Det är svårt att se Call Girl förutsättningslöst efter den omfattande debatten kring utpekandet av Olof Palme som småflicksmissbrukare. Enbart samma dag som detta skrivs behandlas saken på två ställen i DN (14/11). Att ta med denna helt ogrundade insinuation, som jag inte kan påminna mig någonsin framförts tidigare, var ett uppenbart misstag av filmmakarna eftersom den skymmer viktigare budskap.

Ett budskap handlar om mäns, inte minst mäktiga mäns, sexmissbruk. Hur kan ett helt sällskap män, antydningsvis dessutom knutna till regeringen (som ministrar, statssekreterare?), kollektivt och unisont skratta och applådera när deras i övrigt (kan man förmoda) någorlunda legitima arbetsmiddag avrundas med att halvnakna ”kaffeflickor” trippar in med avecen och börjar dansa på borden med vippande bröst?

Om jag inte från andra källor övertygats om att sådant faktiskt förekommer, från teknistfester i Lund till diverse arrangemang med kunglig närvaro, skulle jag haft svårt att ta det på allvar. Finns det verkligen inte en enda man som reser sig och går sin väg i protest? Fanns det inte i mitten på sjuttiotalet? Vad är det för kollektiv psykos som griper kring sig? Med sexualitet i normal bemärkelse har det ju inget alls att göra. Man skulle ha velat veta mer om hur dessa män tänker, hur de snackar med varandra om ”kaffeflickorna”. Men i filmen får inga män, utom möjligen polishjälten, någon personlighet, de är alla lönnfeta, sjaskiga, knappast mänskliga, skuggor i utkanten av skeendet. Filmen försöker inte ens antydningsvis förklara mekanismerna, den inbjuder enbart till moralisk avsky.

Och inte ens det är helt oproblematiskt när det gäller just ”kaffeflickorna”. De framställs ju som vuxna kvinnor som enligt filmens version har hyfsad social bakgrund och själva upplever att de gjort ett fritt val i syfte att tjäna extra. De motsvarar bilden av ”lyckliga horor” som ibland visas upp i debatten, såväl av porrbranschen som av en del sexliberala grupper? Om deras bakgrund får man inget veta, varför jag tillåter mig att tvivla på att kaffebrudarnas glättiga tuttviftande är så lyckligt och glatt som det ser ut på filmen. Här är man väldigt långt från tvångsimporterade traffickingtjejer som hålls i formligt slaveri.

Vad mansgängen gör när de dreglar över ”kaffeflickor” är ju inte olagligt ens idag. I mitten av 70-talet var det inte heller olagligt om de ”satte på” en av de vuxna prostituerade och betalade för det. Risken med filmens framställning är att en del åskådare undrar varför sådant måste vara olagligt idag när det framställs som något vuxna kvinnor gör frivilligt och med glatt humör.

Huvudorsaken till att det finns en torsklag i Sverige är förstås det som skildras i filmens huvudspår; nedbrytningen av en fjortonåring som hanteras som lekboll av bordellmamman och hänsynslösa män på jakt efter någon form av kick genom att äta av förbjuden frukt. Det är för hennes och hennes medsystrars skull sexköp bör vara förbjudet, även om offret/säljaren är över lagstadgad ålder för sexuellt umgänge. Man måste försöka stämma i bäcken. Iris livsöde är filmens behållning, men sambandet mellan det och de flinande gubbarna runt ett konjaksbord med dansande (vuxna) nakendamer framgår inte tydligt.

Dessutom undrar man vad poängen egentligen är med att koppla till den så kallade bordellaffären 1976-78, utöver kommersiella avsikter? Om man vill skildra underåriga flickor som utsätts för sexhandel behövs knappast den bakgrunden. Men om man faktiskt vill skildra en av de större skandalerna i modern svensk politik, varför då yxa till en i sig själv spännande historia med meningslösa sensationsdramatiska inslag, typ mord på en polsk prostituerad och en rättskaffens polis? Ingetdera lär han inträffat i verkligheten. Och framförallt, varför sudda till det så att det som var en politisk skandal knappast märks.

Den politiska skandalen var ju inte i första hand mäktiga herrars sexmissbruk. Sådant hade avslöjats tidigare, en moderat riksdagsledamot hade tvingats avgå sedan han lockat upp småflickor på sitt rum med hjälp av sin riksdagslegitimation. Bordellaffären var förstås större, men framförallt utsattes den för en unik politisk lockpåläggning. Detta antyds visserligen i filmen i form av diverse politrukers och polischefers tafatta försök att lägga ner utredningen. Men skildringen avslutas abrupt med att den tillträdande statsministern i oktober 1976 tar emot rikspolischefens PM av den avgående och hemligstämplar det. Vad hände sedan? Det får vi inte veta i filmen.

I verkligheten publicerade DN artiklar av Peter Bratt som hängde ut justitieminister Lennart Geijer som kund hos prostituerade som kunde ha förbindelser med polsk säkerhetstjänst. Dessutom påstås Geijer ha utövat otillbörligt inflytande till förmån för sin callgirl och ytterligare någon person. Allt detta avfärdades hårt och ilsket av Palme i en DN-artikel hösten 1977. DN vek ner sig utan att kolla vidare, bad om ursäkt, bestraffade journalisten, Peter Bratt, och gav Geijer skadestånd som denne använde till att instifta ett journaliststipendium. Palmes inlägg var en präktig lögn, som lockpåläggning lyckades det inte, bordellaffären fortsatte sitt liv i medierna.

Därför uppstod ett behov av en mycket större, välplanerad och samlad lockpåläggning. Den genomfördes den 9 maj 1978, men förekommer inte alls i filmen. Då besvarade statsminister Torbjörn Fälldin(C) en interpellation om ”utredning rörande ledande politikers samröre med den organiserade prostitutionen, m m”, som hans partikamrat Gunilla André hade ställt med anledning av ett TV-program en vecka tidigare som tagit upp ryktena om att rikspolischefen överlämnat en lista med namn på högt uppsatta politiker som var bordellkunder.

Fälldin hänvisade till att Olof Palme nämnt namnlistan i en DN-artikel den 20/11 1977, men avfärdat den som lösa rykten. Han fortsatte: ”Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var med bland de uppgivna kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen”. Gunilla André tackade underdånigt för svaret. Där kunde riksdagsdebatten varit slut.

Visserligen har alla riksdagsledamöter rätt att delta i interpellationsdebatter, men normalt medverkar bara interpellanten och vederbörande statsråd. Kanske hade vpk-aren Jörn Svensson gjort ett kritiskt inlägg, men sedan skulle det helt säkert varit slutdebatterat. Då hände något helt unikt i svensk riksdagstradition. Oppositionsledaren, Olof Palme, gick in i debatten, inte för att kritisera statsministern – deras förhållande var annars som hund och katt – utan för att försvara honom och instämma i att allt bara var lösa och lögnaktiga rykten. Därpå levererade Jörn Svensson hård kritik mot interpellationssvaret, bland annat med en vass poäng: Är det rimligt att tro att SÄPO har lagt ner så stor möda på spaningar i saken om det bara är lösa rykten? I så fall är ju SÄPO en säkerhetsrisk!

Jag satt i kammaren under debatten, vilket knappast är brukligt om det handlar om debatter där man inte själv ska delta. Man kunde redan 1978 lyssna i sitt arbetsrum. Ändå hade jag gått ner i kammaren. Jag hade inte planerat att yttra mig, men ville ändå vara på plats. Då inträffade något som fick mig att begära ordet. Min (dåvarande) partiledare, Ola Ullsten (FP), statsråd i Fälldins regering, gick upp i talarstolen. Att ett statsråd som inte har med saken att göra tar till orda i en interpellationsdebatt som är ett annat statsråds ansvar, är om möjligt ännu ovanligare än att oppositionsledaren stödjer statsministern. Jag tror inte det hänt varken förr eller senare. Ullsten avfärdade innehållet i rikspolischefens PM som ”ogrundad smutskastning, falsk ryktesspridning, illvilligt förtal.” Liksom Palme skällde han ut massmedia och hävdade att det här handlade om att skydda människors respekt för demokratin. Därpå kom moderatledaren Gösta Boman upp i talarstolen och anslöt sig till vad Fälldin, Palme och Ullsten sagt. Nu hade alltså samtliga tre regeringspartiers ledare, plus oppositionsledaren, i en helt unik kollektiv aktion avfärdat ett PM av rikspolischefen som ogrundade rykten. Jörn Svensson återkom och menade att ”det i denna väl regisserade föreställning finns något som inte stämmer”. Han fick ett långt, men i sak innehållslöst, svar av Fälldin.

Därpå var det min tur. Jag förklarade mig besviken och pläderade för opartisk utredning, eftersom ”man kan inte själv vara den domare som dömer sig själv oskyldig – hur säkert man än vet att man är oskyldig”. Och jag raljerade med att Palme hänvisat till en internutredning av socialdemokraten Thage G Petersson. ”Det är ju faktiskt en förolämpning mot såväl Sveriges folkvalda som Sveriges folk. Hela polisen och säkerhetspolisen har varit inkopplade här och polischefen – man må anse vad man vill om honom – har sammanställt en PM och överlämnat den. Sedan har Thage Peterson i socialdemokraternas valledning gjort en utredning och så begär man på fullt allvar att svenska folket skall tro att saken är tillräckligt utredd och klarlagd!”

Detta fick Olof Palme att formligen explodera i sin ökända hånfullhet: ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior”. Så var rikspolischefen Carl Persson knockad. Därpå upprepade han att hela saken handlade om att folk inom den organiserade brottsligheten försökte ”komma ifrån sitt trängda läge genom att sprida rykten omkring sig – och då ska det alltid finns några Svensöner och Gahrtöner som intill förbannelse står upp och säger: ’Tänk om det ligger något i det! Tänk om medborgarnas förtroende kräver utredning’. Så fortsätter de att driva insinuationerna vidare för att få till stånd en kommission först och nästa kommission sedan. Då behövs det politiker som säger ifrån att detta är strunt och förblir strunt.” Jörn Svensson kallade Palme ”skämtare” och jag hävdade att starka politiker är sådana som har ”modet att lämna över undersökningsuppgiften till opartiska organ så snart de själva är satta i skottgluggen när det gäller deras privata beteende”. Fälldin angrep mig, likaså förste vice talmannen Torsten Bengtsson (C). Palme insinuerade att jag gick i det reaktionära Moralisk Upprustnings fotspår.

Det blev en oerhört uppmärksammad debatt. Och eftersom vpk fortfarande hade en särställning och inte togs på fullt allvar av större medier, är det nog ingen tvekan om att det som väckte uppmärksamhet var att jag, folkpartist och alltså en medlem av den borgerliga regeringens parlamentariska underlag, protesterade. Kanske var det här min senare brytning med folkpartiet inleddes, även om det var andra saker som blev utlösande (kärnkraften). Jag hade som sagt inte planerat att yttra mig. Men när både oppositionsledaren och övriga två partiledare för regeringspartierna samstämmigt avfärdade ett polisiärt tjänstedokument, som utpekade en eller flera av dem som bordellkunder, blev det övertydligt att det handlade om en förplanerad lockpåläggningsaktion. Efterhand visade det sig, lyckligtvis, att det var ”overkill”. Lockpåläggningen lyckades inte, tvärtom ökade misstänksamheten. Bordellaffären fick ett evigt liv.

Det är bra. Men betydelsen av bordellaffären är inte i första hand att den visar att det fanns och finns mäktiga män som ägnar sig åt sexmissbruk. Det är tyvärr ingen nyhet. Vad bordellaffären tydligare än kanske någonsin förr eller senare i svensk politik avslöjade, var att den patriarkala struktur som finns i ryggmärgen hos de flesta män, ibland kan vara så stark att den övervinner till och med de djupaste ideologiska och politiska motsättningar. Varför gjorde Olof Palme annars gemensam sak med Fälldin?

En förklaring kan förstås vara, som Call Girl antyder, att båda var kunder i bordellmamman Doris Hopps stall, men jag är inte övertygad. En annan kan vara att Olof Palme inte alls, som han påstod i riksdagen, ville undvika den nedsmutsning av valrörelsen som skulle bli resultatet om rikspolischefens lista blev offentlig – Fälldin skulle inte hinna försvara sig, påstod Palme scoutmässigt – utan att det handlade om att skydda de socialdemokratiska namnen på listan.

En tredje förklaring, som jag skulle ha velat se behandlad i Call Girl, är att Palme drevs av en, troligen omedveten, manlig ryggmärgssolidaritet, samma sorts manliga gruppsykos som kan få annars normala och hederliga män att flina och applådera så snart det blir tal om sexuellt förbjuden frukt, i första hand vuxna nakenbrudar och vippande tuttar, men i extrema fall också det mest förbjudna, underåriga tjejer, till och med barn. Detta handlar definitivt inte om grundläggande sexuella behov utan om helt andra mekanismer. Om ”alla män är djur” så är det inte för att de har så explosiva sexuella behov att de inte kan behärska sig, utan snarare för att de likt en del djur kan gripas av ett destruktivt flockbeteende, som ofta går ut över kvinnor. Tyvärr kan man inte påstå att Call Girl ens försöker granska detta. Kvinnorollerna räddar filmen, medan mansrollerna mest skymtar förbi som skuggor, vilket är klart missvisande. Män är nämligen inte enbart djur, utan också levande människor som går att förstå, om än inte alltid att försvara.