Det är en enkvinnasföreställning som kommenterar tillståndet för kvinnor i arabvärlden och ställer frågor om identitet och religion, och som till stor del har språket som utgångspunkt.

– Pjäsen började som ett pussel, jag hade bokstavligen de här olika små delarna och jag visste att jag ville använda dem på nåt sätt.

FemPers träffar Lana Nasser på Mosebacke-terassen, där hon genast väljer ut borden och stolarna som finns på utomhusscenen som den bästa platsen för intervjun. Hon är uppväxt i Jordanien men har bott flera år i USA och talar oklanderlig engelska. Hennes arbete som översättare bidrog även det till pjäsens sammansättning.

– Det var några nyhetsrapporter som jag översatte som påverkade mig mycket. Och jag var intresserad av språk och hade gjort efterforskningar om vissa ord. Jag hade resväske-monologen, som byggde på ett tillfälle då jag hade tappat bort min resväska och föreställde mig själv i dess ställe. Så jag hade de här komponenterna, jag hade musik, resväskan, orden. På sätt och vis känner jag att det med tiden föll på plats av sig själv. Det var en ständigt pågående upptäcktsfärd, eftersom ett ord ledde till ett annat och så vidare, så det var verkligen orden som höll ihop pjäsen.

I pjäsen konfronteras karaktärerna med andras och egna förväntningar.

– Ur västerländsk synpunkt är den arabiska kvinnan antingen förtryckt eller så är hon den exotiska magdansösen. Och från en arabisk synpunkt är hon antingen väldigt from eller så är hon en hora. Om man ska generalisera. Men, jag menar, jag kan drama, och det är samma sak som i medierna, det är mer intressant att se de extrema sidorna än att se normala människor, det är tråkigt, vem bryr sig?

Lana Nasser har framfört pjäsen flera gånger i hemlandet Jordanien, i New York, Luxemburg och Nederländerna. Responsen upplever hon som övervägande positiv.

– Den arabiska publiken har ett synsätt och den västerländska ett annat, men jag har fått respons som tyder på att människor kan relatera till pjäsen oavsett bakgrund, och det har varit mitt syfte. Jag var lite orolig vid de första föreställningarna eftersom jag berör många tabubelagda områden. I Jordanien pratar vi inte om Gud, religion, sex eller vaginor på scen, och allt det tillsammans… Men det blev väl mottaget, möjligen för att publiken då bestod av många unga och intellektuella, men även när jag spelade för en mer blandad publik togs det väl emot.

Andlig inspiration

Skådespeleri och dans har varit en passion för Lana Nasser sedan hon var barn, och hon är i princip självlärd. Däremot dröjde det innan hon ägnade sig åt konsten professionellt.

– Jag tog en kandidatexamen i psykologi, och tillvalskurserna i skådespeleri. Sedan bestämde jag mig för att åka till New York och spela teater, vilket jag också gjorde. Men det var inte tillräckligt för mig så jag tog min magisterexamen i medvetandestudier (conciousness studies), som är ett tvärvetenskapligt program som kombinerar filosofi, psykologi, religion, andlighet och så vidare. Fullständigt värdelöst när det gäller att få ett jobb, för teater är ju inte seriöst, eller hur? Så jag läste något som i den så kallade verkliga världen var lika oseriöst. Men jag började medverka i teaterpjäser runt år 2000, och också skriva eget.

Andlighet i olika former är en stor inspiration för Lana Nasser och tycks fascinera henne oerhört.

Är du själv religiös?

– Nej, jag skulle inte kalla mig själv religiös. Jag är mycket för ytterligheter, jag är född muslim men gick i katolsk skola. Jag var väldigt intresserad av katolicismen när jag var riktigt ung, jag tyckte att det var väldigt sexigt. Sedan bodde jag med min familj i Bahrain i ett år. Jag var knappt tonåring, och mina föräldrar var inte direkt troende, snarare ganska sekulära. Men jag blev verkligt religiös, jag började be hela tiden, fastade varje vecka, blev rasande över att det fanns alkohol i huset. Sen hade jag en fas av fullständig ateism, ingen gud, ingenting, det var nonsens. Sen började jag lära mig mer om olika religioner, olika traditioner, och då skapade jag min egen förståelse av liv och död, gudar och gudinnor. Så jag har en stark andlig bas men är samtidigt väldigt kritisk, jag ifrågasätter mycket.

Semikolon-rebell

Något helt annat som Lana Nasser ifrågasätter är reglerna för interpunktion.

– Ha ha, ja! Jag gillar att göra min egen interpunktion, speciellt på engelska. På arabiska kan du läsa en gammal bok där det är tre sidor utan några skiljetecken. Och i nyare böcker är det mer kommatering, mer likt den västerländska stilen. När jag skrev min avhandling var det ett ständigt pågående skämt mellan mig och min handledare, eftersom jag älskar att använda semikolon och bindestreck. I engelska är det mycket så att man avslutar en tanke, punkt, börjar på nästa, punkt och så vidare. Jag försökte anpassa mig till det, men nej, det är så här jag skriver, allt är del av samma flöde, jag avbryter mig själv och kommer tillbaka. Jag är villig att bryta de reglerna, de begränsningarna. Så nu är till och med min signatur L;-. Ha ha! För till och med interpunktion sätter gränser för hur du tänker.

Mer skrivande i olika former blir det i framtiden. Dels arbetar Lana Nasser med olika teaterprojekt, bland annat med svenska Hedda Krauss. De kommer att sätta upp pjäsen Seven i Jordanien. Och tillsammans med en holländsk regissör ska hon omarbeta Vaginamonologerna till The veiled monologues.

– Och mitt nästa egna projekt som jag börjat arbeta med kommer att bli annorlunda från Lost and Found. Minimalt med dialog, det kommer bara att ha en strof, som en dikt. Och kanske rörelser och bilder. Jag vill testa nya sätt att göra saker. Och mer skrivande, jag har skrivit mer artiklar på sistone, om feminism i arabvärlden antar jag att man kan säga. Och den stora grejen är att jag vill skriva en bok. Så jag kommer göra research det här året och sätta igång med själva skrivandet nästa år.

En roman?

– Nej, det är kreativ sakprosa. Ha ha. Ja, kreativ sakprosa på gränsen till magisk realism.

Låter som att det passar Lana Nasser som handen i handsken.

Lana Nasser berör många tabubelagda områden i sin enkvinnasföreställning.