Skilsmässa och vårdnadstvist. Aj. Den ena föräldern får inte längre träffa sina barn. Aj. Under fyra år kämpar hen med myndigheter för att få träffa sina barn åtminstone en gång i månaden, åtminstone det. Fyra år är lika med en tredjedel av barnens liv. Ajajaj.

Iris och Erika har levt tillsammans ett par år och bestämmer sig för att skaffa barn. En vän till Erika ställer upp som donator och överenskommelsen är att så snart lagen ändras, ska Iris adoptera de tvillingar som Erika föder.

När lagen om närståendeadoption, som gör det möjligt att adoptera partners barn, träder i kraft 2003 har dock Erika ändrat sig och går inte med på adoption. 2006 är skilsmässan ofrånkomlig. Barnen är då åtta år. Erika flyttar omedelbart ut med barnen och Iris får träffa dem mycket sällan. Efter ett drygt år får hon inte längre träffa sina barn alls. Nu börjar hennes kamp att med lag- och myndighetshjälp få rätt till umgänge med sina barn.

Bitar av historia

Här börjar Förlorade barn. Iris berättar om sin process i blogg-form. Hon skriver enkelt rakt och avskalat och det gör historien stundtals olidligt smärtsam att följa. Då kommer en ny berättarröst in och ger andrum. Amelia, Iris nya fru, skriver till sin son om livet, universum och allting och beröringspunkterna med Iris berättelse är många. Vi får föja vad processen gör med Iris, Amelia reflekterar och filosoferar kring det som Iris mer konkret handskas med.

Det här är ett perspektiv i boken: två föräldrar som båda vill ge sina barn bitar av sin egen historia, för att hjälpa barnen förstå. Sina mammor? Det de inte minns själva? De pusselbitar som förnekats och förvanskats av Erika? Ja alltsammans.

De är inte vilka föräldrar som helst. Båda är socionomer, men trots detta utlämnade i myndighetssverige. Kan det vara att de är homosexuella? Boken ger inga svar (tack för det!), men ställer desto fler frågor som öppnar ögonen för särbehandling och bristande barnperspektiv.

Barnperspektivet

Barnperspektiv genomsyrar Iris blogg; inte för en sekund glömmer hon barnens bästa, att hon är en viktig person, deras ena förälder, som tagits ifrån dem, hon som har varit där varje dag och varje natt deras första åtta år. Barnperspektiv, detta missbrukade ord, som finns inskrivet i olika styrdokument för myndighetsutövning i Sverige, verkar i praktiken handla om tjänstemännens personliga (förlegade) normer och oförmåga att hantera det som är nytt och annorlunda (hur annorlunda det nu kan vara med homosexualitet på 2010-talet).

Mycket annan normativitet flyter upp till ytan i processen: myten om den goda modern och den biologiska förälderns primat, donatorn förvandlas från anonym spermagivare till pappa. Allt verkar giltigt utom denna ickebiologiska förälders kafkalika försök att få mamman, vänner och familj samt myndigheterna att se barnens behov även av henne.

Det märkliga är att Iris kan förmedla allt detta utan att framställa sig själv som ett offer. Hon är förtvivlad, tömd och allt annat som en som läsare kan föreställa sig själv uppleva i en liknande situation. Det handlar inte om att hon är stark, det handlar om att hon är klar och osentimental, till och med när hon skriver om de svåraste känslor och situationer. Och – hon har Amelia.

Stark kärlek

En annan tråd i Förlorade barn är kärleksrelationen mellan Iris och Amelia. Även om den tar litet utrymme i boken, tar den stort utrymme i mitt minne och sinne. Så här ser verklig kärlek ut, tänker jag, fast jag också förstår att kärlek kan se så olika ut. Iris och Amelias berättelser är som ett vävande med två olika färger och även om där finns en grundberättelse om Iris två förlorade barn, så avfattas så många fler av livets existentiella aspekter.

Amelia berättar i en mer flödande och ”litterär” stil för sin son om hans tillkomst, mötet med Iris, skilsmässan och uppbrottet från hans pappa och det drömliv som de skapat tillsammans. Amelias text spretar åt olika håll, hon reflekterar och filosoferar och är stundtals klokare än en bok.

Jag hade önskat en strängare redaktör, som hade hjälpt henne ta bort några trådar som förblir lösa och irriterar. Till exempel uttrycker hon vid flera tillfällen att hon hade velat vara/passat bättre som man. Vad menar hon med det? Är det här en transperson som inte kommit ut ur garderoben, ett feministiskt erkännande av mansrollens primat eller en mer omedvetet normativ inordning i slutsatsen att det på många sätt är enklare att vara man?

Jag kan inte utläsa detta. Amelias vilja att blottlägga sig själv balanserar Iris mer sakliga berättarstil, men det känns som att hon inte riktigt följer upp det hon påbörjar. Amelia har författardrömmar, berättar hon i början, och jag hade önskat att hon tagit ut svängarna mer. Samtidigt är bokens längd och format passande, om författarna vill se den som ett inlägg i en debatt, som ett underlag för vidare diskussion.

Brännande frågor

Just häri ligger svårigheten med att använda ett skönlitterärt grepp för ett tydligt budskap: risken att den skönlitterära kreativiteten blir lite stympad. Förlorade barn är en mycket viktig bok, inte enbart för homosexuella föräldrar och statliga och kommunala tjänstemän och politiker, utan för alla oss kärn- och stjärnfamiljer i alla de konstellationer som idag finns.

Ur ett kritiskt feministiskt/intersektionellt perspektiv är Förlorade barn, och speciellt Amelias berättelse, intressant, för här reflekteras kring många av dagens frågor kring kropp och samhälle, (köns-)roller och relationer. Återigen – inga svar ges, inga dogmer eller ogenomskinliga ideologier, utan ett utforskande av flera och flytande ståndpunkter kring till exempel moderskap och föräldraskap.

Därmed lämnar författarna det öppet för oss läsare att ta vid, där boken slutar. Att aktivt ta ställning och börja verka för ett samhälle där sådana här processer inte ska behöva uppstå.