”Utan humor skulle feminismen aldrig ha överlevt”, sade chefredaktör Anna-Klara Bratt i förra veckans nummer av Feministiskt Perspektiv. Humor är en viktig del av kampen och feministisk humor är på frammarsch.

Humor är också en viktig del i skildrandet av företeelser som kan vara svåra att ta till sig om en inte är direkt berörd av det. Till exempel kvinnohat. Anna-Lena Efvermans enkvinnas-show på Brunnsgatan 4 blir till en slags visa-och-berätta-kväll om kvinnohat. Det är pedagogiskt upplagt och bäst vore kanske om publiken bestod av dem som föreställningen inte riktar sig till. Nu är läktaren framför Brunnsgatans lilla scen (till största delen) fylld av kvinnor.

Vi förstår Efvermans skämt. Vi vet vad hon syftar på när hon visar upp de många figurerna. Kriminalaren, popstjärnan, kulturgeniet. Vi skrattar för att vi förstår – det är roligt för att det är sant. Men kanske är det de som inte reflekterat över vår ojämställda samhällsordning som borde se föreställningen på grund av dess avväpnande humor.

Enkel scen

Anna-Lena Efverman har arbetat med teater sedan mitten av 90-talet. Hon har gått teaterhögskolans mim-linje och spelat på Stockholms Stadsteater, Boulevardteatern, Malmö Stadsteater, Riksteatern och många fler. Hon arbetar också som sjukhus-clown på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hennes brokiga bakgrund kommer väl till pass i denna enkvinnas-show. Hon bjuder på vitt skilda karaktärer i en kabaréliknande sketch-kavalkad.

Regissör är Sisela Lindblom som även är författare och dramatiker. Efverman och Lindbloms samarbete har resulterat i en föreställning som skildrar kvinnohat och uppfattningar om män och kvinnor på ett sätt som känns befriande oseriöst.

Scenen på Brunnsgatan 4 är liten och enkel. En skärm som Efverman byter om bakom och en hög med färggranna ballongdjur. En röst i högtalarna och en rad karaktärer i varierande frisyr.

I denna föreställning är det inte det uppenbara kvinnohatet som demonstreras eller kommenteras. Snarare får manshyllningarna här stå som symbol för ett mer diskret och normativt kvinnohat.

Kriminalkommissarien är ett klockrent exempel. Han är som hämtad från Wallander, Beck eller någon annan svensk polisfilm där döda kvinnor blir till rekvisita i mördarjakten. Kriminalaren som röker, har sett världen och all dess elände råkar nu på drivor av mördade kvinnor – det vill säga vi i publiken. Polisen i sin trenchcoat spyr av synen. Vem ligger bakom ett så fruktansvärt brott?

Stor humor

Nästa figur blir polisens motpol. En extremt bitter skådespelare som stolt meddelar att hon spelat mot Rolf Lassgård i ”Wallander” – som mordoffer då.

Det är roligt och det är smart. Texternas syfte är inte alltid uppenbart utan växer fram i och med föreställningens gång. Publikens förtjusning råder det definitivt ingen tvekan om.

Efvermans clown visar sig ibland. Kanske slår det över åt det barnsligare hållet emellanåt. Exempelvis när en meterhög skånsk Edith Piaf vill ligga med Ulf Brunnberg. Men de smarta texterna och den eleganta regin balanserar föreställningen och det blir aldrig tramsigt. Framförallt bär Efverman showen med lätthet på sina axlar. Hennes komiska skicklighet får stort spelrum och när sista numret är slut önskar jag att föreställningen varit längre. Showen har en ny fräsch ton och stor humor. Det är precis vad som behövs i debatten om kvinnohat.

Mottagandet hade kanske inte Efverman själv förväntat sig. Det är inte ofta en ser en skådespelare bli så ställd av att få stående ovationer.