Energi, vilja, fantastisk kompetens. Så beskrivs Ingrid Segerstedt-Wiberg när hon introduceras av Monica Påhlsson, i SPF Örgryte på föreningens månadsmöte. Universitetslektor Ulla Berglindh har bjudits in att tala om henne och lägger till orden kraft, kunskap, nyfikenhet och närvaro.

– Första gången jag arbetade tillsammans med Ingrid var på en internationell balkankonferens, berättar Ulla Berglindh.

Ingrid Segerstedt-Wiberg blev vald till hedersordförande. De trodde väl att hon skulle sitta tyst och låta de andra ta hand om ruljansen. Men hon gick istället engagerat in för rollen, 83 år gammal. Den oväntade demonstration, som samlats utanför lokalen, gick hon bestämt ut och lugnade ner, tillsammans med Ulla.

Universitetslektor Ulla Berglindh föreläste om Ingrid Segerstedt-Wiberg på SPF Örgrytes månadsmöte.

De senaste 70 åren har Ingrid Segerstedt-Wiberg ingått som en väsentlig del i den göteborgska kulturbilden. Hon engagerade sig främst i flyktingfrågor men mänskliga rättigheter, kvinnofrågor, journalistik, FN, riksdagsarbetet för folkpartiet, Göteborgs universitet och inte minst Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, fick också hennes uppmärksamhet. Hon deltog i kampen mot kärnkraften och 1958–59. Frågan var om Sverige skulle skaffa atomvapen eller ej. Då ställde hon upp och sade ifrån att det skulle vi inte.

– Hon var väldigt mycket pappas flicka. Inför den hundraårsdag, som Ingrid aldrig fick uppleva (hon dog strax före sin 99-årsdag), anordnades på Göteborgs universitet en serie seminarier till hennes minne. Hade Ingrid varit där och hört det som diskuterades, så hade hon säkert på sitt speciella sätt ställt frågan: ”Å va’ gör ni nu da’?” menar Ulla.

Till Göteborg kom Ingrid Segerstedt-Wiberg som sexåring tillsammans med sina syskon, mamma Augusta och pappa Torgny. Hon gick på Samskolan och läste några år på Stockholms högskola. I sitt äktenskap med Anders Wiberg fick hon sonen Lennart och de tog under andra världskriget emot en flicka, Marion, som sin egen dotter.

Det första ideella engagemanget blev Göteborgs hjälpkommitté, som Ingrid Segerstedt-Wiberg var med och startade. Efter andra världskriget arbetade hon i Göteborgs kommun som flyktingkurator. Hon blev redaktionssekreterare för tidskriften Världshorisont och tog sedan anställning på de göteborgska tidningarna; först några år på Göteborgstidningen och sedan Göteborgs-Posten.

Och så här fortsatte det; ständigt nya uppdrag och ofta var hon på tvärs mot huvudfåran i debatten. Hon har skrivit ett stort antal böcker (ett 30-tal) och den sista fick titeln ”Min motbok”. Ingrid Segerstedt-Wiberg blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1981 och 1999 utsågs hon till Århundradets liberal, men valde att lämna folkpartiet i protest när partiet ville att Sverige skulle söka medlemskap i Nato.

Pappa Torgny Segerstedt engagerade sig också i flyktingfrågan under andra världskriget. Han såg till att Ernst Cassirer 1935 fick en personlig professur vid Göteborgs universitet, så att han kunde fly undan nazismen. Segerstedt reagerade häftigt på att studenter i Lund, Uppsala och Stockholm uttalade sig mot att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar. I mars 1939 röstade studenter i Lund ner frågan om att ta emot tio judiska läkare.

En annan journalist och författare, Göran Rosenberg, berättar om sin kommande bok Ett kort uppehåll under rubriken ”När Auschwitz flyttade in bakom Konsum”, om varför så många flyktingar inte stannar kvar i Sverige, efter den första tiden här. Han försöker förstå ”varför så många av er så småningom vill lämna det (landet Sverige, reds anm) igen, inte därför att ni är tvingade utan därför att ni vill, ja snarast längtar” bort.

Om sin fars väg från Auschwitz till den lilla staden med den stora lastbilsfabriken har Göran Rosenberg skrivit en djupt personlig barndomsmemoar.

Han refererar till en ledare i Dagens Nyheter från 1945 där det varnas för att låta de ”polsk-judiska flyktingarna” stanna i landet, för att svenskar inte är ”vana vid att handskas med människor så främmande för svensk åskådning och standard”. Samtidigt vet Rosenberg att det finns andra röster i den svenska offentligheten. Ingrid Segerstedt-Wiberg skriver samma år i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och påminner om sveket mot dem ”som på trettiotalet bönföll oss om hjälp. Med bevarad självaktning kan vi inte vända dem ryggen, som här i landet överlevt fasorna och som intet högre önskar än att bygga upp sin framtid bland oss”.

– Det var på något sätt en naturlig gångart för henne att protestera, säger Ulla Berglindh. Ingrid har själv, om pappa Torgny sagt, att han var en person som ”aldrig sökte men alltid valde striden”. Hon säger också att han aldrig tycks ha drabbats av skrivsvårigheter. Torgny Segerstedt skrev i regel minst en artikel om dagen. Det är tydligt att Ingrid ärvt en hel del från sin far.

2003 inrättade Göteborgs universitet en gästprofessur till Torgny Segerstedts minne. Innehavarna ska representera ämnesområden med anknytning till demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter eller religion. 2011 innehade Anne Orford, professor i internationell rätt vid Melbourne Law School, University of Melbourne, professuren. Hon binder samman Dag Hammarskiöld, som nu varit död i 50 år, med Torgny Segerstedt, genom att tala om FN:s ansvar att skydda och försvara.

– Näst sist någon fick stående applåder i FN:s generalförsamling var det Dag Hammarskiöld under Kongokrisen. I år har det hänt igen. När Palestinas president Mahmoud Abbas uppmanade FN:s generalförsamling att erkänna Palestina fick han stående ovationer, berättar Anne.

Professor Anne Orford från Melbourn, åtföljs av hela sin familj, fr v Felix Robertson-Orford, Hamish Robertson-Orford och maken Andrew Robertson, när hon gästföreläser i Sverige.

I samma anda engagerade sig Ingrid Segerstedt-Wiberg efter kriget i olika kvinnoorganisationer. Hon var med i Sveriges kvinnors vänsterförbund (SKV) och det samt andra engagemang för Östeuropa skrevs henne på näsan, så hon åkte in i SÄPO:s register. Barnperspektivet, som ju hänger ihop med intresset för kvinnofrågorna, låg henne varmt om hjärtat. Hon engagerade sig i en enskild student i Iran i tio år.

– Hon var enveten i sina långa engagemang, upplyser Ulla Berglindh. Ingrid har givit sitt namn åt Ingrid Segerstedts gymnasium (Isgy) här i Göteborg. Skolan säger att det känns mycket hedrande och att det är en ära och en uppmaning, att så mycket de förmår, föra
idéerna om fred, frihet, tolerans och mångfald vidare.

Ingrid Segerstedt-Wiberg var tidigt medveten. Redan 1933, när hon bara var 22 år, beskriver hon en händelse i Stockholm. Hakkorsflaggan hade hängts ut inför en tysk delegations besök. Ingrid beskriver hur hon larvade ut för att ta sig en titt. Folk stannade upp för att beskåda det hela men föstes då av ett 40-tal poliser fram och tillbaka på trottoaren. Med förtrytelse lär Ingrid ha frågat polisen om det rörde sig om något upplopp.

När hon mycket senare, som riksdagsledamot skulle få höjt arvode, vägrade hon att ta emot höjningen, men skatta för det hon inte tog ut fick hon i alla fall. Så mycket kan berättas om Ingrid Segerstedt-Wiberg, att det måste betraktas som gefundenes fressen* för vilken tvärvetenskaplig forskare som helst. Fast det är nog inte vem som helst, som kan ta sig an uppgiften, att skriva den stora biografi, som ännu saknas, över en av 1900-talets mest betydelsefulla personer i vårt land

*tyskt talesätt, ung. något som kommer väl till pass