Feministiskt perspektiv har träffat huvudrollsinnehavaren Andrea Edwards som berättar om en omtumlande höst fylld av hat, hot polisbevakning och om att fortsätta spela teater med dödshot riktat mot sig.

Före intervjun ber jag Andrea Edwards att ta kopior på några av de brev och nätkommentarer som dokumenterats. Nu sitter jag i en av Turtetaerns loger med en lunta i knät och läser. Här finns allt ifrån de upprörda men ändå sansade mejlen med frågor om teatern står bakom åsikten att män är en biologisk olycka som ”bör skäras upp” till de ilskna, hotfulla och oftast anonyma kommentarerna på nätet.

”Vilka äckliga idioter! Att medvetet gå in för att skada barn. Bara feminister kan tänka så”, ”Protest mot detta kommer att genomföras, lägger upp ett event på Facebook”, ”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv. Henne kan man hitta på följande adress.”

Uppsättningen skulle ha spelats till och med den 14 december. Nu är den förlängd långt in på våren och utsåld januari ut. Andrea Edwards ”går på knäna”, som hon säger, men mot bakgrund av vad som hänt den senaste månaden så ser hon förvånansvärt pigg och sorgfri ut. På min inrådan lägger hon sig på en schäslong i logen och jag ber henne att berätta om när de första reaktionerna nådde teatern.

Bara början

De första mejlen som kom före premiären handlade om att de tyckte det var hemskt att skattepengar går ”till sånt här” och att skolungdomar skulle få se pjäsen. I kulturvärlden är man bakbunden av att vissa kriterier bör uppfyllas. Man får i stort sett inga pengar om man inte gör ungdomsteater, så det är en balansgång när man skriver ansökningar. Men vi ville inte göra en oärlig ansökan och kom efter diskussioner fram till att det skulle vara häftigt att spela för gymnasieungdomar och det var detta som läckte ut. Hemska mejl började strömma in. Jag tyckte det var tillräckligt redan där, men det var ju bara början.

Vad hände sen?

– Premiären blev extremt lyckad och recensionerna odelat positiva. Jag skojade med min regissör och sa att detta inte stämmer med min livsdramaturgi, så här bra kan det inte gå, nu kommer säkert någon skit. Tre dagar senare satt han i foajén likblek. Han hade läst bloggar och andra inlägg med vidriga angrepp på pjäsen, men också mot mig som privatperson. Den natten satte vi oss och läste allt. Det var som en mardröm, ett nätverk trädde fram allt tydligare. En blogg länkade till en annan som i sin tur länkade till en annan som länkade till andra. En av dem kom med uppmaningen att skjuta alla kvinnor som varit med i uppsättningen. Hela teatern var i gungning, det var väldigt ångestfyllt.

Hur var det att spela mitt i detta?

– Helt fruktansvärt. Jag blev paranoid. En kille kom in och ville kolla på lokalerna. Jag gick fram till honom, grät och frågade vad han ville. Han svarade att han bara ville titta runt. Jag reagerade så på EN person, och visste att om några timmar kommer det att vara femtio personer här. Föreställningen blev förstörd, publiken satt på helspänn över vad som kunde tänkas hända och så fort någon drog efter andan hajade alla till.

Hur hanterade ni allt det här på teatern?

– En kvinna med erfarenheter av hatfrågor kallades in till ett krismöte med teatern och hon hjälpte oss också med mediehantering och pressmeddelande. En grupp jobbade med att svara på mejl och skriva kommentarer på nätet, i trådar till Facebookevent som Nu får det vara nog, vilka planerade en demonstration utanför teatern. I en av de här trådarna skriver då en kille att ”tänk att man behövde åka ända till Kalmar för att hitta en MV3a”, vilket är ett vapen och ett dataspel där man skjuter varandra sönder och samman. Då blev jag så jävla rädd att jag skrev ett privat meddelande till honom: säg om du vill döda mig! När han inte svarade på det eller på andras kommentarer om att han hade gått för långt så tänkte jag att den här har bestämt sig. Jag satt med nedsläckta lampor hemma mitt i natten och bara skakade. Sedan kontaktade vi polisen. Säkerhetspolisen gjorde bedömningen att detta var en trea på deras femgradiga hotbilds-skala.

Innan du berättar om polisen måste jag fråga hur du tänkte då med den planerade motdemonstrationen och dödshoten mot dig?

– Jag måste säga att jag var ganska övertygad om att jag skulle dödas. Att något skulle hände kalkylerade jag med men tänkte samtidigt att det är ju väldigt sällan de lyckas fullt ut. Om någon hoppar fram och skjuter mig så är det inte säkert att de träffar och det är inte säkert att man dör för att man får en kula i sig. Det är faktiskt ganska svårt att döda en människa. Sådana mantran körde jag för mig själv.

Och hur bemöttes ni av polisen?

– Vi drog oss för att dra in dem för vi var rädda att de skulle stoppa delar av föreställningen för att göra det säkrare för oss. Men de visade på en enorm förståelse för vad konst är. Polischefen gick ut i Svenska dagbladet sa: det är tråkigt att så många i Sverige inte kan se skillnad på ett konstnärligt uttryck och en åsikt. Alla på teatern var väldigt lättade. De skyddade teatern tjugoförsta november, men demonstrationen uteblev.”

Det knackar på dörren till logen och en kille sticker in huvudet och frågar om Andrea behöver vakt ikväll och han kommer så lägligt att jag nästan tror att det är uppgjort. Andrea svarar ja tack och frågar om han också vill agera statist under kvällens föreställning. När han stängt berättar hon att polisbevakningen upphört men att de alltid har två vakter vid varje föreställning. Och att män har kommit fram till henne under den del av föreställningen som sker utanför scenen. Hon har känt sig hotad, men några fysiska handbegripligheter har inte inträffat.

”Och hur hanterade du ditt eget liv när det var som värst?”

– Jag sökte upp en hat-terapeut. Hon lärde mig att det vanligen finns tre sätt att reagera: freez, run, eller fight. Då förstod jag att jag både vill fly och kämpa och att det i sig skapar ångest. Den som flyr vill lägga ner föreställningen, vara med i matlagningsprogram och baka paj till män så att de förstår att jag egentligen är snäll. Jag hade behov av att förklara mig, göra en pudel. Rädslan tar sig sådana uttryck när man blir utsatt på det här sättet. Terapeuten fick mig också att förstå att man inte blir mindre hatad för att man viker sig, slutar spela, går ut i tidningen gör avbön och säger att det var ogenomtänkt att sätta upp Scum-manifestet. De som har börjat hata gör det oavsett hur du själv agerar. Då insåg jag att bollen redan var i rullning. Jag kan inte styra över hat genom mina handlingar och därför kan jag också inta vilken position jag vill. När jag väl bestämde mig för att jag står för det här och att jag älskar att framföra den här texten så blev det inte lika svårt längre. Jag gasade ifrån hat-terapeuten på min moppe och kände mig som en krigsmaskin och som en hjältinna faktiskt. Det här hatet är så sjukt och jag tänkte att om de vill döda mig så gör det då. Att fortsätta spela blev mitt sätt att slåss tillbaka.

Jag frågar Andrea Edwards hur hon mår i dag och hon svarar att hon trots allt är ”oerhört glad” att hon genomfört uppsättningen. På väggen i logen, bredvid spegeln sitter ett, bland många, brev till stöd för uppsättningen och Andrea. ”Heja dig, vi är många som står bakom dig/Den feministiska basgruppen Agda.”

Vad har stödet betytt?

– Några tjejer arrangerade stödläsning på Unga Klara, Dramaten och till och med på teatrar i Norge. Det enorma stöd vi får och har fått från organisationer, teatrar, polisen och inte minst publiken som ser föreställningen känns så överväldigande, ofattbar och uppriktig och det gör att det varit värt all skit med råge.

Det här är en svår fråga, men vad säger de här reaktionerna om den tid vi lever i?

– Jag tror att vårt samhälle håller på att knulla sig själv till döds. Jag tror tyvärr att vi är på väg åt Moderatmännens håll. Jag tycker väldigt illa om Sverige just nu och det hänger också samman med det kapitalistiska systemet. Allt hänger ihop. Kapitalismen är länkad till kvinnohatet som hänger ihop med rasismen. Där håller jag verkligen med Solanas. Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete. Det var när jag varit hos hat-terapeuten som jag förstod mekanismerna bakom hatet. Det handlar inte om manifestet utan om att de hatar kvinnor. Det är personligt kränkta män, som ska tvingas vara starka och patriarkala hela dagarna. De är lika mycket offer som vi för den här världsordningen. En arbetslös man med känslan av misslyckande har så klart svårt att ta in att vi lever i ett patriarkat och att män skulle ha så mycket mer makt över kvinnor. De känner personligen inte igen sig. Och de är minst lika välkomna att ta del av föreställningen.