Är problemet verkligen att strävan efter barnperspektiv ”gått för långt”? Artikeln är välskriven och bjuder på flera träffsäkra iakttagelser, men jag har några invändningar. Huvudsakligen handlar det om vad jag ser som en oförmåga eller ovilja till intersektionell analys – att beakta flera maktordningar samtidigt och hur de interagerar.

Är det stora problemet verkligen att barnperspektiv kommit att bli för etablerat, har fått för stort genomslag i samhällsdebatten, politiken och i den professionella praktiken kring barn (inom skola, familjerätt, social barnavård, asylpolitk etc)? Liksom vi utifrån ett självdefinierat feministiskt perspektiv kan ha olika uppfattningar i sakfrågor gäller detta även när vi utger oss för att utgå från ett barnperspektiv. Den exakta innebörden i begreppet är inte given.

Artikeln har sina poänger och i fråga om surrogatmödraskap håller jag helt med. Men makt relaterad till ålder är kanske den mest naturaliserade och accepterade i vårt samhälle. Att ta hänsyn till barnperspektiv är exempelvis inom kvinnojoursrörelsen fortfarande nytt och inte alltid helt implementerat.

När barn- och äldreminister Maria Larsson ser lösningen på barnfattigdomen i att föräldrarna inte separerar visar hon prov på en häpnadsväckande okunnighet om vanliga skäl till skilsmässa (ojämställdhet, förtryck och våld). Bristen på genusperspektiv går på så sätt även ut över barnperspektivet (för hur bra är det som barn att uppleva pappas våld mot mamma? – en verklighet för vart tionde barn i Sverige). Men ibland kan ett starkt och genomreflekterat barnperspektiv underlätta synliggörande av makt relaterad till kön – som i frågan om barn som upplever pappas våld mot mamma. Det händer att professionella blir feminister efter att ha mött och fått insikt i barnens situation.

Syftet med att tala om barnfattigdom förstår jag som att synliggöra barns upplevelser av ekonomisk utsatthet. Fortfarande är detta främst betraktat som ett vuxenproblem, inte sällan utifrån en starkt moraliserande diskurs som lägger orsakerna till problemen hos individen. Samhället vill disciplinera och läxa upp de vuxna, men glömmer deras barn som rimligtvis inte kan ha någon skuld i förälderns arbetslöshet eller sjukskrivning. Att uppmärksamma barns utsatthet, meningsskapanden och strategier behöver inte innebära en avpolitisering av frågan, eller att bortse från fattigdomens feminisering.

Vi kan tala om barnfattigdom och samtidigt komma ihåg att ensamstående kvinnor med små barn tre gånger så ofta som andra kvinnor upplevt våld i nära relation. En kamp för barnkonsekvensanalyser på nedskärningar i välfärden är högst relevant. Vi behöver heller inte sluta tala om andra grupper som också är överrepresenterade bland ekonomisk utsatta.

Om talet om barnfattigdom stannar vid att ”det är synd om barnen men föräldrarna måste skärpa sig och skaffa jobb”, bortses från andra strukturella orsaker till ojämlikhet i samhället (maktrelationer kopplade till klass, vithetsnorm/rasifiering, funktionalitet). Återigen – vi måste kunna laborera med flera maktordningar samtidigt!

Jag tyckte artikeln var bra, men lite onyanserad. Som om ”nu har barnperspektivet gått för långt”, på samma sätt som idén om att jämställdheten skulle ha gått för långt. Nej, vi har en bra bit kvar skulle jag säga. Fråga de barn som tvingas träffa en pappa de är livrädda för därför att tingsrätten bestämt så, eller för all del de som lever i ekonomisk utsatthet. I höst kommer en avhandling på det temat från min institution – om barns strategier att hantera ekonomisk utsatthet. Det är värdefull kunskap tycker jag, som jag inte ser vitsen med att raljera över.

Det vanliga reducerandet av barnen som något slags tillbehör till föräldrarna kallas ibland familism och innebär ett osynliggörande av maktassymmetrier inom familjen. Låt oss försöka undvika det.