Luleås första pride-festival inleddes på fredagen med föreläsningar hela dagen och på kvällen fotboll på storskärm som sammanförde 2 000 människor. Festivalen har varit öppen för alla, med inträde bara på festerna och därmed inga inhägnader, vilket Sophie Gunnarsson tror bidrog till stämningen.

Samtidigt har utgångspunkten varit normkritisk vilket inneburit reflektion över vilka som får ta plats, vilka som anlitas på scenen, som DJ:s, vem som får servera mat och vilken sort – det var ingen korvförsäljning på området till exempel – och hur det går att undvika att fastna i en stereotyp jargong.

– Det gick grymt bra, jag känner mig fylld av kärlek och värme efter den här helgen. Den allmänna reaktionen har varit fantastisk, bästa priden ever. Människor har kommit fram bara för att kramas och det var många som kom ut för första gången i helgen. Det finns inget som kan slå det.

– Vi har haft klubbar för hbtq-personer i Luleå, men det här visar att det behövs fler mötesplatser. Jag har redan fått höra synpunkten att vi borde ha pride nästa år också, säger hon.

Än är inget bestämt, och det återstår att se om Luleå Pride kan bli årligen återkommande.

– Det behövs eldsjälar, nästan lite dåraktiga personer som jag, för att få ihop det, skrattar Sophie Gunnarsson, som just nu försöker vila och ta igen sig.

Men på lördag blir det volontärfest för alla som ställt upp. Budgeten har varit minimal konstaterar Gunnarsson, med kommun, landsting och några privata givare som sponsorer.

– Det visar att man med små medel kan göra något fantastiskt.

Näthatarna verkar ha hållit sig borta från festivalen IRL, men på väg hem en kväll blev några som definierar sig som tjejer kallade bögjävlar av en äldre, skränig man på en parkbänk.

– I den situationen blev det tydligt att vi är starkare än dem. Det är viktigt att synas och ta plats. Så stödjer vi varandra inför motstånd och hat. Det finns en stark machokultur i Norrbotten och jag tror och hoppas att festivalen har gjort skillnad.