Hej Edda!

Såg din recension av Oscar Swartz bok om den svenska sexualpolitiska historien och vill med anledning av den komma med en reflektion.

Jag nämns ju två gånger i din text och båda gångerna studsar jag själv. Här följder några funderingar kring framställningen, från ett annat perspektiv än det Swartz har och som jag dessvärre tycker att du vidareförmedlar.

Dels skriver du: ”Jenny Westerstrand jämförde, enligt Swartz, under samma konferens uppfattningen att sexarbetare skall ha rätten att besluta över sin egen kropp med att kräva att var och en skall ha rätt att sälja sina kroppsorgan.”

Den här skrivningen är ju inte din, men jag vill säga något kort om själva formuleringen och det jag själv menar att jag har gjort.

Att ”jämföra” och att ”likställa” är ju inte synonymer. Jag kan jämföra äpplen med päron, förstås. Det är ju utfallet av jämförelsen som spelar roll. Jag har inte likställt att sälja sex med att sälja organ, men väl gjort en rättsteoretisk jämförelse mellan de områden som frågorna berör.

Det jag gjorde (hämtat från mitt examensarbete på juristinjen) var en rättsteoretisk jämförelse mellan hur det internationella samfundet såg på konsekvenserna av en marknad där organhandel tillåts, och en marknad där sexhandel tillåts. Denna jämförelse relaterade jag i sin tur till frågan om huruvida det stämmer, som ofta sägs, att det är genom att beskära kvinnors självbestämmande som underordning upprätthålls.

Jag ville empiriskt ifrågasätta den, som jag uppfattade, cementerade föreställningen att ”frihet” och ”kvinnor”/”kvinnlighet” inte hört samman och ställde därför frågan om det inte kunde vara så att rätten på vissa områden lägger en större frihet/ett större ansvar på kvinnor att individuellt hantera könsojämlikheter, än vad som läggs på den okönade kroppen/aktören inom rätten att hantera situationer där maktförhållande kan antas vara ojämlika.

Här tog jag alltså organhandel kontra prostitution som ett exempel. I det första fallet märktes i den internationella rätten en kontextualisering där konsekvenserna av en kommersialisering lyfts fram, som sägs drabba synen på människokroppen generellt. ”Det skulle allvarligt urholka respekten för människokroppen om en marknad för köp av organ tilläts” (ungefär så skriver WHO).

I det andra fallet, när (kvinnors) prostitution diskuteras förs inga liknande resonemang. Där tenderade istället en liberal diskurs om valfrihet att vara vägledande. Jag lyfte i detta sammanhang fram att den svenska lagstiftaren, i strid med hur resonemangen gick internationellt, hade gjort en kontextualisering av den möjliga konsekvensen av en accepterad prostitutionsmarknad vad avser synen på (kvinno)kroppen: Att det allvarligt kunde urholka respekten för kvinnokroppen om acceptans av en marknad för prostitutionsköp gavs. Det fann jag intressant.

Som ytterligare exempel på könandet av begreppen frihet/ansvar i rätten studerade jag hur den samtida trakasserilagstiftningen såg ut: Definitionen av sexuella trakasserier uppställde kravet på att trakasserierna skulle vara (grundade på kön samt) kränkande och ovälkomna. För etniska och funktionshindersrelaterade trakasserier uppställdes definitionen kränkande, däremot, sades i propositionen, behöver inte trakasserierna vara ovälkomna: ”Det skulle närmast vara stötande att tala om att kränkande beteenden kan vara annat än ovälkomna.”

Sexuella trakasserier, som sagt (som drabbar kvinnor i högre utsträckning) förutsatte däremot att det kränkande inte behöver vara ovälkommet. Därmed, argumenterade jag, ger denna form av trakasserier en större valfrihet – ett tyngre ansvar – för kvinnor att definiera beteenden ifråga som trakasserier än vad de övriga former av trakasserier gjorde. (Övriga områden som jag jämförde med i examensarbetet var arbetsrättslagstiftning samt regler om husransakan.)

Jag fann att tanken om att en liberal självbestämmanderätt skulle tillkomma det okönade subjektet medan specifikt könade – kvinnliga i detta fall – områden skulle vara belagda med beskuren handlingsfrihet inte på något entydigt sätt tycktes stämma. Utifrån detta lyfte jag fram vikten av att inte i simplistiska termer enbart åberopa ”frihet” för kvinnors vidkommande som ett medel för att utöka handlingsarenor, utan att istället problematisera hur begreppen frihet och ansvar könas, och hur de samspelar inom rätten och i samhället.

Kanhända döljs att regler i praktiken kan medge ett utökat handlingsutrymme för män, och ett beskuret dito för kvinnor, om vi låser oss vid fasta betydelser av begreppet ”frihet” för feministiskt vidkommande?

När dessa tämligen teoretiska resonemang dyker upp i din recension av Swartz bok som att ”Jenny Westerstrand jämförde (…) uppfattningen att sexarbetare skall ha rätten att besluta över sin egen kropp med att kräva att var och en skall ha rätt att sälja sina kroppsorgan” blir man förstås ganska uppgiven. Det är synd och tröttsamt med dessa vulgariseringar av debattens ståndpunkter, men dessvärre lika typiskt som att ”jämföra” har kommit att betyda ”likställa”.

För det andra: Ditt återgivande av Swartz tolkningar av Dodillets avhandling känns för mig väldigt uppochnedvänd: Som du själv konstaterar i din text kommer Swartz fram till att

”Hälsoministern Bengt Westerbergs utnämnde en kommission 1993 för att utreda prostitutionsfrågan utifrån uppfattningen att prostitution inte bara är skadlig för de inblandade utan strider dessutom principiellt mot den allmänna synen på sexualitet, liksom mot jämställdheten mellan kvinnor och män. Lagstiftningen skulle bidra till att ändra värderingar. I början av 2000-talet utvecklades synen att prostitution var lika med våldtäkt och sexualiserat våld mot kvinnor.”

Susanne Dodillet har ju byggt stora delar av sin avhandling på påståendet att sexköpslagen motiverades av synen på prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor, och att också Bengt Westerberg omfattade denna uppfattning. Detta är själva grunden för min anmälan av hennes arbete. Det hon påstår stämmer helt enkelt inte, och hon har behövt göra en del saxande i citat och förskjutningar av tidsaxlar för att få det hela att gå ihop.

Skälet till att detta är viktigt är att Dodillet, med utgångspunkt i påståendet att Sverige motiverade sin prostitutionslagstiftning med synen att prostitution var mäns våld mot kvinnor, tar spjärn mot ”radikalfeminsmen” och använder den utomjudiciella granskningen av Eva Lundgren som Uppsala universitet vidtog som empiriskt material för att ”vetenskapligt” påvisa att den svenska sexköpslagen är dålig.

Hon menar sig nämligen därmed ha visat att sexköpsförbudet vilar på teorier – ”könsmaktsteorin – som saknar ”belägg” (well, snurrigt är bara förnamnet, det är inte jag som tycker att detta är ok resonemang, i synnerhet inte för en idéhistoriker…).

Zoomar man ut bara ett ögonblick blir det i alla fall för mig tydligt att Oscar Swartz, likt Susanne Dodillet, är i färd med att skriva om svensk sexualpolitisk historia. Exempelvis tar han alltså upp min och Månssons argumenterade anmälan mot Dodillet (trots att han själv kommer fram till att hennes beskrivning inte stämmer, av din recension att döma, jfr också Josefina Erikson som visar i sin avhandling att ”radikalfeministiskt” tankegods om prostitution som våld inte hade med lagens tillkomst att göra), men som avslogs av Göteborgs universitet utan att de tog ställning till våra argument (avhandlingar är inte forskning eftersom de skrivits av en forskarstuderande menade universitetet), som exempel på att vissa sanningar inte får utmanas.

Samtidigt förbigår han att landets enda professor i ”kvinnoforskning, om kön och makt, särskilt inom familj och samhälle”, (Eva Lundgren) tvingades bort från tjänst som professor efter ett omfattande mediadrev, och att feminister idag lever med hat och hotelser så snart de tar till orda mot föreställningar om kvinnors tillgänglighet och mäns ansvarsfrihet. Det är något som inte känns helt balanserat i den beskrivning och värdering av provokation som Swartz gör, för att uttrycka sig milt.

En övergripande fråga jag funderat på i min forskning är vilka föreställningar och sanningar som kan sägas utgöra normer, och vad som därmed kan förstås som normbrytade. Som jag ser det finns det en mängd föreställningar som svävar kring på detta område där en av de mer framträdande håller på att bli att ”radikalfeminister” har styrt Sverige, och att den rebelliske nu är den som gör uppror mot sagda radikalfeministiska hegemoni.

Feministisk forskning om mäns våld mot kvinnor har tvivels utan haft en enorm framgång i Sverige under en tid. Samtidigt slog aldrig dess förståelser igenom på djupet, och dess analytiska nyanser blev aldrig en del av den offentliga än mindre den politiska diskursen.

Att utifrån de avtryck som sagda forskning ändå gjorde under några år, och utifrån de historiska tillfälligheter som framträder i Eriksons studie av tillkomstprocessen bakom sexlagen (idag skulle den aldrig ha gått igenom, det tror jag alla vet och inser), utpeka en förvriden och karikerad ”radikalfeminism” som en dominerande ideologi och praktik i Sverige är därför historielöst menar jag.

Dessvärre tycker jag att din recension blev lite av ett erkännande till den obehagliga revisionism rörande historien som märks idag, och som tycks vara del i en större offensiv för att få till politisk förändring istället för ett kritiskt samtal om hur vi förhåller oss till olikheter i uppfattingar om sakfrågor och olikheter rörande förståelser, och hur vi beskriver historiska processer och de aktörer som verkat där. Jag ser allt annat än friandar i den debatten dessvärre.

Vänliga hälsningar

Jenny W