Ride var den första amerikanska kvinnan som deltog i ett rymduppdrag; som 32-åring flög hon med färjan Challenger 1983. Att en avliden rymdpionjär hyllas är inte ovanligt, speciellt inte i USA där man älskar sina hjältar. Anledningen till att hyllningarna tagit en ovanlig vändning är att Sally Ride kommit ut ur garderoben efter sin död: hon levde tillsammans med en annan kvinna, Tam O´Shaughnessy i 27 år. Ride skyltade inte offentligt med sin sexualitet, men höll den enligt familjemedlemmarna inte heller hemlig.
I USA landar astronautens eftermäle i ett sammanhang där identitetspolitik delar det politiskt polariserade landet. I diskussionen efter Ride’s frånfälle har flera amerikanska skribenter resonerat om huruvida det är relevant att betona hennes sexuella läggning. Vissa har påpekat orättvisan i att hennes partner, Tam O’Shaugnessy, inte kommer att åtnjuta samma efterlevandeskydd från den amerikanska staten som om de levt i ett heterosexuellt äktenskap.
Men historien innehåller än mer detaljer som väckt intresse. Mellan 1982 och 1987 var Ride gift med en man, Steven Hawley. Det faktum att äktenskapet sammanföll med rymduppdraget har fått några amerikanska skribenter att undra om det hade varit möjligt för Ride att som kvinna få delta i en rymdflygning för NASA om hon inte varit gift med en man.
Om det kan vi bara spekulera, men ett enskilt exempel kan också vara ingången till en bred struktur. Och här finns större frågor som kan fördjupa vår diskussion om ”kunskapssamhället”. För hur ser länken mellan kunskap och identitet egentligen ut, och vilken betydelse har den? Hur har det tett sig att som homosexuell kvinna verka i något så mansdominerat som spetsforskning om rymden.
I den svenska vetenskapshistorien finns många exempel på äktenskapets spänningsfyllda relation till vetenskaplig verksamhet. I början av 1900-talet var att ingå äktenskap detsamma som att säga adjö till en eventuell och – ofta ytterst svårmanövrerad – akademisk verksamhet. De tidiga kvinnliga forskarna vid våra universitet levde ofta ensamma. Men det finns också historiska exempel på kvinnor som levde tillsammans i vad vi i efterhand kan beskriva som kärleksrelationer.
Dessutom fanns det, åtminstone inom naturvetenskaperna, många kvinnor som fick tillgång till vetenskapliga miljöer genom att gifta sig. Äktenskap ansågs vara en naturlig del av det vetenskapliga livet, och gav samtidigt fruar tillgång till laborativa miljöer där de verkade som assistenter och samarbetspartners.
Så frågorna från det svenska 1900-talet och från Sally Ride’s USA hopar sig: hur måste man leva för att skapa ett liv där kunskap spelar en central roll? Vem får tillgång till kunskapsintensiva miljöer och hur måste man utmejsla sin identitet på vägen dit? Vilka delar av identiteten odlas? Vilka döljs och försvinner?
De som i nuläget är politisk tillsatta att leda svensk utbildning och forskning visar ringa intresse för dessa frågor. Det är synd eftersom svaren kan bidra till en välbehövd fördjupning av vår kunskapspolitik. För bakom alla beskrivningar av svenska elevers prestationer, Sverige som kunskapsnation, universitetens publiceringsmönster och hurtiga beskrivningar av ”entreprenörskap” finns människor som i ett kulturellt sammanhang utverkar sina drömmar, sina mål och sina frågor. Hör jag hemma där? Kan jag leva ett fullt liv i kunskapsmiljöer? Tyvärr kan vi inte längre diskutera saken med Sally Ride.
