Den lesbiska kulturen präglas i större utsträckning än andra av ett ansvarsfullt förhållande till den egna och sexpartnerns sexualitet. Men när tänker heterofeminister återgällda transfeministernas solidaritet? undrar transaktivisten Andy Candy i detta första inlägg i serien Sex och feminism.
”Svårt för transpersoner att kräva kondom” är en artikel skriven av Niclas Ericsson på informations- och nyhetstjänsten Sentry. Jag gick och tänkte länge på rubriken och vad den egentligen sade om transpersoner.
Givetvis är jag medveten om att sajten handlar om hiv-prevention. Men att en artikel om trans som bygger på bland annat en amerikansk studie, som ska påvisa hur sårbara transpersoner kan vara när de förhandlar med en sexpartner om användandet av kondom får en sådan rubrik är inte förvånande. Den bekräftar de gängse fördomar som finns om transpersoner och bekräftar den låga samhällspositionen transpersoner har. Personligen tycker jag att den både antyder att de transpersoner som har svårt att just ”kräva” kondom stämplas som sexarbetare eller som helt maktlösa personer.
I artikeln presenteras också det mycket skrämmande antagande att upp till 60 procent av transpersonerna i USA:s storstadsområden misstänks vara hiv-positiva. Vilket jag tycker spär på det stigma som det tyvärr innebär att vara transperson och det utanförskapet.
Personligen anser jag också att samtal om sex i många sammanhang, inte minst feministiska, handlar om närvaro av penisar. Att penisar har kommit att dominera kan givetvis förklaras med just den patriarkala maktordningen och den heterosexuella livsstilen som anses vara norm. Personligen efterlyser jag fler diskussioner som just problematiserar heterosexualiteten och just de faror kvinnor utsätter sig för genom att praktiserar heterosexuellt sex. En av dessa aspekter är just mäns sexuella våld och rädsla för våld och sexuella övergrepp som är ständigt närvarande för många, även icke-hetersosexuella.
Behovet av säkra platser
I mitten av februari i år så kom en avhandling och lesbisk porrfilm med den mycket passande titeln Imagining Safe Space. The Politics of Queer, Feminist and Lesbian Pornography, skriven av forskaren och filmaren Ingrid Ryberg.
Avhandlingen bygger på ett fältarbete, där forskaren inte bara träffar personer som vid olika tillfällen konsumerar porrfilm utan också är med och gör en porrfilm i det feministiska porrfilmsprojeket ”Dirty diaries”.
Safe Space är ett begrepp kopplat till undervisnings- och utbildningsväsendet och betyder i princip att det inte bara finns kunskap om hbt-personers utanförskap utan också en aktiv vilja att göra platser så pass säkra för just hbt-personer, att en skall känna sig trygg.
Enda gången jag stötte på det begreppet själv var när jag för två år sedan skulle åka till queerfestivalen ”Queertopia” och då tog del av deras ”Safer Space Policy” att hitta det begreppet och resonemanget i något kopplat till porr som ändå är en slags visualisering av sexualitet på film förvånade mig. Därför träffade jag Ingrid Ryberg just för att be henne berätta om sina erfarenheter med fältarbetet till avhandlingen.
Utmanar porrens normer
Ingrid berättar om när hon själv under en porrfilmsfestival blir vittne till en övergreppsliknande situation där en man sexualiserar kvinnan på sätet bredvid och oönskad sexuellt närmar sig denna, vilket skapar obehag och utsatthet. Vidare berättar hon att det finns lesbiska/queer porrfilmer, där filmarna uttryckligen har bestämt att de endast får visas i lesbiska och queera rum. Detta för att det inte gick att förutspå hur de skulle tas emot, samt att man inte ville exploatera den lesbiska sexualiteten så som den blir i den så kallade ”lesbiska porrfilmsgenren” som enbart vänder sig till den heterosexuella mannen.
En av slutsatserna i avhandlingen är just önskan om ett Safe Space
– I den transnationella lesbiska och queera filmkulturen finns det en pågående diskussion och en önskan att just skapa ett rum där det är tryggt att utforska sexualiteten på, i produktionen, distributionen och visningssammanhangen för porrfilmerna, berättar Ingrid Ryberg.
Men Safe Space tänkandet handlar inte bara om skapandet av fysiska trygga platser, det är en medveten, politisk och ansvarstagande position. Som säkert kom till utifrån att de personer som är engagerade och jobbar med lesbisk och queer porrfilm är praktiserande feminister.
– Diskussionen om Safe space är ett arv från 70-talets kvinnorörelse och den kroppspolitiska diskussionen som har pågått sedan dess. Det handlar också om säkert sex. Den lesbiska porren har till viss del vuxit fram som säker-sexinformation under sent 80-tal och tidigt 90-tal och det har funnits många pedagogiska inslag med just säker sex information i filmerna när användandet av slicklappar och kondomer har kommenterats. Men det handlar också om säkerhet för dem som medverkar i filmerna, att det finns tillgång till hjälpmedel för just säkert sex, säger Ingrid Ryberg.
Solidaritet att återgälda
Praktiserande av sexualitet innebär att en tar ansvar, både för sig själv och sin sexpartner. Saker som borde vara självklart i de flesta sammanhang verkar vara det i mycket större utsträckning i den lesbiska kulturen. Detta kanske bygger på att den genomsyras i hög utsträckning av feminismen.
Kvar blir en fråga jag har ställt mig många gånger, när kommer den solidaritet lesbiska feminister och transfeminister har visat heterofeministerna genom historien att återgäldas?
Ett steg i den riktningen kan ju vara att låta transpersoner bo på kvinnohus, för de är minst lika utsatta för ett patriarkalt våld och sexuellt våld som övriga kvinnor.
Vi kommer aldrig kunna känna oss trygga om vi inte gemensamt skapar trygghet åt varandra.