid sublimering omsätts den sexuella driftsenergin i icke-sexuella handlingar. Freud nämner konstnärlig och intellektuell produktion som exempel på sublimering, men han gjorde aldrig en tydlig avgränsning mellan vilka icke-sexuella handlingar som är sublimerade och vilka som snarare är reaktionsbildande. Freuds tvetydighet i sin definition möjliggör en tolkning där flera asexuella handlingar kvalificeras som icke-patologiska.

Alternativa erotogena zoner

Även om Freud tillstod den genitala sexualitetens överhöghet, så menade han att sexuell tillfredsställelse också kan uppnås via andra kroppsområden, så kallade erotogena zoner. Vilka kroppsområden som blir erotogena zoner varierar individuellt men inkluderar ofta anala och orala områden. Senare psykoanalytiker har föreslagit fler erotogena zoner. Jacques Lacan har till exempel skrivit om blicken och rösten. Sexuell tillfredsställelse som erhålls uteslutande via icke-genitala erotogena zoner betraktade dock Freud som perversioner, infantila fixeringar.

Samtidigt använde inte Freud begreppen perversion och fixering så negativt som han och andra psykoanalytiker beskyllts för. Begreppen ska snarare förstås som en utvecklingspsykologisk klassificering snarare än en moralistisk värdering från Freuds sida. Jag menar att genom att vidga begreppet sexualitet till att omfatta icke-genitala aktiviteter och objekt ökar möjligheterna för att asexuella inte ska patologiseras inom psykoanalysen. Matilda Lindgren påminner oss dock – i sin kandidatuppsats från 2007 Obligatorisk sexualitet och asexuell existens – om att detta sker till priset av att kategorin asexuella sexualiseras till en sexuell orientering och att de icke-sexuella betydelserna av begreppet asexualitet minimeras.

Sedan Freud har en stark perspektivförskjutning skett i frågan om människans drivkrafter inom det psykoanalytiska samtalet; från att vara primärt sexuella till att vara primärt relaterande samt intimitets- och trygghetssökande. Därmed har den genitala zonens privilegierade ställning ifråga om att åstadkomma intimitet, gentemot de andra erotogena zonerna ifrågasatts. Flera författare menar att de olika erotogena zonerna är instrument för att uppnå intimitet eller trygghet, men att ingen zon överträffar den andra globalt sett. Genital sexualitet blir följaktligen ett sätt bland flera att tillfredsställa behov av närhet och intimitet, vilket beroende på karaktärologi och personlighetsorganisation kommer att vara mer eller mindre effektivt än andra erogena zoner.

Punktprogram

Enligt min åsikt finns det minst fyra punkter som det psykoanalytiska samtalet måste adressera för att åstadkomma en konstruktivare, icke-patologiserande syn på självidentifierade asexuella.

1. Överge den sexuella driften som söker njutning och föreslå andra drivkrafter hos människan som stämmer överens med både de asexuellas verklighet och de icke-asexuellas verklighet, till exempel evolutionärt baserade behov av intimitet och trygghet som föreslagits av anknytningsteoretiska företrädare.

2. Göra upp med den enkelspåriga psykosexuella utvecklingsmodellen, i syfte att kringgå normalism och determinism, och istället föreslå flera olika vägar för att en individ att förvärva en sexuell identitet. Till exempel att betrakta alla sexuella identiteter som ”accomplishments”. Detta innebär att när vi utsätter en sexuell orientering för analys så är det i första hand vägen dit och inte slutresultatet vi ska analysera. Det vill säga, vi kan bli till exempel heterosexuella genom både patologiska och icke-patologiska processer, liksom vi kan bli asexuella genom patologiserande eller icke-patologiserande processer.

3. Ifrågasätta det ahistoriska i Freuds modell och underkasta sexualiteten historiska och kulturella processer. Det är till exempel förväntat att icke-heterosexuella orienteringar växer till sig i ett samhälle där reproduktion inte längre är nödvändigt för människans överlevnad som art. Talet kring att skaffa barn kretsar kring det som en idiosynkratisk erfarenhet eller upplevelse för den blivande föräldern eller som ett socialt sanktionerat livsval. Vidare, har sex väldigt lite med reproduktion att göra i dag; vi har sex av en mängd andra anledningar. Följaktligen, i enlighet med flera moderna psykoanalytiska författare, kan alla icke-reproduktiva sexuella handlingar betraktas som perversa handlingar, vilket inkluderar hetero-, homo-, bi-, queera eller asexuella handlingar, eftersom de flesta sexuella handlingar i dag inte syftar till reproduktion utan till annat, till exempel njutning eller intimitet. Om vi accepterar detta påstående kan vi förstå alla typer av sexualitet som perversioner eftersom ingen sexuell orientering, inklusive heterosexualitet, uteslutande har reproduktion som ändamål.

4. Förkasta den ena erogena zonens överhöghet över den andra, och istället öppna upp för variabiliteten och mångfalden av möjligheter att få behov av intimitet, trygghet, lust, med mera, tillfredsställda; en persons mest hisnande upplevelse av intimitet uppnås kanske genom genitalt sex, medan en annan person upplever samma känsla via andra erogena zoner, utan att den ena zonen nödvändigtvis måste hegemoniseras globalt.

Sammanfattningsvis är det svårt att avgöra hur Freud hade beskrivit och behandlat självidentifierade asexuella i dag. Hans sexualteoretiska psykopatologiska kategorier och konceptportfölj pekar mot en möjlig global patologisering av gruppen. Med detta sagt så använder Freud flera kategorier och koncept som öppnar upp för en modifiering av psykoanalytisk sexualteori som kan inkludera självidentifierade asexuellas erfarenheter utan att patologisera dem. I denna artikel har jag föreslagit ett antal teman som jag menar att det psykoanalytiska samtalet behöver adressera för att prestera en icke-patologiserande syn på asexuell identitet som en sexuell orientering.

Forskning har påvisat att självidentifierade asexuella varken har lägre mental hälsa eller är mer förekommande inom psykopatologiska kategorier än icke-asexuella. Det finns däremot en risk att en patologisering av asexualitet kan stigmatisera självidentifieringen hos asexuella och därmed skapa mental ohälsa bland dem. Om en individ upplever att hens asexuella identitet är ett problem så är det ett problem och skäl nog att uppsöka hjälp, men att påstå att en välfungerande person är sjuk på grund av sin asexuella identitet är lika absurt som att påstå att välfungerande heterosexuella, homosexuella, bisexuella eller queera personer är sjuka på grund av deras respektive sexuella identiteter.