En dag i mitten av 1890-talet bestämde sig Myra Sadd Brown för att ta en cykeltur i den engelska staden Malton där hon bodde.

Hon tog på sig sin cykeljacka med insvängd midja, sina bloomers – puffiga, knälånga bomullsbyxor – ett par långa strumpor och skinnskor med en låg klack. Sedan cyklade hon iväg.

Men färden genom samhället var ingen vanlig åktur. Myra väckte uppmärksamhet när hon trampade fram. Stadens invånare förfasades.

Att kvinnor cyklade hade man vant sig vid; varje sommar rullade överklassens damer fram på sina cykelmaskiner i parker och på herrgårdsområden iförda speciella cykelkjolar.

Men att de bar byxor och åkte på långtur var skandalöst. “De använder sina cyklar för att uppnå oberoende!” sa folk. “De cyklar ifrån sina manliga följeslagare!” Plötsligt var cykling inte bara cykling.

Det var ett uppror.

”Mönstren desamma”

Nu är det år 2012. Jag cyklar i London varje dag. Ingen höjer på ögonbrynen över mina jeans. Runt mig trampar andra fram, kvinnor och män, i cykelkläder, byxor eller kjol.

Vi är en naturlig del av gatubilden.

1890-talets uppståndelse känns avlägsen. Men är den verkligen det? En dag åker jag till The Women’s Library i östra delen av London.

Här visas utställningen Cycling to Suffrage, sammanställd av historikern Sheila Hanlon som har doktorerat på det sena artonhundratalets cykling.

Ju mer jag pratar med henne, desto mer känner jag igen mig. Omständigheterna är annorlunda nu än för hundra år sedan.

Men är inte mönstren nästan desamma?

Ohälsosamt för damer

År 1895 slog cykling igenom i den brittiska överklassen, berättar Sheila Hanlon. Den blev en stor fluga.

Tidigare hade sporten ansetts onaturlig för kvinnor. 1874 hade en cykel med damsadel tillverkats på försök, men den kom inte längre än till prototypstadiet.

För att cykla måste man alltså sitta gränsle, och det var inte sedesamt. Man oroade sig också för att det var ohälsosamt för damer att cykla. Det kunde orsaka infertilitet och puckelryggighet, trodde man, och doktorer rådde alla kvinnor som ville prova cykling att först konsultera sina läkare.

Men invändningarna var inte bara medicinska.

– Cykling skiljer sig från andra sporter när det gäller krav på kläder, I tennis, som också var populärt på den här tiden, kunde man ha klänning. Men cykling är fysiskt krävande,säger Sheila Hanlon.

Nidbilder

En mängd nya klädesplagg för cykling togs fram. Det var kjolar med slits där bak, så att linningen föll på var sida om bakhjulet, och klädesdräkter med hyskor vid axelpartiet, där långa kjolar kunde hakas fast medan bäraren cyklade runt i byxliknande underställ.

De hårda skenorna togs ur korsetterna. Och snart var de första cykeldräkterna med byxor framtagna – puffiga bloomers.

Trots att bara få vågade bära dem väckte de stor uppmärksamhet.

Nidbilder av damer i de moderna plaggen publicerades i satirtidningar och kvinnor på långtur i byxor fick stenar kastade på sig och blev attackerade av unga män.

Långsamt flyttades gränserna

1899 vägrades Lady Haberton inträde till en restaurang under en cykeltur eftersom hon var klädd i ett “tvådelat benplagg”. Men byxbärarna lät sig inte avskräckas.

– Cykling är till sin natur en mobil sport. När kvinnorna bar sina cykelkostymer och färdades runt i staden kunde alla se dem. De visade väldigt effektivt upp hur praktiska deras kläder var, säger Sheila Hanlon.

Den nya hobbyn hade genom sin natur tvingat fram en klädesreform för kvinnor. Långsamt flyttades gränserna framåt.

Jag tittar ned på mina gympaskor. Jag känner igen mig. Konflikten mellan cykling och kraven på kvinnors utseende finns kvar.

Jag kan inte cykla i avancerad frisyr eller snäv kjol. Jag kan inte cykla i högklackade skor.

Speciella cykeltidningar

Enligt undersökningar från de senaste åren från Cycling England och Lancaster University är en av de vanligaste orsaken till att brittiska kvinnor inte cyklar, förutom trafikbilden, är att de är “rädda att anlända svettiga till jobbet”.

De är också oroliga för förstörda frisyrer och för att bli sedda utan smink.

– På 1890-talet fanns speciella cykeltidningar för kvinnor, med råd om hur man skulle bete sig på sin cykelmaskin, berättar Sheila Hanlon.

Temat var ofta en kombination av modeförmaningar och tips om hur man bevarade sin kvinnlighet i sadeln.

“Skryt inte över hur långt du har cyklat”, rådde tidningarna. “Bär inte hatt avsedd för trädgårsdsfester i kombination med bloomers”.

I en broschyr från 2010, publicerad av cykelorganisationen Sustrans och riktad mot kvinnor, finns en sida med tips på hur man kan kombinera cykling idag med krav på utseende.

“En sidensjal under hjälmen hjälper dig att undvika flygigt hår”, tipsar man. “Ta med dig ett kompaktpuder i väskan så kan du snabbt ta på det när du anländer till jobbet”.

Utseendekraven handikappar oss, och cykeln drar fram handikappet i ljuset. Nu som 1895.

Transportfrihet

– Den stora cykelflugan i den brittiska överklassen höll i sig mellan 1895 och 1898, berättar Sheila Hanlon och fortsätter:

– Under tre år cyklade alla engelsmän som var något. Men kvinnor och män använde inte sina cykelmaskiner på samma sätt. Männen svepte fram längs vägarna och på tävlingsbanor, medan kvinnorna oftast höll till i parken eller på stora gårdsområden.

År 1897 observerade tidningen The Times en konstig trend. Under mitten av 1890-talet uppskattas 1,5 miljoner engelsmän ha cyklat, varav en tredjedel kvinnor.

Men 1897 var fem av fyrtio cyklister som dödades på vägarna kvinnor. Eftersom de flesta kvinnliga cyklister inte uppehöll sig på vägarna var det oproportionerligt många.

Tidningen skrev också om ett fall från 1896 där en cyklande kvinna omkom efter att ha hamnat i den döda vinkeln vid sidan av en hästkärra som sedan svängde.

Strunta i lagen

Sheila Hanlon berättar att det även här finns likheter mellan historien och nutiden. En undersökning gjord av Londons transportmyndighet visar att två tredjedelar av alla brittiska cykelpendlare 2008 var män.

Samtidigt var hela 10 av 13 cyklister som dödades i trafiken år 2009 kvinnor, enligt cykelorganisationen CTC.

Några år tidigare hade rapporter om en opublicerad studie från Londons transportmyndighet dykt upp. Den visade att de flesta dödsolyckor där kvinnor omkom berodde på att de blivit påkörda av lastbilar.

För männen var lastbilarna inte alls samma problem. Enligt rapporten verkade de ojämna siffrorna bero på att cyklande män tenderar att strunta i lagen och ställa sig framför lastbilar i korsningar, medan kvinnor oftare väntar bakom rödljusen i förarens döda vinkel.

– Siffrorna från 2010 presenterades som något nytt. Men det är de inte. Kvinnor råkar ut för exakt samma typ av cykelolyckor idag som under den viktorianska tiden,säger Sheila Hanlon.

Efter cykeltrenden

Cykeltrenden på 1890-talet var kort. Efter några år hittade Londons överklass nya fritidsaktiviteter.

Cyklar började massproduceras och blev tillgängliga också för arbetarklassen. Samtidigt blev de allt viktigare för alternativrörelsen och det civila samhället.

I början av 1900-talet användes de ofta för uppsökande verksamhet och föreläsnigsturnéer.

– När suffragettrörelsen växte sig stark på 1910-talet var cykeln en naturlig del av organisationen, sägerSheila Hanlon.

Man kedjade fast sina cyklar i staket under protester, och använde dem för att snabbt komma undan efter militanta tillslag. Än idag är cykeln en symbol för frihetskamp och självständighet.

Sheila Hanlon har sammanställt en lista på några av dagens cykelgrupper för kvinnor runtom i England. Här finns edwardianska cykelklubbar, muslimska föreningar som håller cykellektioner och cykelgarage med speciella tjejkvällar.

– Cykling kommer alltid att vara politisk. Hur mycket man än feminiserar den, kommer den alltid att stå för oberoende, säger Shela Hanlon.