– Min storebror blev ihjälskjuten när vi demonstrerade. Han träffades av militärernas skott och dog direkt. Där han dog skrev jag ”Frihet” på väggen, säger en ung kvinna.

Dörren står på glänt. Innanför berättar ungdomar om familjemedlemmarna som de förlorat i det jemenitiska upproret. De har kommit från staden Taiz till huvudstaden Sana’a för att tala med Hooria Mashoor som är Jemens minister för de mänskliga rättigheterna. För snart ett år sedan lämnade hon dock sina politiska uppdrag, dåvarande presidenten Ali Abdullah Saleh och det regerande partiet Folkkongressen. Hon gick till Förändringens torg. Demonstranterna valde henne till en av sina ledare och sedan tre månader är hon minister i den nya regeringen. Hooria Mashoor är en av Jemens tre kvinnliga ministrar, av totalt 34.

Övergångsrättvisan är en av Hooria Mashoors prioriteringar. Hon har öppet kritiserat att Saleh, i enlighet med ett avtal mellan regim och opposition, getts immunitet mot åtal. Hon har den internationella rätten på sin sida. Den förbjuder amnestier för stora överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Enligt avtalet får man dock inte säga att överenskommelsen strider mot några internationella lagar. Hooria Mashoor kan ändå inte godkänna någon amnesti, säger hon, trots tumulten som uppstår kring henne.

Hundratals människor har dödats under de ännu pågående protesterna. Under de sammanlagda 33 åren med Salehs regim har långt fler fängslats på godtyckliga grunder och försvunnit. Och ungdomarna inne på Hooria Mashoors rum vill att hon ska finna ett sätt att åtala Saleh.

– Kom in, säger Hooria Mashoor som just sett mig stå utanför och tveka.

Hon undrar om jag inte skulle komma en annan dag. Jag intygar att min avtalade tid påbörjades för en kvart sedan.

Utanför informerar departementets generaldirektör besökare om att de från och med i dag försöker sig på ett nytt system på departementet. Nu bokar man en tid med ministern i förväg. Framöver kan man alltså inte bara komma förbi med sina vänner. Det har blivit mycket spring på kontoret.

– Låt mig presentera dig för ungdomarna, säger Hooria Mashoor till mig.

Hon berättar att den unga kvinnan till vänster om henne, och lillebror intill, sett sin pappa dö. De sitter upprätt med händerna i knät och talar i en artig ton. Sedan vill de knäppa kort med ministern. De går ut och stänger dörren om sig. Intervjun kan alltså börja.

Nej, inte riktigt. Det knackar på dörren. Ungdomarna har en till sak som de vill ta upp, säger de. Kanhända att det inte kändes bra att gå därifrån utan att påpeka det.

– Vi vill att du tar ner fotografiet, säger en av kvinnorna och pekar upp mot tavlan ovanför Hooria Mashoors stora skrivbord.

Där hänger den kostymklädde Saleh som ännu innehar en titel som landets hederspresident. Hooria Mashoor lägger armen om kvinnan och säger att hon inte gillar att sitta där och arbeta under honom. Därför tar hon istället emot besökare i skinnsofforna i andra delen av rummet. Men tavlan kommer att hänga kvar tills 21 februari då Jemen har presidentval, säger hon.

I Jemen hänger presidentens bild i samtliga statliga byggnader. Så är det, så tycks det förbli. Och det är inte svårt att gissa vems ansikte som kommer ersätta Salehs. Svaret finns i samma avtal som det som ger Saleh immunitet. Det förhandlades fram av Gulfstaternas samarbetsråd, med Saudiarabien i nyckelposition. Statsvetare vid landets universitet har påpekat att Saudiarabien haft ett intresse av att stävja Jemens demokratirörelse. Supermakten och diktaturen i norr vill inte att några idéer om rättvisa och demokrati ska få gehör hos dem. I det stundande valet är det vice presidenten Abdurabu Mansur Hadi, från Folkkongressen, som ska väljas till president på två år. Han är den ende som får kandidera. Han är inte känd för att ha gjort någonting alls.

Hooria Mashoor är en av de mest kända statsfeministerna i Jemen. Till dess att hon hoppade av Folkkongressen var hon ordförande för Nationella Kvinnorådet. Hon drev frågor om kvinnors rätt till utbildning, arbete och politisk makt. Jag ber henne berätta om sig själv.

Hooria Mashoor är från södra Jemen, som var ett självständigt land tills 1990 då det gick samman med Nordjemen. Hon föddes i Aden under den brittiska ockupationen.

– Jag var 13 år då britterna lämnade 1967. Redan då var jag politiskt engagerad. Jag demonstrerade och klottrade på väggarna att britterna ska lämna Sydjemen. När de marscherade utanför vårt hus kastade jag och grannbarnen stenar och tomater efter dem, säger hon och skrattar till.

– Britterna skadade oss inte när vi gjorde så. De förstod ockupationen ur vår synvinkel, de vinkade till oss, säkert för att vi bara var barn, säger hon.

Sydjemen blev, med britternas uttåg, arabvärldens enda socialistiska folkrepublik. Där studerade Hooria Mashoor vid de statliga lärosätena, under en tid då flickor och pojkar levde sida vid sida och gick i samma skola. Hon byggde på med studier i Egypten och Tyskland, i statskunskap, ekonomi och juridik. Tillbaka i Sydjemen arbetade Hooria Mashoor som högstadielärare och sedan rektor.

– Den viktigaste delen i allt utvecklingsarbete är utbildning, säger Hooria Mashoor.

För att förändring ska ske måste människor få möjlighet, att tänka om, resonerar hon.

I Sydjemen växte snabbt ett missnöje med enandet. När sydjemeniter försökte bryta sig loss 1994 bröt ett inbördeskrig ut och därefter flyttade Hooria Mashoor till huvudstaden Sana’a. Hon tog jobb på utbildningsdepartementet och bestämde sig för att engagera sig för ett rättvisare samhälle.

– Utbildning är en mycket viktig fråga och den handlar inte bara om kvinnor utan också om män. Även pojkar hindras från att studera. Många pojkar får inte läsa klart därför att familjen är fattig och behöver att de arbetar. Frågar man pojkar varför de inte är i skolan säger de att familjen inte har råd att betala skolan och att de måste hitta något att göra för att skaffa pengar, säger hon.

– Flickorna får inte läsa klart på grund av tidiga äktenskap. Och på grund av sociala och kulturella föreställningar om att flickor inte behöver en utbildning, men också på grund av att familjerna är fattiga. De har sju barn och inte alla kan gå i skolan, så de föredrar att skicka pojkarna och flickorna hålls hemma där de hjälper sina mödrar, eller så jobbar de på fälten, säger Hooria Mashoor.

Jämställdheten är den fråga hon förknippas med. Varför är den viktig för henne?

– Därför att genusfrågor är särskilt viktiga i Jemen. Kvinnor mår inte bra. Kvinnor saknar tillträde till utbildning och sjukvård och till den politiska makten, ytterst få kvinnor har möjligheter att ta sig fram i det jemenitiska samhället, säger Hooria Mashoor.

Hooria Mashoor menar att ibland är lagarna i sig ett hinder för kvinnor, andra gånger saknas lagar för att främja kvinnors rättigheter. Exempelvis behövs enligt lag inte brudens godkännande vid äktenskap, enbart brudgummens och brudens förmyndare, samtidigt är många typer av våld mot kvinnor inte kriminaliserade, såsom våldtäkt inom äktenskapet. Också när lagarna är där för att stärka, känner kvinnorna sällan till dem eller hur de ska göra för att kunna använda dem. Till exempel kan kvinnor ärva och äga mark enligt lag. När bröderna gör anspråk på marken vet inte alla kvinnor att de har, eller hur de ska få, rätt till den.

– Det kan också vara sedvänjan som hindrar kvinnor från att åtnjuta sina rättigheter. När kvinnor ansöker id-kort och pass blir de tillsagda att återvända med en man från familjen, som att en kvinna skulle behöva en förmyndare. Så står det inte i lagen, men så är det i den administrativa gången, säger Hooria Mashoor.

– När en kvinna är över 40 år och polisen begär att hennes pappa ska komma för att underteckna en handling, då är det en stor skam för henne. Det är oacceptabelt på alla sätt och vis, säger Hooria Mashoor och berättar om utbildade kvinnor som gör motstånd mot detta på polisstationerna och passmyndigheten.

Jemen är ett av världens minst jämställda länder. Under upprorets gång har landets kvinnor tagit ton i proteströrelsen.

– Bidraget från jemenitiska kvinnor i revolutionen har varit enormt. Det var förvånande att se, inte bara för länderna utanför, också för oss själva, säger Hooria Mashoor.

Jemen är ett mycket konservativt och traditionellt samhälle.

– Kvinnor är inte vidare involverade i samhället, kvinnorollen säger att kvinnor bör vara goda mödrar och makor i hemmet, inte ute på gatorna och demonstrera. Under en lång tid arbetade jag med jämställdhetsfrågor i hopp om att kvinnor skulle börja kräva sin rätt. Långsamt, långsamt såg vi ibland vissa framsteg. Men plötsligt, i och med denna revolution, ser vi kvinnor på Förändringens torg. De har gått ut på gatorna. Också i de konservativa landskapen har kvinnor demonstrerat och begärt rättigheter, säger Hooria Mashoor.

Feminister i Jemen har följt den politiska händelseutvecklingen i det post-revolutionära Nordafrika. De uttrycker en oro över att islamisterna där tycks flytta fram sina positioner. Finns det några feministiska läxor att lära för Jemens kvinnor?

– Det är viktigt att slå undan benen för extremisterna. Efter det uppkommande presidentvalet ska konstitutionen ses över och förändras. Vi måste på ett mycket tydligt sätt få in kvinnors rättigheter redan där. Lyckas vi inte med det så missar vi möjligheten som kommit med revolutionen. Jag vill att den nya konstitutionen ska stärka kvinnors rättigheter generellt, särskilt kvinnors politiska rättigheter. Vi har talat en del om kvotering av kvinnor till politiska poster och får vi inte in detta i konstitutionen kommer vi att stöta på stora problem framöver, säger Hooria Mashoor.

Frågan om kvotering var på tapeten för några år sedan. Någonstans mellan 15 och 30 procents kvinnorepresentation var det radikala kravet från kvinnorörelsen då. Förespråkarna möttes med stort motstånd av bland annat det största oppositionspartiet, Nobelpristagaren Tawakul Karmans Islah, som menade att kvotering av kvinnor stred mot Guds lag, sharia.

Den jemenitiska konstitutionen inleder med att slå fast att all lagstiftning utgår från sharia.

– Är det en begränsning för dig att du behöver röra dig inom ett islamiskt ramverk, snarare än ett sekulärt, eller är det ingen begränsning alls, frågar jag.

– Det finns givetvis ingen motsättning mellan den islamiska lagen och de mänskliga rättigheterna. Låt mig ge dig ett exempel. När jag jobbade med kvinnofrågor i Kvinnorådet anklagade vissa politiker oss för att driva en västerländsk agenda. Så vi lämnade över vårt program till de religiösa experterna och bad dem kolla om det fanns något där som stod i motsättning till sharia. Det fanns inte, säger Hooria Mashoor.

– Våra frågor handlade om kvinnors rätt till utbildning och sharia säger inget om att kvinnor inte ska få utbilda sig. Sharia begränsade på inget vis det vi ville genomföra. Vi ville ha reformer som förbättrade kvinnors hälsa, det är en viktig fråga inom islam. Likaså är det viktigt enligt de islamiska värderingarna att kvinnor är politiskt delaktiga i samhället, säger hon.

– De ursprungliga värderingarna i den islamiska rätten handlar inte om att begränsa kvinnor, men det finns vissa tolkningar som anses ge stöd för en politik som begränsar kvinnor. Men det tvistas än om detta, tillägger hon.

Hur bör man då göra när politiker och aktivister argumenterar att exempelvis kvotering av kvinnor eller en åldersgräns för äktenskap, satt till 15 eller 17 år, är mot Guds lag?

– Många av oss tar i en sådan situation strid för det som är mest positivt för kvinnor. Vi tar strid för reformer som är passande och bekväma för kvinnor i ett modernt samhälle, säger Hooria Mashoor.

Faxmaskinen går igång. Telefonerna ringer. Generaldirektören kliver in och säger att det är dags att runda av. Han gör vad han kan för den nya ordningen.

– Varför tycker de oberoende ungdomarna om dig, frågar jag.

Siffrorna varierar men runt 75 procent av Jemens befolkning är under 25 år. Ändå har unga inte haft någon politisk makt att tala om. I upproret har de gått samman i en partipolitiskt oberoende ungdomsrörelse och därmed fått viss uppmärksamhet. De har dock gjort sig kända som Nej-sägare. De unga säger Nej till regimen, Nej till oppositionen och Nej till förhandlingar. Flertalet ur ungdomsrörelsen har uttryckt besvikelse över att de kallas en Nej-rörelse. Många har berättat att de känner sig överkörda av EU-diplomater och västerländska ambassadörer som sagt åt dem att de har en negativ inställning.

Till Hooria Mashoor säger de unga faktiskt Ja.

– Jag är glad att jag accepteras av många, av unga och gamla, liberala såväl som extremister. Varför det är så vet jag inte men möjligen för att jag är en moderat röst i samhällsdebatten, säger hon.

– Mitt utseende är också mycket viktigt, hur jag klär mig, för har man inte en islamisk framtoning stöter man på svårigheter och visst motstånd, tillägger hon.

Kvinnor som klär sig ”västerländskt” bemöts med misstro. De anklagas för att ha en dold agenda och vilja göra Jemen till ett laglöst land där precis allt är tillåtet.

Bland Salehs supportrar finns de som är missnöjda med att Hooria Mashoor är minister. Hooria Mashoor är Förändringens torgs minister, inte Jemens, säger vissa supportrar.

– Nej så är det inte. Jag är minister för alla i Jemen. Även för Saleh. Jag försvarar allas rätt till en rättvis prövning. Jag försvarar alla som har fått sina rättigheter kränkta eller tagna ifrån dem. I mig har alla i Jemen en minister för de mänskliga rättigheterna, säger hon.

Innan jag lämnar hennes kontor stannar jag till och tittar upp mot Saleh där han hänger i guldramen.

– Jag vill inte ha honom där! Men jag vägrar att ta ner honom bara för att de säger åt mig att göra det, säger Hooria Mashoor.

I ytterligare några få dagar kommer han alltså att hänga kvar.