Om en vegetarian är någon som anser det vara oetiskt att förtära kadaver, vad ska då en person som anser att kadaverätande är etiskt kallas? ”Köttätare” är otillräckligt. En vegetarian är inte bara en ”växtätare”. Växtätande är ett beteende motiverat av en värdegrund. Termen ”köttätare” implicerar att praktiken köttätande är helt åtskild från en persons livsåskådning.

– Vi tenderar att tro att det bara är veganer och vegetarianer som medtar sina övertygelser till middagsbordet, framhöll dr Joy. Men de flesta av oss lär sig inte att äta grisar, men inte hundar till exempel, för att vi inte har ett trossystem för djurätande. När djurätande inte är nödvändigt för överlevnad, vilket är fallet i en stor del av världen i dag, är det ett val och val utgår alltid ifrån övertygelser. Så det jag funnit är att det finns en osynlig trosuppfattning som betingar oss att äta somliga djur. Det är denna trosuppfattning jag har namngett ”carnism”, motsatsen till veganism.

Namnlöshet innebär osynlighet. Patriarkatet kunde råda i tusentals år innan det namngavs, precis som carnismen. Kadaverätande och kvinnoförtryck har bara varit status quo. Liksom patriarkatet är carnismen en hel matris som genomsyrar samhällen så fullständigt att majoritetsbefolkningen har internaliserat den utan eftertanke. Veganer och feminister ses som motvalls, ideologiskt åtskilda från ”alla andra”. Samtidigt tillskrivs inte ”alla andra” specifika ställningstaganden.

Den starkes ”rätt”

Dr Joy introducerade auditoriet för de tre N som alla våldsideologier har rättfärdigats med: normalt, naturligt och nödvändigt. ”Det är normalt att kvinnor inte har rösträtt, så har det alltid varit.” ”Afrikaner är naturligt lämpade för slaveri.” ”Att äta kött är nödvändigt för god hälsa.” Dessa argument har hamrats in av auktoriteter medan motsatta åsikter har tystats.

– Våldsideologierna är strukturellt likartade. Mentaliteten som möjliggör sådant våld är densamma. Det är dominansens och underkuvandets mentalitet, privilegiets och förtryckets. Det är den mentalitet som får oss att göra någon till något, att reducera ett liv till en produktionsenhet. Att radera någons väsen är en ”den starkes rätt”-mentalitet som gör att vi känner oss berättigade att utöva fullkomlig kontroll över de svagares liv och död, bara för att vi kan. Vi rättfärdigar våra handlingar med att de bara är vildar/kvinnor/djur. Det är köttets mentalitet.