”Perdon señora, vet du hur jag kommer till Radio San Gabriel?”

I staden El Alto på höjden bredvid La Paz är luften tunn och kylig. Vid horisonten gnistrar snöklädda bergstoppar, på en bakgård går en kopplad lama. De flesta gator saknar namn och bussarna använder inte hållplatser, utan man hojtar till när man vill stiga på eller av. Det är lätt att gå vilse. Men som tur är verkar de flesta av El Altos invånare, som nästan alla är aymaraindianer, veta var den 57 år gamla radiokanalen sänder ifrån och de hjälper mig dit.

Efter att ha förklarat i receptionen vem jag är blir jag omhändertagen av Norma Barrancos Leyva. Vi slår oss ned på pressavdelningen. Där pryds väggarna av en aymaraindiansk väggkalender, budskap mot kvinnomord, en bild på Jesus och änglar. Jag och Norma får varsin plastmugg med läsk av kollegan Gonzalo.

Radio San Gabriels stora hus rymmer lika många kvinnliga som manliga anställda. Norma tar en klunk ur sitt glas och säger att i hennes kultur, den aymariska som råder på Radio San Gabriel, så är alla likar.

”Ojämställdheten och ojämlikheten kom med conquistadorerna. Vi håller på att förändra detta nu, särskilt den unga generationen gör det. Det är ingen förändring som sker över en natt. Det har länge varit svårt för kvinnor, särskilt indianskor, att få styrande roller, men vi börjar åter ta för oss i både den offentliga och privata miljön.”

”Radion värderar traditionen på nytt”

På kontoret finns en radiospelare som ständigt är på. Norma är stolt över att vara med och producera programmen och berättar om sin relation till sin arbetsplats.

”När jag var liten lyssnade jag på Radio San Gabriel för jag tyckte om historierna som berättades. Gamla aymariska berättelser från våra mor- och farföräldrar och deras förfäder, myterna och legenderna.”

I och med urbaniseringen så har många historier glömts bort eftersom förflyttningen kapat banden till äldre släktingar och byarnas aymariska filosofer.

”Radion värderar traditionen på nytt”, säger Norma.

Sedan 2006 har Bolivia en aymarisk president, Evo Morales, vilket har lett till att ungdomarna numera tillåts undervisas på sina indianska modersmål i skolorna. Historiskt sett har det som undervisats i de bolivianska skolorna inte knutit an till aymarisk kultur.

”Utbildningen har varit på spanska och om teorier utifrån som inte har så mycket med vår verklighet att göra. Men med de nya lagarna får vi rätt att lära om oss själva, värdera det högre igen. Och radion spelar en stor roll i detta.”

På kontoret är alla likar

Den aymariska kulturen skiljer sig på många punkter från traditionerna som kom med de spanska erövrarna. Ett par dagar tidigare talade jag med den aymariske konstnären Aymar Yuthawy som uttryckte sina funderingar kring hur skönhet värderas inom aymarakulturen.

”Estetiken är inte likadan som i den västerländska samtidskonsten. Kroppsidealen är helt annorlunda; i min kultur är kvinnorna korta, tjocka och mörka och inre kvaliteter är viktigast.”

Norma bär otaliga underkjolar under långkjolen och en enkel blus. Över axlarna vilar en stickad sjal. Det svarta håret är tämjt i två flätor som räcker ända ned till korsryggen. Ibland kröns frisyren av ett plommonstop. Kvinnorna med samma stil kallas cholitas, och när Norma börjar visa mig runt på sin arbetsplats märker jag att de flesta där klär sig så.

Norma presenterar sina kolleger som vänner, bröder och systrar. Kanske hänger den kamratliga attityden samman med den aymariska traditionen. Aymar förklarade att mentaliteten i det aymariska samhället skiljer sig väsentligt från västvärldens individualistiska. Synen på välmående är kollektiv och arbete är för samhällets bästa snarare än individens.

Moder jord är feminist

Vi kliver in i en studio där två äldre och en yngre kvinna repeterar repliker. Snart befinner Norma och jag oss mitt i inspelningen av en kort radioteater som avslutas med att en aymarisk kvinnorättsgrupp presenterar sitt budskap:

Stoppa våldet – för kvinnors rättigheter. Stoppa våldet – för kvinnornas värdighet. Stoppa våldet – vi är mot våld i hemmet, skolan och samhället. Stoppa våldet – för aymaras och andra ursprungsbefolkningars rätt. Säg nej till våldet!

På vilket sätt är då aymarafilosofin mer feministisk än kolonialisternas synsätt? För att förstå det måste man skapa förståelse för den aymariska synen på individen i samhället och naturen. Det beror på att den aymariska kvinnosynen är präglad av Pachamama, det aymariska namnet för moder jord. Kvinnas roll som reproduktiv kraft är alltså starkt betonad. För en västerländsk feminist á la de Beauvoir klingar detta förtryck – kvinnan betraktas inte som en tänkande och handlande människa utan som en naturkraft, ständigt i tjänst till arten genom sin livmoder.

Men att förknippa kvinnan med naturen får en annan betydelse för aymaraindianer eftersom den aymariska filosofin tydligare kopplar mänskligheten till dess omvärld. Man ser förbindelser mellan människan, jorden hon lever på och kosmos. Norma vill betona detta och att aymarafilosofin är kollektivistisk. Att kvinnan reproducerar kollektivet får därför en högre värdering. Hon är glad att man genom den nya politiken kan börja gå tillbaka det gamla synsättet.

”Vi återvänder nu till kulturen vi hade innan. Innan jag fanns, innan individualismen, då allt var vi.”

Jämställd – och katolsk

Det som är svårt för en utomstående att förstå är att Radio San Gabriel är en katolsk radio. Katolicismens människosyn skiljer mellan kropp och själ och kan därför tyckas svårförenad med aymarafilosofin. Dessutom förknippas katolicism med kolonialisterna.

Men för Norma och hennes kolleger är den katolska sidan av radion inget motsägelsefullt. Norma medger att det finns aymaras som är emot katolicismens inflytande i deras samhälle, men säger också att Radio San Gabriel grundades av pastorer och att religionen är en premiss för dess existens. Och i dag är de flesta aymaraindianer katoliker.

Radio San Gabriel finansieras inte av kyrkan. Norma förklarar hur de får in pengar:

”Främst genom hälsningar. Någon vill säga något till en familjemedlem ute på landet, men så vet man att telefonledningarna och posten fungerar dåligt. Då kan man betala oss för att sända sin hälsning i radio, man vet ju att familjen på landet har den på.”

Efter vår rundtur slutar Norma för dagen. Hon tar på sig plommonstopet, stänger av datorn, och vi säger hejdå till Gonzalo. För att ta mig från radiohuset behöver jag varken fråga eller gå vilse, för Norma sitter bredvid mig hela vägen i minibussen.