Den 16 april är det meningen att Noam Gur ska påbörja sin militärtjänstgöring i den israeliska armén. Men denna 18-åring från Kiryat Motzkin, utanför Haifa vägrar. I ett offentligt brev förklarar hon att hon hon inte tänker tjänstgöra i en armé som ”sedan den bildades, har dominerat en annan nation och plundrat och terroriserat dess civilbefolkning”.

Att vägra värnplikt på politiska grunder är att slå mot det israeliska samhällets mjukdelar. Vapenvägrare straffas hårt, inte bara av statsapparaten:

– Tyvärr så kommer mitt beslut antagligen att påverka hela mitt liv. Förutom att jag kommer att sitta i fängelse så kommer jag att få betala ett högt socialt pris. Mediastormen kommer nog när det är dags för mig att rycka in. Jag kommer att försöka att ignorera den och inte låta mig skrämmas av hatarna. Jag har själv sett hur andra aktivister varit nära att krossas i organiserade hat-kampanjer i media och på nätet. Jag får ta det när det kommer och försöka göra vad jag anser är rätt, säger Noam Gur.

Svårt bedriva organiserat motstånd

Hennes ställningstagande är ovanligt i dagens Israel. För tio år sedan fanns det en värnpliktsvägrar-rörelse som i dag är atomiserad. I den mån som ungdomar totalvägrar överhuvud taget, så sker det oftast på individuell, moralisk grund.

Hon menar att det har med samhällsklimatet att göra:

– Det israeliska samhället har blivit mycket hårdare de senaste åren. Det finns ett oerhört starkt tryck att sluta upp bakom regeringen. Samtidigt är vi inte indragna i något öppet krig just nu, som vi var under den Andra Intifadan och Gaza-kriget 2008.

Den israeliska arméns förbrytelser sker numera i det fördolda, i namn av ”kampen mot terrorismen.
Noam Gur bedömer att detta gör det svårt att bygga en organiserad värnpliktsvägrar-rörelse i Israel i dag.

Militarismen finns närvarande i utbildningssystemet, inom familjen och genomsyrar hela den israeliska kulturen, menar hon:

– Det finns mäktiga ekonomiska intressen som tjänar på att den israeliska ungdomen är skrämd och okritisk mot den israeliska regimen. Jag vet inte hur representativ jag är för min generation, men jag tycker mig under min uppväxt tydligt ha sett rasism och hat hos såväl lärare som i kurslitteratur och offentlig samhällsdebatt, säger Noam Gur och fortsätter:

– Så länge som Israels ungdom hålls okunnig och rädd kommer Israels ockupation av Palestina att fortgå, och Israels regering kommer att fortsätta att få pengar till sin krigspolitik. Den genomsnittlige israeliska tonåringen kommer att fortsätta att blint lyda order, och tycka att det är normalt att göra värnplikt och tjänstgöra på ockuperad mark. Det är ju vad vi har fått lära oss sedan vi gick på dagis.

Men det finns strimmor av hopp ändå, menar Noam Gur. Störst förhoppningar har hon på kvinnorna:

– Jag tror att vi kvinnor i Israel har lättare att identifiera oss med förtryckta grupper eftersom vi lever och lider under en militariserad stat, Det är lättare att identifiera sig med andra förtryckta när du själv är förtryckt.

Vet åtminstone varför

Hon menar att krig och militarism skapar och legitimerar diskriminering och förtyck mot såväl kvinnor som minoriteter, på både ett personligt och ett samhälleligt plan.

– Både palestinska och israeliska kvinnor lider av att Israel är så militariserat. Kvinnor tar mest stryk av den sociala ordning som den israeliska militärmakten tvingar på oss, Israel är mansdominerat, våldsamt och förtryckande mot minoriteter. Och de palestinska kvinnorna är dubbelt förtryckta – först av Israelerna och sedan av sin egen mansdominerade sexistiska stat.

Noam Gur kommer att hamna i fängelse varje gång hon vägrar att infinna sig till militärtjänstgöring. Detta kommer att upprepa sig om och om igen tills hon kryper till korset och gör sin värnplikt, eller tills dess den israeliska staten anser att hon har straffats nog. Det kan ta flera år. Men hon hon kommer i alla fall att veta varför hon sitter fängslad.

Det gör däremot inte de tiotusentals palestinier som genom åren fängslats på grund av ”lagen om administrativt frihetsberövande” som Israel använder sig av för att fängsla människor utan åtal. Den palestinska fången Khader Adnan som nyligen hungerstrejkade 66 dagar satte fokus på hur lagen tillämpas på de ockuperade områdena. I skrivande stund är Hana Shalabi döende efter mer än en månads hungerstrejk. Hon hungerstrejkar i protest mot att hon fängslats utan anklagelser och att hon förhörts under vad hon menar är tortyrliknande former.

Noam Gur säger sig förstå hur palestinska fångar drivs till så desperata handlingar som att svälta sig till döds:

– Palestinska män och kvinnor grips mitt i nätterna och förs till fängelser som inte är lämpliga för människor att vistas i. Dom befinner sig där för ett okänt brott och för en obestämd framtid. Det är värsta formen av psykologisk krigföring. Jag stöder naturligtvis kravet på deras omedelbara frisläppande, och deltar i olika solidaritetskampanjer.

Krävs tryck både utifrån och inifrån

I sitt öppna ”Refusnik-brev” beskriver Noam Gur Israel som en Apartheidstat, och på sin hebreiska blogg uppmanar hon till internationell BDS mot Israel (Boycott, Divestment and Sanctions – Bojkott, Avinvestering och sanktioner). Därmed har hon också brutit med den etablerade israeliska fredsrörelsen som är mot en bojkott av det egna landet. Sedan Israel antog den kontroversiella anti-bojkottlagen juli förra året är Noams uppmaning till bojkott dessutom olaglig.

– Jag är definitivt inte en del av den Sionistiska vänstern som nog skulle etikettera mig som extremvänster. Detta trots att allt jag bara förespråkar fred, rättvisa och mänskliga rättigheter för alla. Jag kan faktiskt inte förstå vad som är så extremt med det? Jag hoppas att Israel en dag kan bli en normal demokratisk stat. Men det förutsätter att Israel förändras från grunden. Och det kan bara ske om det skapas en stark Internationell BDS-rörelse samtidigt som radikala krafter förändrar Israel inifrån.”

Noam Gurs öppna vapenvägrarbrev:

Jag vägrar att vara en del i Israels armé eftersom den, sedan den bildades, har dominerat en annan nation och plundrat och terroriserat dess civilbefolkning. Etnisk rensning, mord på icke-våldsdemonstranter, apartheidmuren, den israeliska arméns mordaktioner och de dagliga kränkningar av palestiniernas mänskliga rättigheter har lett och fortsätter att leda till en oändligt lång våldsspiral, som skulle kunna brytas.

I många år har jag fått höra att denna kontroll är till för att att skydda mig, men informationen om det lidande som terrorn mot den palestinska befolkningen orsakat har utelämnats ur berättelsen. Vi har en lång och hård vandring framför oss innan vi har nått fram till målet att avskaffa Apartheid och fått en varaktig och rättvis fred, men som jag ser det, för den israeliska arméns åtgärder oss bara längre bort från målet. Under det senaste årtiondet har det palestinska folket börjat trampa ickevåldsmotståndets stig, och jag väljer hellre att gå denna väg och ansluta mig till en folklig, icke-våldskamp i Palestina – än att tjäna i den israeliska armén och fortsätta våldsspiralen.