Det är med sorg i hjärtat jag tittar på reprisen på Skavlan och intervjun med Glenn Hysén och sonen Anton Hysén. Pappa Glenn med sonen, som är den första fotbollspelaren inom herrfotbollen som kommit ut som gay. Det blev stort rabalder kring avslöjandet. Även Feministiskt Perspektiv ringde upp honom för att få några kommentarer.

Sedan dess har vi kunnat följa Anton Hysén i Let’s Dance, där han dansade hem första platsen med bravur. Anton Hysén blev enligt min uppfattning utsatt för sexism flera gånger under nöjesprogrammet, där hans rumpa och sexighet fick den homosexuella jurymedlemmen Tony Irving att dregla.

Men det var inga som helst problem, sexskämten haglade fritt och Anton Hysén själv, tog emot och tog emot.

”Det är som det är”

Efter det har han i flera intervjuer sagt att han inte har några som helst problem med fotbollsvärldens machojargong där homofoba och sexistiska skämt är vardag. Han skämtar glatt med och tar inte åt sig ett dugg, säger han. Denna tes fortsatte Anton Hysén att befästa i programmet Skavlan: ”Jag är själv den som skämtar mest om min läggning”.

Både far och son skrockar lite om jargongen i omklädningsrummen, men mellan skratten så menar de att det är tragiskt om människor väljer att sluta med fotboll eller inte ens börjar med den på grund av den jargong som råder.

De avslutar ändå gemensamt med att hävda att ”det är som det är”. Anton Hysén säger också att det inte är någon som bryr sig och om någon gör det så handlar det om okunskap.

Glenn Hysén tillade att han har svårt med känslor, att det är jobbigt att dyka ner på djupet. Programledaren och publiken skrattade.

Jag tycker att detta är djupt beklagligt. För mig symboliserar Anton Hyséns beteende det som många hbtq–personer mer eller mindre tvingas att göra. Nämligen att spela med i patriarkatets regler, den heteronormativa kulturen.

Förekomma de andra genom att snabbt fälla ett skämt om sin egen läggning. Hänga på en kultur som går ut på att förnedra sig själv. Allt detta för att få vara med i gemenskapen. Effektivt, men i långa loppet – smärtsamt.

Anton Hyséns uttalanden underlättar inte för andra hbtq-personer, men det är absolut inte konstigt att han säger som han gör. Tvärtom. Inom idrotten gäller det att vara ”stark”. De ”svaga” kommer ingen vart.

Här handlar det om att äta eller låta sig ätas.

Ensam är inte stark

I slutet av diskussionen berättade Anton Hysén att han varit rädd för att hans pappa inte skulle acceptera att han var gay, bland annat på grund av just machojargongen. Då reagerade Glenn Hysén nästan chockartat över att hans son ens tänkt de tankarna. Anton Hysén växlar snabbt om till försvar med ett panikskämt, ”jag var väl ung och dum”.

Nä, Anton Hysén, du var inte ung och dum. Du drog en logisk slutsats av den jargong som du säger dig roas av lika mycket som pappa Glenn och de andra grabbarna. Och jag förstår dig. Att som den ende i hela världen komma ut och leva som öppet gay i fotbollsvärlden kan inte vara lätt.

Jag hade hoppats att fler män skulle ta bladet från munnen och ”komma ut”. För ensam är inte stark. Ensam klarar en inte av att både komma ut och stå upp för sig själv.

Inte gör det saken lättare när Anton Hysén i Skavlan får frågan om han har något förhållande och pappa skämtar till det lite extra med:

”Hur gör man? Man kan inte köra tre då?” Skratt…