För att tycka det är tröttsamt är Anna Svensson ändå märkvärdigt ihärdig i sin kritik av feminism och sina försök att manipulera fram att feminism, inte bara ska acceptera prostitutionen och den globala sexindustrin som frihet, utan indirekt även se mäns rätt till kroppar genom historien som både oundviklig och naturlig.

Maktanalyser och en dissekering av vilka samhällsstrukturer som främjar prostitution och annat könsförtyck och som ligger i definitionen av feminism är inte bara ”tröttsamt” utan direkt hotfullt för Anna Svensson och den industri hon förespråkar. Anna Svensson, likt de antifeministiska männen, försöker undvika ordet prostitution till varje pris, väl medvetna om att det är socialt behäftat på ett helt annat sätt än de ord som sexindustrin vill få oss att se som naturliga.

Nästan lite övertydligt blir det när spaning och tillslag mot torskar, hallickar och andra av könshandelns profitörer blir trakasserier. Anna Svensson har måhända missat att hon skriver i Sverige nu, för annars kunde man trott att det handlade om ett land där männen fortfarande skyddas och kvinnor i prostitution straffas så som sker på de flesta håll än i dag.

Men då skulle ju Anna Svensson tvingas komma in på det andra ordet som återigen frenetiskt undviks. Ordet Man. Det är egentligen en märklig paradox eftersom utan den konsumerande mannen och hans pengar skulle sexindustrin falla ihop som en sufflé.

Detta synliggör hur prostitutionslobbyn (återigen med hänvisning till en författare med Timbroanknytning) försöker flytta fram positionerna överallt. Kan man inte bekämpa och smutskasta feminism så är nästa naturliga steg att slå sönder ideologin inifrån och att förtiga den maktanalys som ligger till grund för den.

Det är oroande och frustrerande hur en diskussion om feminism och sex så lätt kom in på spåret feminism och sexindustrin. Eller rättare sagt hur sexindustrin försöker bevaka och faktiskt leda diskussionen. Varje framstöt om kvinnokamp för en utökad lagstiftning och för strängare straff bemöts snabbt av samma gamla argument.

Det som förts fram här från Anna Svensson kunde förts fram i vilken media som helst i dag, faktum är att det sker hela tiden. Ofta utan att vi ens hinner se att det händer. Inte bara har mansmedia en prostitutionsvänlig attityd, utan även public service.

Där fick under samma vecka prostitutionslobbyn obemött och oreflekterat tid till att tala för ”de prostituerade i Sverige” under ett förment beskydd av de förtrycktas rätt att få höras, och sedan fick den thailändska sexlobbyn tala för ”de prostituerade” i Thailand med en påpassligt inflikad intervju med en ”lycklig hora”. Utan sammanhang, maktanalys, samhällsstruktur, komplexitet eller bakgrund, bara rätt ut i etern. (Där blev förresten den traffickingbekämpande polisen skurken. Känns det igen?)

Detta är något att uppmärksamma. Det visar att prostitutionsvänliga krafter finns på olika håll och att de manipulerar både redaktioner och lyssnare.

Slutligen tycker jag att nyutgåvan av Kate Milletts bok Sexualpolitiken självklart borde uppmärksammas i en serie om sex och feminism. Den kom första gången för 42 år sedan men är skrämmande aktuell ännu idag.

Den visar hur det under de första decennierna av 1900-talet kom en kraftig motreaktion mot feminismens framgångar, en motreaktion som slog hårt och skoningslöst via vetenskap, litteratur och samhälle. Kvinnan skulle kuvas igen och fås att inse att hon ville bli både underordnad, utnyttjad och dessutom lära sig att älska smärta och förnedring.

Som Millett skriver går det inte att förstå samhället om man inte också förstår den manliga suprematin, framför allt på det sexuella området. Vi kan arbeta för lika löner, drägliga arbetsförhållanden, mot mäns våld mot kvinnor, för delad föräldraförsäkring, mot sexualiserad reklam och annat. Det är livsviktig och nödvändigt. Men utan att ifrågasätta denna supremati sker ingen verkligt hållbar förändring.

Detta är om möjligt ännu mer synligt i dag då effekten av Internets påverkan har maskuliniserat samhället och den manliga suprematin har tolkningsföreträde till både media och den allmänna debatten. Det skulle behövts en Sexualpolitiken 2.