Solen går ner över Taiz, Jemens industribas och tredje största stad. Det är en tidig höstkväll och Bushra al-Maqtari tänker på sin säkerhet. Det är dags att gå hem, säger hon. Förra året vågade hon stanna ute längre på kvällarna. Något har ändrats.

– Den som mördar mig kommer till himmelen, förklarar hon.

Det var i december 2011 som hon skrev sin kontroversiella krönika. Den handlade om Livsmarschen då Bushra al-Maqtari och tusentals demonstranter gick 260 kilometer till fots under sex kalla dagar från Taiz till Sanaa. Syftet var att sätta press på politikerna att dra tillbaka den immunitet mot åtal som den före detta diktatorn Saleh nyligen givits, enligt ett internationellt pådrivet GCC-avtal. Bushra al-Maqtari har inte velat diskutera det som hände.

– Jag vill inte försvara mig. Jag skrev vad jag skrev. Det var mina ord, säger hon.

Lämnades ute i kylan

För Feministiskt Perspektiv berättar hon sedan vad som faktiskt hände. Islamister hade sökt stoppa kvinnor från att delta i marschen, säger hon. Kvinnorna hade trotsat förbudet och mött motstånd längs vägen. När demonstranterna nådde till Khidar, en bergsby utanför Sanaa, kände Bushra al-Maqtari en överväldigande ensamhet.

– Vi hade attackerats av Salehs supportrar. Vi hade klanmän emot oss. Ingen var trygg någonstans. Ungdomar satt övergivna i kylan. När vi äntligen nådde fram till en by eller stad vägrade islamister låta oss kvinnor komma in i moskéer och skolor för att tvätta oss och sova, säger hon.

– Gud lämnade oss där i kylan. Jag kände en enorm smärta. Gud hade svikit oss. Gud hade övergivit oss, säger Bushra al-Maqtari.

Ungefär så avslutade hon sin krönika. Hon skrev att demonstranterna var helt ensamma, inte ens Gud fanns hos dem.

Bushra al-Maqtari är en tvivlare som förolämpat Gud, utropade landets självutnämnda religiösa ledare, ulema.

– 75 religiöst lärda analyserade artikeln och utfärdade en fatwa. De plockade vissa ord och ryckte meningar ur sitt sammanhang. De gav sedan salafistiska moskéer kassettband att spela upp under fredagsbönen. På kassettbanden talade de om mig. De sa att jag inte är muslim. De sa att jag borde mördas, säger hon.

Efter bönen hetsade imamer demonstranter – mitt under ett ännu pågående uppror – att protestera mot, och marschera till en av demonstranterna i högljudd protest. Tidigare hade de tillsammans kallat på regimens fall. Plötsligt skrek ett hundratal demonstranter andra paroller utanför Bushra al-Maqtaris hem.

– De skrek att mitt medborgarskap borde tas från mig. De skrek att jag ska dö. Broschyrer trycktes upp om mig och spreds i Taiz, Dhamar och Aden. Tio grupper skapades på Facebook där folk kräver att jag ställs inför rätta, säger hon.

Politisk fatwa

Bushra al-Maqtari var på konferens i Kairo. Hemma i huset var mamma och pappa.

– Enda anledningen till att jag grät var för att mamma var mycket rädd och ledsen. Hon ringde mig och berättade att nu kan jag inte återvända hem, säger Bushra al-Maqtari.

– Jag skapar alltid trubbel för familjen. Det gör mig ledsen att tänka på, säger hon.

Bushra al-Maqtari försökte förklara att hon inte ifrågasatte Guds hela existens. Snarare undrade hon över hans närvaro just den dagen i Khidar. Det kvittade för ulema.

– Fatwan är islamisternas sätt att straffa mig för att jag är vänster. Fatwan är politisk, inte religiöst underbyggd och den är alltså rent trams. Jag har kritiserat Islah (islamistpartiet) och Ali Mohsen (en högt uppsatt general och en av landets mäktigaste män) och alla de andra. Min vän ringde och sa ”grattis”. När man upprört islamisterna har man gjort något viktigt, säger Bushra al-Maqtari.

– Religiösa män vill vända samhället mot mig. De ville ha en publik när de sa att jag är kafira (rättfärdig att döda]), säger hon.

”Ingen står upp för mig”

Åtta månader har gått. Fatwan är kvar. Det är omdiskuterat huruvida en fatwa någonsin kan lyftas. Bushra al-Maqtari bor hos sin syster och hennes två döttrar. Hon har ändrat sin klädsel för att inte sticka ut och bär numer den svarta balto, en heltäckande dräkt, som en stor majoritet av städernas kvinnor har i offentligheten. Över balton bär hon sitt signum, ett halsband med Che Guevaras ansikte. Han är också en gudsförnekare, skrattar hon.

Efter de omedelbara och mycket hätska reaktionerna, har kanske andra mer välvilligt inställda följt?

– För att vara uppriktig mot dig står ingen upp för mig. Inte då, inte nu, säger hon.

Bushra al-Maqtari berättar att inte ens vännerna har vågat göra ett offentligt uttalande. Socialistpartiet där hon är medlem har varit tyst sedan det hände.

– Partiets ledare menar att fatwan är från Islah och de vill inte skapa delningar inom oppositionsrörelsen. Ungdomarna har dock velat att partiet ska ge sitt stöd, säger hon.

Det finns hundratals, möjligen tusentals, lokala, nationella och internationella organisationer och föreningar som kämpar för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati i Jemen.

– Inte en enda grupp har ställt sig på min sida. Efter två månader gjorde ett fåtal författare i andra arabländer enstaka yttranden. Men de var dock mycket reserverade och klena, säger hon.

– En syrisk skribent kritiserade Tawakul Karman för hennes totala tystnad. Han menade att det är en skam att nobelpristagerskan som menar sig slåss för yttrandefriheten inte tar strid för mig. Men hon är ju från Islah, säger Bushra al-Maqtari.

Vad tror du att Gud tycker om fatwan?

– Fatwan är ett övergrepp på Gud. Islamisterna tror att Gud bara är deras. När de säger att jag inte är muslim då handlar det inte om mig enbart. De talar om alla som delar mina värderingar, säger hon.

Det är både ensamt och livsfarligt att vara Bushra al-Maqtari i Jemen. Men livet fortsätter, säger hon. Nyligen kom hon ut med Bakom solen [Khalf al-Shams], en dokumentärroman om fjolårets uppror i Jemen (utgiven på det marockansk-libanesiska förlaget Markaz al-Thaqafi). Ett par intellektuella röster i landet har prisat verket, i privata sammanhang. Några menar att det är den bästa arabiska samtidsromanen.

– Kvinnor som skriver har samhället emot sig. Man måste hela tiden bevisa det man kan. Att vara författare i Jemen är att göra det svårt för sig, säger Bushra al-Maqtari.

Inget tycks dock kunna hindra henne.