Colette (Sidonie-Gabrielle Colette, 1873-1954) är en skandalomsusad författarinna som räknas som en av de viktigaste franska 1900-talsförfattarna. Hennes böcker upplevdes som oerhört provocerande och handlade om kvinnans val, njutningar, sexualitet och frihet. Texterna var delvis självbiografiska och hon kan ses som en sorts urmoder till Erica Jong.

Hennes privatliv i Paris väckte också stor uppmärksamhet där hon bland annat jobbade som skådespelerska på varietéteatrar och ställde till med nakenchock genom att i en pjäs exponera sitt ena bröst på scen. Hon gifte sig tre gånger, det tredje och sista äktenskapet ingick hon då hon var 62 år med en man som var sjutton år yngre.

Hon hade också en ökänd affär med sin styvson, vilket kanske var inspirationen till Chéri. Det är en av hennes mest kända och bästa romaner och utspelar sig i 1920-talets Paris, under La belle époque, (det är ett uttryck om perioden efter första världskriget och återspeglar de positiva samhällsförändringar som ägde rum under perioden, en stämning av tillväxt, sorglöshet och framtidstro men också ett nostalgisk tillbakablickande som uppstod i det traumatiserade Frankrike efter kriget).

Kärlek över åldersgränserna

Historien handlar om den framgångsrika kurtisanen Léa som ska fylla femtio och stretar envist mot sitt åldrande. Chéri (eller Fred som han egentligen heter) är hälften så gammal som henne och Léa har blivit såväl hans älskarinna som moder. Hon har tagit hand om Chéri sedan han var tonåring eftersom hans mamma, som är Léas jämnåriga kollega Madame Peleoux, ville att hon skulle lära honom allt om kärlekens konst.

Han har blivit bortskämd i deras lyxiga bubbla, närd till en fullblodsnarcissist. Han är beroende av hennes pengar och kunskap, hon är beroende av hans ungdom för att själv känna sig ung. Vändningen kommer när hans mamma börjar längta efter barnbarn och arrangerar ett bröllop med en annan branschkollegas dotter, den knappt myndiga Edmee. Först då förstår både Léa och Chéri att deras sex år långa flirt inte bara var en lek utan faktiskt hade en djupare mening och att de var varandras stora kärlekar.

Alla karaktärerna i pjäsen har gemensamt att de blivit lämnade och att de nostalgiskt tänker tillbaka på tiden då de var tillsammans med den de älskade, kännetecknande perioden la belle époque.

2009 kom filmatiseringen av romanen och Dramatens pjäs är också filmisk, den inleds med svartvit filmprojektion av skådespelarna. Projektionen, som förstärker känslan av tidsepoken, ligger sedan kvar i bakgrunden under hela föreställningen. I filmen är det Michelle Pfeiffer som spelar huvudrollen, i Dramatens uppsättning är det Lena Endre och de båda har gemensamt att de (trots) sina vackra ansikten och spröda uppenbarelser spelar med stor pondus.

Lena Endre gör ett nyanserat porträtt av Léa, vars ålder samtidigt är en styrka och en belastning. Endre lyckas förkroppsliga Léas hårda yta där det bakom skalet finns en sårbarhet som hon inte vill låtsas om.

Subjekt vs. Objekt

Den feministiska filmforskarinnan Laura Mulvey har i sina böcker skrivit om att film och andra medier förstärker traditionella könsroller genom att vända sig till en manlig publiks njutning, kvinnan är den som ska njuta av att bli sedd. Film är skapad för en manlig publik och männen identifierar sig med mannen som oftast har en hjälteroll. Mannen kan inte både vara hjälte och objekt så därför får kvinnan rollen som objekt. Mannen är berättelsen och betraktaren, kvinnan är bilden.

Colette skapade kontrovers med Chéri eftersom hon inte gjorde någon hemlighet av att hon beundrade det sätt på vilket dåtidens framgångsrika kurtisaner arrangerade sina liv (att de var ekonomiskt oberoende, med stimulerande sexliv). Objektet, den som vi som åskådare låter blicken vila på, är Chéri.

Hamadi Khemiri springer omkring, framförallt i pjäsens första akt, barbröstad, speglar sig och pratar om pärlhalsband och andra vackra ting som annars brukar vara framställda som kvinnors ämnen. Khemiri är lekfull i sitt skådespeleri och passar perfekt som den fåfänga, korkade och naiva Chéri.

Léa framställs inte som en svag kvinna som sörjer sin ålder utan snarare någon som är rädd för att bli gammal eftersom hon då är ”den som blir över”. Det är dock tydligt att det mest är hennes omgivning som lägger vikt vid hennes ålder genom att rynka på näsan åt hennes relationer med unga män och ständigt påminna henne om att hon är så vacker, trots sin höga ålder. I slutet av pjäsen säger hon demonstrativt att hon inte vill ha fler ansiktsbehandlingar och att hon ska sluta färga sitt hår.

Fantastisk guldskimrande inramning

Dialogen är snabb och näbbig men de komiska inslagen från Colettes roman tar ibland över historiens allvar och pjäsen blir därför stundtals farsartad. Jag hade velat se pjäsen mindre komisk och mer tragisk för att känna mig fullt engagerad i karaktärernas öden.

Den stora behållningen är trots allt den fantastiska rekvisitan som för tankarna till en 20-talsfilm som The Great Gatsby (Scott Fitzgeralds bok, från 1925, har filmatiserats ännu en gång och går upp på biograferna nästa år med Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan i rollerna).

Scenografin med guldskimrande inredning och guldiga kostymer av Marika Feinsilber, vacker dans och stämningsfull musik, som exempelvis en tolkning av Britney Spears Toxic, är perfektion. Chéri har med den vackra inramningen gått från att ”bara” vara en bok till att, via film och teater, bli konst. Om du vill ha en kulturupplevelse som korsar alla gränser finns i skrivande stund biljetter kvar till vinterns och vårens visningar på Dramaten stora scen.