En gång i tiden var hela byn kristen, berättar Uarda och pekar på kyrkorna, på klostren som hänger från kullarna, som onåbara hägringar. En av de få platsen i världen där man fortfarande talar arameiska, språket som Jesus talade. Det blev uppmärksammat i samband med Mel Gibson’s kalkonfilm, där skådespelarna talade dels latin och dels arameiska.
”Det hade väldigt lite med oss att göra”, berättar Uarda. ”De talade en konstig arameiska som ingen här kände igen”.
Hon är uppvuxen i Malula men flyttade till Damaskus för att studera för fyrtio år sedan. ”Bashar har varit bra mot oss, de kristna. Han betalar lönen för lärarna som undervisar arameiska, han är medveten om att våra kloster lockar många turister till landet och att det är viktigt att visa att vi är syrianer, kristna syrianer, lika viktiga för landet som muslimerna.”
Jag ringer till henne nu för att få veta hur det är i Damaskus och Malula nu. Hon berättar om känslan av frustration och vrede som håller på att sprida sig genom den välmående syriska medelklassen.
”Det var en stor protest i den stora moskén, i Omaya-moskén. Hundratals män i olika åldrar som skrek ”vi vill ha frihet”. Bashar skickade sina trupper och massor av män arresterades.”
Uarda är orolig och berättar hur de kristna bävar inför den osäkra framtiden. Syrien har, som Irak, styrts genom Bathpartiet de senaste åren. Bathpartiet har etablerat en sorts status quo där alla religiösa grupper åtnjuter respekt och statligt stöd.
De kristna är rädda att det som händer i Irak nu också kommer att hända i Syrien om ett islamistiskt parti tar makten. De kristna i Irak flyr i stora grupper till Kanada, till Sverige, till Tyskland. Deras liv i Irak har blivit ohållbart, de jagas som villebråd.
Att Bashar-regimens timmar är räknade vet alla, men vägen dit är kantad av tragedier och oro.
”För oss som är kvinnor och växte upp i Syrien har den varit en välsignelse, du ser, ingen kräver att jag ska bära slöja.”