Att bli avslöjade med fingrarna i syltburken som FBC Engelholm blev förra veckan är smärtsamt. Men att resa sig och göra något bra av detta kräver självgranskning, ett hårt och långsiktigt arbete.

Det är många gånger än mer smärtsamt.

Men Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson, och även andra i ledande positioner inom Idrotts-Sverige, försöker framställa tränarens jargong som ett undantag. Ett misslyckande i en annars enig idrottsrörelse, där arbetet mot rasism, sexism och mobbning står högt på agendan.

Ja, då ser i alla fall inte jag någon ände på skygglapparna.

Det enda ovanliga i detta fall är att de sexistiska uttrycken har skrivits ner och tryckts upp på stora A3 papper till allmän beskådan i omklädningsrummet. Inte nog med det. Samma instruktioner har även tryckts upp och plastats in.

Detta bekräftade tränaren under intervjun med Feministiskt Perspektiv. Han talade även i termer av vi. ”Detta har varit synligt för alla inblandade i klubben, det är inget vi gömt undan”. I stället för att förneka att materialet har använts av flera tränare i klubben försökte han normalisera och förringa betydelsen av det.

Samma sak gjorde klubbens vice ordförande när SVT intervjuade honom. Och det var först i och med detta, när det sexistiska materialet blev känt för en bred allmänhet, som tränarens lämplighet blev en fråga för klubbens styrelse.

Ingen slump

Enligt idrottsbasen Karin Mattssons uttalanden i SVT Aktuellt är ”innebandyförbundet ett av de förbund som verkligen jobbat väldigt bra med värderingsfrågor, mångfald, jämställdhet. Det blir nästan paradoxalt att det är i en innebandyförening det händer”.

Om innebandyförbundet är det förbund som arbetar bäst med de här frågorna finns stor anledning till oro.

Kommentarer av det här slaget, där tränarens sexistiska agerande framställs som en isolerad händelse är aningslösa.

Dessutom förringas återigen kunskapen om hur utbredd sexismen, rasismen och homofobin faktiskt är i samhället och i synnerhet inom idrotten. Forskningen talar sitt tydliga språk.

Det är ingen slump att Feministiskt Perspektiv fick det här tipset. Här finns nämligen kunskapen om hur utbredd sexismen är. De som tipsade tidningen var rädda för just det som expertkommentatorn Patrik Ekwall gav uttryck i en krönika i Expressen.

Ett totalt förakt för den kunskap som bygger på systematisk granskning av idrottsvärlden. ” Så här: idrotten har sina problem de ska vi slå tillbaka mot och göra det hårt. Men en ( eller två, tre eller hundra) idiot gör inte en hel idrottsrörelse”.

”Pojkflicka” och ”flickpojke”.

Först den dag som idrottsrörelsen är beredd att ta till sig och efterfråga denna kunskap kommer det bli tydligt att det finns fler fotbollsutövande män än Anton Hysén som är homosexuella.

Kanske kan det också leda till att de sportälskande människor, särskilt barnfamiljer, som i dag tvingas hålla sig borta från många idrottarenor på grund av våldsamheter och ett grovt språkbruk väljer att återkomma.

Det kanske även leder till att alla de som trots sitt genuina sportintresse väljer att sluta idrotta just på grund av den enormt könsstereotypa miljön faktiskt vågar sig tillbaka.

Det smäller alltid högre att uppfattas som ”pojkflicka” än ”flickpojke”. Så ser det ut i samhället.

Så även inom idrotten.

Förhoppningsvis kan den här nyheten öppna upp för en bredare diskussion om vad som krävs för att få bort kränkningar inom idrottsvärlden. Självklart måste den enskilda tränarens lämplighet diskuteras efter det som skett.

Men det här är bara ett exempel på hur sexismen inom idrotten kan gestalta sig. Även om han blir tvungen att sluta nu så kvarstår grundproblemet. Det är inte förrän sexismen, homofobin och rasismen erkänns av idrottens ledande företrädare, som förändring är möjlig.

Först då kommer alla vackra värdegrundspapper att kunna plockas upp ur byrålådorna och förverkligas.