Just nu är det säsong för årsmöten och stämmor. Många vita män ska kvoteras in och många valberedningar ska trygga att det fortsätter att vara så. Då och då ”hotar” en minister med att lagstifta fram bättre könsbalans, men det verkar hittills inte ha haft någon större effekt (i Sverige).

Inomfeministiskt brukar detta ge upphov till eviga diskussioner; att det inte skulle vara viktigt med kvinnor i näringslivets styrelser och att det inte förändrar situationen för merparten av kvinnor på arbetsmarknaden.

Många tycks också tro att det i första hand handlar om villkoren för de få kvinnor som trots allt har styrelseuppdrag, att de har sämre villkor än männen i samma grupp. Och det är klart, tror man att det är enbart deras villkor det handlar om är det ju lätt att bli provocerad. Inte minst mot bakgrund av att det är den enda könspolitiska ”hot” som lyfts överhuvudtaget.

Men i sanningens handlar det inte alls om villkoren för fem kvinnor som fått plats i näringslivets topp. Det är en fråga om demokrati, inflytande och makt. Vore det inte viktigt skulle det inte vara så sorgligt att fackföreningsrörelsens makt och inflytande i bolagsstyrelserna minskat så dramatiskt sedan 1970-talet. Av samma skäl är det lika viktigt att bryta den vita hegemonin.

En typisk svensk bolagsstyrelse innehåller vita män mellan femtio och sextio år, som vid sidan av sina styrelseuppdrag har en rad andra styrelseuppdrag. Många av dem har suttit i skandalomsusade styrelser som hamnat i blåsväder – vilket senare ses som en merit och erfarenhet av blåsväder. Likheterna med forna kolonialmakters herrklubbar är beklämmande.

Bolagsstyrelser har det yttersta ansvaret för arbetsvillkor, arbetsmiljöer, löner, bokslut, tillsättningar och bonusar. Genom att begränsa styrelser till små homogena enklaver blir det lättare att motsätta sig förändringar och framförallt – förbättringar.

Därför var det en pigg idé av Gudrun Schyman att gå på bolagsstämmor och näpsa. Fråga om könssammansättningen, men också om grundläggande kunskaper i jämställdhet, rättvisa och demokrati. Betydligt mer kreativt att låta styrelserna stå till svars än enstaka feminister som tycker att frågan är viktig.

För inte sällan är det samma personer som noterar att bolagsstyrelserna fortfarande är den vite, heterosexuella mannens isolat, som också är aktiva i frågan om arbetsvillkoren för kvinnor inom låglöneyrken.

Frågan som borde engagera fler är snarare var facken håller hus – och varför de dissat den demokratiska problematiken med underrepresentation i stället för att lägga den till listan över saker att också ta itu med? Varför är inte de på stämmorna och näpsar? Med sina stora aktieportföljer och sviktande medlemstal?

Ytterst är det ju inte en fråga om kön och etnicitet utan om kompetens. En kompetens den vite mannen i styrelserna och valberedningarna visat sig sakna. Det, och de rätta kontakterna.