Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Håkan Juholt, Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Det är sex enkla och bra argument för delat ledarskap. Visst kan gamla partier lika gärna välja en kvinna som den enda ledaren i toppen, men de gör oftast inte det.

Lägg därtill partisekreterarna och parhästarna och vi har ett så gott som enkönat toppgarnityr inom svensk politik.

När före detta partiledarkandidaten Rossana Dinamarca har argumenterat emot ett delat ledarskap inför partiledarvalet på v-kongressen som ägde rum förra helgen, har hon bland annat uttryckt att det bara varit en dålig ursäkt för att få välja ytterligare en man till partiledare.

Men som många varit inne på, både på v-kongressen och i sociala medier, kan man inte välja organisationsform utifrån aktuella kandidater eller problem. Organisationsformen ska tvärtom fungera som en stabilisator mot just dagsaktuella kandidater eller strömningar som är lätta att böja sig för. Att inte kunna sitta för länge på en ledande position, till exempel, är en klok garanti mot korruption.

Att förslaget om delat ledarskap återigen kom upp på v-kongressen var bra. Det initierade en viktig och nödvändig debatt om vilka krav det går att ställa på ett feministiskt parti, men det blottade också en hel del grunda föreställningar om just kön: att det skulle vara en fråga om ”manligt” och ”kvinnlig”t när det i stället är en fråga om rättvisa och inflytande.

Det sista Lars Ohly utlovade, innan han steg åt sidan, var en feministisk offensiv. Det är naturligtvis mycket välkommet. Det kommer att tarva en hel del internutbildning i Vänsterpartiet. Och då kan vi ändå notera att vänsterpartiet är riksdagens mest feministiska parti.

Jonas Sjöstedt är inte känd för sina många och långa feministiska utläggningar. Men han är har goda vitsord vad det gäller att lyssna. I sitt avskedstal spred Lars Ohly skulden för de dåliga valresultaten på hela partistyrelsen genom att flera gånger återkomma till att vänsterpartiet anammar ett ”kollektivt ledarskap”. Men ett kollektivt ledarskap kan vara nog så enahanda om alla i kollektivet tycker likadant och de som tycker annorlunda hamnar utanför.

Nu ser Vänsterpartiets nya partistyrelse lite spretigare ut, och hur könsbalansen kommer att fördela sig är fortfarande inte riktigt klart eftersom alla positioner ännu inte är tillsatta, till exempel inte partisekreterarposten. Och Jonas Sjöstedt kan nu naturligtvis (med)verka feministiskt, kollektivistiskt och demokratiskt även om det inte blev ett delat ledarskap för vänsterpartiet. Men vänsterpartiet kommer härmed inte att medverka till att den svenska partiledarkadern blir mer jämställd. Det är miljöpartiet och centerpartiet som står för det inslaget just nu.