Det finns mer att säga om de feministiska diskussioner och tankar som dök upp på Feministisk Tribunal. Jag tror att de säger något om var vi befinner oss. Förra veckan reflekterade jag kring problematiseringen av relationen mellan jämställdhetspolitik, ekonomismen och uteslutningen av klassperspektiv som togs upp i en av panelerna och som även dök upp på andra ställen, inte minst i Tiina Rosenbergs krav på att stoppa privatiseringarna.

I dag skulle jag vilja lyfta fram kritiken mot Sveriges militarisering och kidnappningen av feminismen för att legitimera militärt våld, vilket var tema för en annan panel modererad av Jenny Rönngren med Maud Eduards, Mian Lodalen, Josefine Karlsson och Anna Ek (utifrån texter av Cattis Laska, Maud Eduards och Mian Lodalen i antologin Det heter feminism!).

Avståndstagandet från Sveriges militarisering och kvinnors deltagande i den verkade unisont. Ingen uttryckte några invändningar mot Cattis Laskas förslag om att avskaffa militären. Ingen invände heller mot Maud Eduards provokativa förbud mot kvinnor i försvaret. Och vem kunde låta bli att sympatisera med Mian Lodalens ”livplikt”?

I grund och botten håller jag med denna samstämmiga kör. Militärmakten i världen – och den svenska är inget undantag – används för att upprätthålla ojämlika maktordningar som missgynnar majoriteten av kvinnor. Krig drabbar kvinnor oproportionerligt hårt. Militära interventioner är inte feministiska och följaktligen kan kvinnlig närvaro i militära interventioner inte heller vara feministisk. Visst kan ”kvinnlig närvaro” utföra en bevakande funktion och på så sätt kanske minska ”fredsstyrkornas” sexualiserade våld mot lokalbefolkningar, men det handlar om en marginell lindring med tanke på våldsutövandets långsiktiga undergrävande av möjligheterna för fred. Och själva föreställningen att svensk militärmakt ska exportera jämställdhet är löjeväckande. Hur skulle en i grunden ojämställd institution där kvinnor systematiskt trakasseras, nedvärderas och begränsas till uppgifter som på ett könsstereotypt sätt anses lämpade för kvinnor ”exportera jämställdhet”?

Detta sagt måste vi ändå fråga oss hur vi tänker på relationen mellan våld och institutionell makt. Om varje rättsordning, som Walter Benjamin påpekar i sin oundgängliga essä ”Till en kritik av våldet”, grundas och bevaras genom våld – vad innebär förslaget att avskaffa militärmakten? Kan staten existera utan militärmakt? Ja, det finns exempel på stater (däribland Costa Rica) som avskaffat militären efter en analys av de globala förhållandena som går ut på att de ändå är utlämnade åt de stora militärmakterna i världen (varför dränera den nationella ekonomin med ett försvar som inte kan vara annat än symboliskt?) Om Sverige inte hade så stora ekonomiska intressen investerade i sin krigsmaskin skulle det vara ett möjligt val med tanke på landets storlek och avsaknad av militära hot. Men kan detta val globaliseras? Kan den globala ordningen upprätthållas utan militärmakt? Finns det något sätt att i praktiken avskaffa militärmakten?

Om svaret på någon av dessa frågor är nekande måste det vara problematiskt från ett feministiskt perspektiv att just kvinnor utesluts från våldsapparaten? Denna fråga ställdes under pausen av en kvinnlig officerare som fanns med i publiken. Hon sade att hon gärna ville avskaffa militärmakten, men så länge militärmakten finns tycker hon det är bäst att det finns kvinnor där.

Feminismen har historiskt haft starka kopplingar till pacifismen och det har funnit en tendens att utesluta våldsteori från feministiskt politiskt tänkande. Medan icke-sanktionerat våld varit föremål för feministisk maktkritik har det sanktionerade våldet tenderat att uteslutas från analysen. Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” avgränsar exempelvis studieobjektet på ett sådant sätt att det sanktionerade våldet undantas från analysen av det våld som reproducerar könsmaktsordningen. Ett tyst förgivettagande är att den statliga våldsapparaten är på kvinnornas sida, det institutionella våldet är beskyddande. I detta sammanhang är det kanske nyttigt att ha Benjamins påpekande i åtanke:

”…den överraskande möjligheten att rättens intresse av att monopolisera våldet gentemot den enskilda personen inte har sin förklaring i avsikten att slå vakt om rättsmålsättningarna, utan i den att slå vakt om rätten själv. Att våldet, när det inte ligger i händerna på den behöriga rätten, utgör ett hot mot denna, inte genom de mål som det till äventyrs eftersträvar utan genom sin blotta existens utanför rätten”.

Enligt Benjamin vilar all rätt på någon form av våld. Hur fredligt en överenskommelse än har ingåtts bygger den på att parterna i sista hand har rätt att ta någon form av tvingande våld i anspråk gentemot den andre om denne skulle bryta överenskommelsen. En politisk ordning utan våld är från detta perspektiv otänkbar.

Hur kan ett feministiskt avståndstagande från militarismen och kvinnors deltagande i den förhålla sig till detta?

Jag har inget svar. Men jag hoppas att vi ska kunna tänka vidare tillsammans. Och välkomnar inlägg och förslag om detta frågekomplex.