Numera verkar det som om en kvarts procents höjning eller sänkning av Riksbankens styrränta är viktigare än det mesta. De storstadsjournalister som dirigerar och i stor utsträckning själva står för det offentliga samtalet hör till det skuldsatta mellanskikt som bidragit till att svenskarnas privata skulder hör till de högsta i världen. Störst lån har paradoxalt nog de som har höga inkomster, och det är de som oftast väljer amorteringsfria lån.
Den som dimper ner från månen och läser svenska tidningar måste få intrycket att alla i landet är skuldsatta. Går räntan ner får vi veta hur mycket ”vi” vinner på det, går den upp antas vi alla bli fattigare. De udda varelser som lever efter Göran Perssons numera övergivna motto ”Den som är satt i skuld är icke fri” existerar inte i ekonomijournalisternas värld. Den som inte har några lån har ju inte haft någon glädje av de låga räntorna.
I dagarna har TCO-ordföranden lovat försöka förhandla fram förmånligare räntevillkor för medlemmarna, en kanske något udda uppgift för en facklig organisation. Men för ganska många ger en räntesänkning en större inkomstförstärkning än en genomsnittlig löneförhöjning. För den skuldsatta medelklass som har trygga arbeten är det paradoxalt nog bra när det går dåligt för landet, för då sänks räntorna.
Optimister och pessimister
En annan paradox är synen på bostadspriserna. I en låda har jag en hög citat från olika medier. De är från olika tidpunkter, men alla handlar om den väntade prisutvecklingen på bostäder och alla utgår från att höjda priser är något självklart positivt. En rubrik som ”Optimismen tillbaka på bostadsmarknaden” visar sig betyda att folk tror att priserna kommer att stiga. Rubriken ”Rekorddystra boköpare” handlar däremot om risken för fallande priser. Möjligen kunde säljarna ha anledning att vara dystra. Men varför ska köparna sörja över att det de tänker köpa har blivit billigare?
Ja, varför är alla så glada när priserna stiger på just bostäder? Ingen väntar sig ju några glädjeskutt från hushållens sida när matpriserna går upp eller bensinen blir dyrare. Och det är inte alla prishöjningar inom bostadssektorn som mottas med samma entusiasm. När det gäller hyreshöjningar är det nog bara värdarna som antas ha anledning att jubla. Varför blir då alla så oroliga när priserna på småhus och bostadsrätter planar ut eller rent av sjunker?
Det självklara svaret är att de som köpt sent och dyrt riskerar att förlora pengar. Blir de tvungna att sälja till lägre pris kan även banken drabbas. Under krisen i början av nittiotalet fanns det folk som lämnade nyckeln i låset till sina högt belånade bostäder och flydde, i den fåfänga förhoppningen att slippa betala lånen. Men trots att bara tjugo år har gått är den tiden helt bortglömd. Vårt kollektiva minne är kort, och privat vill vi ogärna tala om de misslyckade affärer vi gjort.
Ändå: det är en ganska liten grupp som tvingas realisera sin förlust. De flesta bor kvar och blir varken rikare eller fattigare för att priset på bostäder går upp eller ner. Och för dem som ännu inte hunnit in på marknaden är lägre priser rimligtvis en fördel.
Varför då denna oro för sjunkande priser? Varför blev en nedgång på den amerikanska egnahemsmarknaden ett hot mot hela världsekonomin?
Därför att folk känner sig rikare när priserna stiger: ekonomi är i stor utsträckning en fråga om psykologi. Det handlar inte om att vara rik utan om att tro att man är det. Dessutom gör stigande priser att man kan låna mer på huset. Ja, enligt många ekonomer bör man låna mer. Villor och bostadsrätter har kommit att fungera som ett slags bankomater som håller igång konsumtionen.
Från löneslav till låneslav
I en av Dag Solstads romaner grubblar huvudpersonen över varför lärarna på hans skola – en samling välutbildade personer med kunskaper i många ämnen – så sällan förde ett intressant samtal. Mest talade de om sina lån: ”Varje förmiddag slog sig fyrti, femti gäldenärer ner med sin matsäck inne på lärarrummet på Fagerborg gymnasieskola.” Samtalen rörde sig om studieskuldens storlek, bostadslånets storlek och räntesats, billånets storlek och amorteringstid. ”Så var det i lärarrummet, alla talade om sina liv som f.d. eller nuvarande låneslavar.” En ganska bra sammanfattning av svenska mediers ekonomibevakning.
Det är något i grunden osunt med den här fixeringen vid räntenivåer och bostadsmarknadens upp- och nedgångar. För att inte tala om det osunda i att en medioker lägenhet i innerstäderna numera kostar som en mindre herrgård.
Framför allt är det centralt belägna bostadsrätter som ökat i pris. De har också blivit fler än tidigare, genom att många hyreshus i attraktiva lägen förvandlats till bostadsrätter. Det är här vi finner vinnarna i det bostadspolitiska lotteriet. De som haft förmånen att bo i centrala hyresrätter till hyror långt under vad marknaden skulle ha varit villig att betala har sedan fått möjlighet att köpa sina lägenheter till priser långt under marknadsvärdet.
De borgerliga politiker vilkas främsta ambition verkar vara att sälja ut vår gemensamma egendom till vrakpriser brukar hävda att bostadsrättsformen ökar sammanhållningen mellan de boende. I verkligheten har ombildningarna ofta lett till hätska ideologiska strider grannar emellan. Tvärtemot den borgerliga mytologin har det varit de som vill bo kvar som motsatt sig en ombildning, medan de som planerat att flytta kämpat hårt för att kunna tillgodogöra sig mellanskillnaden mellan utförsäljnings- och marknadspris. Det är först när en hyresrätt förvandlas till bostadsrätt som det blir möjligt att lagligt kapitalisera dess marknadsvärde. En av mina vänner fick köpa sin hyresrätt för 1,5 miljoner och sålde den genast för 4,1 miljoner.
Den som riskerar att sitta med Svarte Petter är förstås den som köpte för 4,1 miljoner. Enligt vänsterns mytologi skulle hen i stället ha hyrt en lägenhet och bott med glorian på huvudet i en PK (ursäkta) upplåtelseform. Problemet är bara – och det har varit i stort sett detsamma sedan jag flyttade till Storstockholm 1961 – att hyresrätter förutsätter lång kötid eller goda kontakter. Den som saknar bådadera är tvungen att ge sig in på den överhettade marknaden och sälla sig till dem som ”äger” sin bostad, vilket ofta bara betyder att de står för lånen medan det i praktiken är banken som är ägaren. Det är mot den bakgrunden som räntorna – ska man binda nu? – och prisutvecklingen på bostadsmarknaden får så stor betydelse för mångas privatekonomi.
Fast är den verkligen så stor och är det verkligen så många som berörs att det motiverar den enorma uppmärksamheten i medierna?
Vilka vinner på höjda priser?
För den som bor kvar i sin ägda (nåja) bostad spelar det numera ingen roll om bostadspriserna stiger, eftersom fastighetsskatten har förändrats och förmögenhetsskatten tagits bort. Tidigare kunde stigande priser paradoxalt nog innebära en ekonomisk katastrof, eftersom skatten höjdes trots att det enda som hänt var att någon annan hade köpt ett annat hus dyrt. Egentligen är det ointressant även om priserna sjunker, åtminstone för den som inte är belånad till skorstenen.
Men för den som ska sälja är det väl bra om priserna går upp? Det är inte säkert. De flesta som säljer en bostad behöver köpa en annan, och om det handlar om samma del av landet har den nya bostaden stigit lika mycket i pris. En mig närstående växande familj har på papperet gjort en stor vinst på sin bostad, en vinst som beskattas när de säljer. Trots att den nya bostaden är något billigare än den gamla måste de ta nya lån för att kunna betala skatten. För deras del hade det varit mycket bättre om priserna på både den gamla och den nya bostaden hade förblivit oförändrade.
Egentligen kan jag bara hitta tre grupper som har anledning att glädja sig över stigande bostadspriser. Den ena gruppen är mäklarna, vilkas arvode oftast utgår i procent av försäljningssumman. Den andra är bankerna, som får låna ut mer pengar och löper lägre risk på uteliggande lån. Och den tredje är arvingarna till människor som inte längre behöver en jordisk boning.
