Det var filosofen Sören Kierkegaard som sade att när alla är kristna så är ingen längre kristen. Med det menade han att ett ställningstagande slutar vara ett ställningstagande när alla andra säger sig stå för precis samma sak. I kristendomens vagga var den en rättviserörelse i opposition mot den rådande ordningen men i Kierkegaards dagar, när så gott som alla var döpta, klagade till och med prästerskapet på att den kristna skaran förutom en ”odödlig liten grupp” nästan helt och hållet bestod av ”döpta hedningar”.

Alla rättviserörelser kan på det sättet drabbas av sin egen framgång och feminismen är bara en i raden av exempel på detta när personer som Göran Persson och Anders Borg hävdar att de är feminister. Vad har dessa herrar gemensamt med sina föregångare suffragetterna och ”kvinnosakskvinnorna” som drog på sig allmänhetens hat och löje genom att utmana sin tids rådande ordning? Självklart ingenting.

Manliga toppolitikers vurm för feminism kan bara förstås i ljuset av att epitetet feminist i dag inte förpliktar till någonting och att feminismen som politiskt instrument helst används för legitimera militära operationer i den muslimska världen eller på andra sätt rikta in sig mot män i det globala syd ungefär som det finns någon kvalitativ skillnad på kvinnoförtryck där och här. Begreppet har alltså urvattnats men det finns fortfarande en odödlig liten grupp av verkliga feminister som utmanar makten för att skapa ett mer jämställt samhälle och de känns igen på att de drar på sig allmänhetens hat och löje som till exempel Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg.

När det gäller antirasism är situationen kanske ännu mer oroande. Sverige har egentligen ingen historia alls av antirasism i den meningen att icke-vita människor utmanar det rådande vita privilegiesystemet, men ändå – eller kanske just därför – självidentifierar svenska politiker från Jonas Sjöstedt till Jimmie Åkesson sig som antirasister.

De vita svenskar som beskriver sig själva som rasister kan knappast ens uppgå till mer än några hundra personer så hur kommer det sig att icke-vita människors erfarenheter och den samlade forskningen entydigt visar på att Sverige ändå är ett land präglat av rasism?

Vad människor som drabbas av rasism i Sverige behöver veta är att antirasism precis som andra rättviserörelser är ett motstånd mot den rådande ordningen och att rasism egentligen inte specifikt handlar om rasbiologi eftersom rasismen fanns långt innan rasbiologin kom till och finns kvar i dag långt efter att rasbiologin förlorat sin relevans. Rasism handlar om makt och privilegier kopplat till hudfärg. Makt, till skillnad från tolerans som man mycket hellre talar om i Sverige, är ett nollsummespel. En kan bara få mer makt om en annan får mindre makt och därför väcker sann antirasism alltid motstånd – inte från nynazister och Sverigedemokrater utan från människor med makt.

Icke-vita svenskar med vårt stukade självförtroende och ovana att föra vår egen talan är nästan lika fanatiska som vita svenskar i vårt omfamnande av den färgblinda officiellt sanktionerade svenska antirasismen där vita och icke-vita svenskar hand i hand ska vandra mot en bättre värld. Därför är den senaste debatten om Tintin och Liten skär och alla små brokiga mycket välkommen eftersom den avslöjar den avgrundsdjupa skillnaden i positioner mellan människor som drabbas av rasism och vita självidentifierade antirasister i kulturvärlden som vill bevara makten att representera svarta människor som det passar dem, även när de representationerna är rasistiska.

Den här konflikten kan vara ett steg i att väcka icke-vita svenskar ur villfarelsen att antirasism är kamp som förs i samförstånd med den grupp vars privilegier den vill minska. Det är ett nödvändigt steg mot ett Sverige där vithet inte ska vara en egenskap som leder till makt och privilegier på andra svenskars bekostnad.