Ungefär så kan 8-marsfesten i Skellefteå sammanfattas, då niofaldiga världsmästaren Heidi Andersson firade 20 år som armbryterska och bjöd in åtta av världens absolut främsta armbryterskor till Skellefteå Kraft World Challenge och titeln som världens bästa armbryterska.

I teorin är armbrytning enkel. Flytta motståndarens arm 30 centimeter och knappt 90 grader. I praktiken behövs det tillsättas massiva muskler, litervis med svett, ett ganska utförligt förråd av svordomar och en ändlös vinnarskalle.

Plus teknik, såklart. Du måste vara blixtsnabb i starten, du måste ta i med allt du har hela vägen från tårna och du måste kunna överföra hela din kroppstyngd till armen som en omutbar hävstång.

Inför tävlingen står Heidi Andersson som den givna favoriten och dragplåster. Men hon har konkurrens om stjärnglansen genom Eglė Vaitkutė från Litauen som har åtta VM-titlar och är regerande världsmästare i damernas tyngsta viktklass.

Ingen slump

Turneringen i Skellefteå består av två delar. Först en landslagsturnering mellan Sverige, Litauen och Ryssland (förstärkta av lettiskt gästspel). De fyra individuellt bästa tävlande gör sedan upp om titeln som världens bästa armbryterska.

Alla möter alla, varje match består av tre möten: först högerarm, sedan vänsterarm, och så högerarm igen.

Varje lag består av tre tävlande, och laguttagningen för det svenska laget lät säkert ungefär såhär: ”Vi möter de starkaste kvinnorna från de bästa nationerna i armbrytning. Vi behöver tjejer starkare än sådana det skrivs sagor om. Här räcker det inte med rödhåriga anarkister som kan lyfta hästar, vi behöver mer styrka än så.”

Mycket riktigt fick Heidi Andersson sällskap av giganterna Fia Reisek och Sarah Bäckman.

Det är ingen slump att tävlingen är satt till just 8:e mars, den internationella kvinnodagen. Heidi Andersson förklarar:

– Armbrytning visar att ingenting är omöjligt, att det inte finns någonting vi kvinnor inte kan. Tävlingen här är dels en uppvisning i sporten, men också ett ställningstagande mot förtryck och maktmissbruk.

Nio av världens bästa armbryterskor. Litauens lag övre raden till vänster, Ryssland och Lettland övre raden till höger, Sverige nedre raden.

Mörka siffror

När turneringen börjar är lokalen är halvfull, ungefär 150 personer sitter utspridda på stolarna framför podiet. 80-tals musik ljuder från högtalarna, full med gitarrsolon och höga toner.

Första matchen går mellan den unga svenskan Sarah Bäckman och ryskan Irina Gladkaya. Högerarm mot högerarm. Sarah Bäckman, som är rankad bäst i Sverige med vänsterarmen, överraskar med en seger i sin ”svagare” arm.

Men sedan vaknar ryskan till, slår till med en blixtrande reaktionsförmåga och segrar i vänsterarm. Halvminuten senare har de båda tävlande ställt upp sig för det avgörande mötet i högerarm.

Ett par sekunder senare är matchen över, 2-1 till Irina Gladkaya och Ryssland.

Sedan träder Eglė Vaitkutė upp på scenen. Och det är lika bra ni lägger det namnet på minnet direkt. Den litauiska titanen ställs först mot ryskt motstånd. Ryskan har inte en chans.

Inte i högerarm, inte i vänsterarm. Svenskan Sarah Bäckman blir Eglė Vaitkutės nästa munsbit. Tre raka segrar till litauiskan, och efter de första nio matcherna visar resultattabellen mörka siffror.

Litauen leder och Sverige ligger sist, och detta med råge.

Efter en kort paus är det som följer som taget ur en billig Hollywoodfilm med dåligt manus. Från ingenstans reser sig svenskorna. 80-tals rocken från högtalarna har ersatts av Ruslanas trummor och keyboardfanfarer i Wild Dances, och svenskorna radar upp segrar.

Förutom mot Eglė Vaitkutė då, förstås. Henne rår ingen på.

Gnager på naglarna

”Under det andra blocket har Sverige gått fram som liemannen under Digerdöden”, proklamerar turneringens speaker upphetsat till den allt växande publikskaran, nu mer än fullsatt, minst 300 personer, och en stor del av publiken får stå i den allt trängre passagen för att alls få en syn på de kvinnliga giganterna uppe på podiet.

Eglė Vaitkutė fortsätter att vinna, men ger också ett nästan blygt intryck. Som att hon inte riktigt trivs uppe på podiet och bland kamerablixtarna, och därför bestämt sig för att besegra sina motståndare snabbt för att så snart som möjligt kunna sätta sig på sin stol igen.

Spänningen inför de allra sista mötena i den tredje och avgörande ronden är olidlig. Sverige leder tävlingen, men bara med några få poäng. Alldeles knäpptyst i lokalen.

Publiken gnager på sina naglar.

De som av ren överhettning av spänning redan gnagt bort sina naglar tuggar frenetiskt på endera armstöden eller sina blodiga stumpar till händer.

Det efterlängtade stormötet mellan Heidi Andersson och Eglė Vaitkutė får publiken att flockas runt podiet.

Armbrytning är feministiskt

Fotografblixtarna går tätt. De båda tävlande tittar varandra djupt i ögonen och spänner musklerna till bristningsgränsen. Det är som att tiden stannar när de två giganterna äntligen ska göra upp. Två sekunder senare är allt över.

Eglė Vaitkutė har utan att ens blinka pressat ner den västerbottniska högerarmen i bordets lädermjuka stoppning.

Heidi Anderssons vänsterarm får halvminuten senare samma oömma behandling, och Eglė Vaitkutė tar hem ytterligare segrar.

När turneringen är slut har den litauiska legenden sopat rent med allt motstånd och vunnit samtliga 18 möten. Och ännu har hon inte ens börjat svettas.

Match mellan Ekatarina Larina (till vänster) och Eglė Vaitkutė.

Trots detta har Sverige efter de tre ronderna genom en fulländad laginsats, en jämnare trupp och helt klart det bästa publikstödet vänt hopplöst underläge till seger i totaltabellen.

Efter lagtävlingen så ställs de fyra individuellt främsta mot varandra. Eglė Vaitkutė gör processen kort med Heidi Andersson, seger i höger, seger i vänster.

Finalen mot ryskan Irina Gladkaya går lika smärtfritt. Eller ja, smärtfritt för litauiskan alltså. Fibrerna i Irina Gladkayas arm lär drömma mardrömmar i veckor efter den urkraft de just utsatts för.

Få matcher i turneringen varar längre än ett par sekunder, förutom när Heidi Andersson seglivat hänger sig kvar i duellerna och vägrar ge upp.

För de båda åskådarna Jana Vasickova och Ruxandra Nedelcu är turneringen en mäktig upplevelse.

– Heidi Andersson är verkligen en kämpe. Hon ger ju aldrig upp.

Och de håller med Heidi Andersson om att armbrytning visst är feministisk.

– Det handlar ju om att kvinnor bryter mot förväntningar om vad de ska göra. De här kvinnorna begränsar sig inte av föreställningar om vad kvinnor ”kan göra”. Det här visar att kvinnor är bra på den här sortens sporter, där det krävs muskelstyrka och en rejäl dos adrenalin. Kvinnor har precis samma råstyrka och vinnarskalle som killar.

Besökarna Ruxandra Hedelcu (till vänster) och Jana Vasickova poserar under halvtidspausen.

”Ta tag i våg egen skit”

Ändå är det något som inte riktigt stämmer med dagen. Någonting som gnager. Någonting kring hur hyllandet av dessa bevisligen väldigt fysiskt, och mentalt, starka kvinnor på något sätt förminskar och banaliserar allt vad 8:e mars borde handla om.

Det är nästan som att alla vi manliga fotografer och reportrar så innerligt vill lyfta fram dessa starka kvinnor att det blir förminskande av deras insatser. Media älskar skildringar av starka kvinnor.

Men att göra en stor sak av att kvinnor är starka kan lätt bli lika lömskt och ihåligt som när ett visst företag försöker sälja deodoranter utifrån samma budskap. Som att de någonsin brytt sig om kvinnors frigörelse. På samma sätt riskerar turneringen att fastna som lätt underhållning, utan att leda till något mer bestående.

Att alla tävlande gratulerades av kommersiella sponsorer med varsitt, föga könsnormsbrytande, paket av mixerstav, matberedare och massagestol kanske förklarar den gnagande känslan i magen.

Dagen avslutas dock uppåt. Efter att publiken gått iväg minglar fotografer och armbryterskor för intervjuer och reportage. En manlig reporter utmanar lite självsäkert Eglė Vaitkutė.

Några sekunder senare är han besegrad, och Eglė Vaitkutė tar sin 23:e och sista raka seger för dagen. Ingen finns längre kvar att utmana henne. Inga fler män som stöddigt ska bevisa sin manlighet.

Eller sätta kvinnorna på plats. Eller kvinnor som behöver få sitt självförtroende stärkt. Allt detta är redan åtgärdat.

Dagens stora förebild Eglė Vaitkutė har sin egen förklaring till sin framgång:

– I Litauen har vi inga pigor eller tjänstefolk som gör jobbet åt oss. Här måste vi ta tag i vårt eget skit och städa våra egna hus. Och allt sådant som kvinnor gör, vi släpar på överfulla tvättkorgar och bär tunga matkassor uppför trapphusen. Sådant gör oss starka.