Karin Svensson har ett långt förflutet inom kvinnojourrörelsen. Hon är aktiv jourkvinna i Olofströms kvinno- och tjejjour. I våras valdes hon in i styrelsen för Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, och förra vintern läste hon journalisterna Kerstin Weigls och Kristina Edbloms kartläggning i Aftonbladet om mäns dödliga våld mot kvinnor. Då hade 189 kvinnor i Sverige mördats av en man de haft en nära relation med sedan 2000-talets början.

– Jag ville uppmärksamma den siffran. För mig blev det naturligt att välja en mil per kvinna. Dessutom blev själva cyklandet, att flytta sig över landet ett sätt att manifestera kvinnans flykt från kommun till kommun. Vi rör oss som de kvinnor vi möter på kvinnojouren gör. Det blir också en utmaning att cykla en mil för varje mördad kvinna och den ansträngningen blir i sig ett sätt att hedra dem, säger Karin Svensson, som betonar att cyklandet är ett sätt att sätta fokus på frågan, inte förmå någon att skänka pengar åt kvinnojourerna.

– Vi samlar inte ihop pengar under färden eftersom vi tycker att det är kommunens skyldighet att se till att kvinnor, tjejer och barn som utsätts för våld av en man i nära relation får skydd.

Tre krav

Istället vill Karin Svensson och Kristina Westman lyfta upp frågan om mäns dödliga våld mot kvinnor. De har tre krav. Det första är en oberoende och långsiktig finansiering av kvinnojourernas verksamhet. De kräver också bättre rättsskydd för utsatta kvinnor, tjejer och barn. Ofta får den utsatta flytta från bostaden och ibland gömma sig i en annan kommun, medan gärningsmannen kan bo kvar.

– Det måste ändras. Det måste också alltid i alla led göras kvalitetssäkrade hot och riskbedömningar, när kvinnan söker hjälp. Oavsett vilken polis, socialsekreterare eller jurist hon möter ska bedömningen av hennes situation göras utifrån kvalitetssäkrade metoder. Kvinnan ska inte behöva ha tur och hamna hos en insatt person, utan alla kvinnor i alla kommuner ska ha lika stor möjlighet till hjälp, säger Karin Svensson.

Det tredje kravet är lika stort ekonomiskt stöd till utsatta kvinnor oavsett kommun.

– En del av våldet är ekonomiskt. Annars skötsamma kvinnor tvingas ta lån åt mannen. De sätts i skuld och kan få betalningsanmärkningar, vilket gör det svårt för kvinnan att få ett eget boende. Vi vill ha en lag som reglerar samarbetet mellan kommunerna eller ett statligt utjämningssystem som gör det möjligt för kvinnor med sekretessmarkering eller betalningsanmärkningar att få en ny lägenhet i en annan kommun när hon lämnar kvinnojouren och ska bygga upp ett nytt liv, säger Karin Svensson.

Hur ska ni orka cykla 189 mil?

– Jag är inte ett dugg nervös inför den fysiska prestationen. Det är mer den sociala delen jag kan fundera på: hur vi ska hinna i tid till evenemangen, när en del orter vill börja på eftermiddagen? Frågan är hur trött man är när man kommer fram, så att vi verkligen klarar att sitta i debatter eller hålla anföranden hos kvinnojouren vi besöker. Det vet man ju inte i förväg.

Hur ska ni bo?

– Hela vägen, utom i Grythyttan och Nordmaling där vi får bo gratis på hotell, kommer vi att sova över på orternas kvinno- och tjejjourer. I snitt cyklar vi ungefär åtta mil per dag. Kortaste sträckan är fem mil. Längsta är 11,2 mil, mellan Karlstad och Örebro. Just logistiken kräver mest planering. Just nu försöker vi komma ikapp efter semestern och samtidigt arbeta ifatt det vi missar när vi är ute i 30 dagar och cyklar. Men alla vi pratar med är så positiva: vissa kvinno- och tjejjourer har ordnat mycket stora evenemang i samband med att vi dyker upp.

Vad har ni för cyklar?

– Det är helt vanliga cyklar med många växlar. Vi har två packväskor bak och en på styret. Ett cykelcenter i Karlshamn sponsrade oss med slangar, pumpar, ventilgummi och en hel förmiddags utbildning i cykelreparation. Det känns skönt att kunna fixa hoppade kedjor och punkteringar själv. Vi har två uppsättningar cykelkläder. En som vi har på oss när vi cyklar och en, som vi byter om till när vi kommer fram. Vi vill minimera packningen.

Vad ska ni äta under resan?

– Vi har ingen möjlighet att ordna varm mat, eftersom vi vill cykla så lätt som möjligt. Vi ska försöka stanna och äta en dagens lunch på restaurang. Annars har vi med oss snacks, som vi kan ta om blodsockret sjunker.

Medcykling förbereds

Den 22 september anländer cyklisterna till Linköping. Kvinnojouren och tjejjouren i Linköping möter upp redan i Norrköping och cyklar med till Linköping.

– Vi kommer att ha torgmöte på Lilla Torg, Gyllentorget på lokalspråk, och dela ut material, både om Rokskampanjen Plenty Sister, cykelprojektets material och kvinnojourens eget informationsmaterial. Tal ska också hållas och sedan tar vi på bästa sätt hand om de två cyklisterna och våra egna trampare genom att gå och äta någonstans, berättar jourkvinnan Katinka Ingves.

Några mil därifrån, i Motala, pågår just nu planeringen för fullt på kvinnojouren om hur de ska ta emot cyklisterna den 20 september.

– Vi talar om att ha öppet hus på jouren samt bjuda in personer som vi samverkar med och/eller står kvinnojouren nära. Detta ska ske på kvällen då det är svårt att fastställa tidpunkt när de kommer, berättar jourkvinnan Tina Olby och tillägger: 


– Temat under mötet är givetvis dödade kvinnor och information om kvinnojourens verksamhet. Vi ser ett stort värde med projektet och att cyklisterna talar om dödade kvinnor och drivkraften att cykla.