Inför gårdagens generalstrejk i Spanien förklarade den feministiska nyhetsbyrån Amecopress att de tillsammans med andra feministiska organisationer är involverade i protesterna mot den konservativa regeringens arbetsmarknadsreformer.

”Vi bryr oss också om den ekonomiska politiken, särskilt nedskärningarna i offentlig service som utbildning, hälsa, sociala tjänster (som omsorgen om de som saknar försörjning) och pensioner – de fyra grundpelarna i Välfärdsstaten – oundgängliga för jämställdheten mellan könen och fördelningen av arbete och omsorger”, skriver Amecopress, som inte ger mycket för regeringens konsekvensanalys av vad arbetsmarknadslagstiftningen innebär ur ett genusperspektiv.

”Varken propositionen eller konsekvensanalysen nämner eller bekämpar det strukturella, könsrelaterade våldet, ett resultat av ojämlikheten på arbetsmarknaden som manifesteras i en sysselsättningsgrad för kvinnor på 52,9 procent – 14,4 procentenheter lägre än den för män, lönediskriminering och sämre skydd vid arbetslöshet.”

Amecopress konstaterar att nedskärningarna av offentliga utgifter försätter ekonomin i en krympande spiral som sammanfaller med lägre skatteuppbörd, och konstaterar att ”i andra bilagan till dekretet översätts detta med att offentlig service pressas tillbaka på grund av det ihållande budgetunderskott som uppstått”.

Artikeln konstaterar att nedskärningarna i välfärden är särskilt skadliga för kvinnor, eftersom vården av barn och närstående faller tillbaka på kvinnorna, samtidigt som en viktig källa till arbete går förlorad och dessutom försvagas definitionen av medborgarna som medborgare, anser Amecopress.

”Därför stöder vi, som arbetare, arbetslösa och omsorgsgivare, genom att utöva aktivt medborgarskap till försvar för rätten till arbete och jämställdhet, generalstrejken som utlysts den 29 mars 2012.”

Även Píkara Magazine deltog i generalstrejken, och ställde sig även frågan hur egenföretagare, hemmafruar, omsorgsgivare, studenter, forskare, soicalarbetare, arbetslösa och timanställda skulle strejka, om de kände sig inbjudna. Resultatet blev en blogg med röster från personer i den typen av situationer. Några citat:

”Jag stöder strejken, men om de kallar mig att arbeta just den dagen, hamnar jag i ett dilemma”

”Det är inte lätt att mäta en intellektuell arbetsdag och det utnyttjas systematiskt”

”Jag skulle vilja se dubbelt så många människor kämpa på gatorna den 30 mars”

”Jag drömmer om en strejk med varenda kotte på gatan där fler ungdomar deltar”

”Strejken gäller mig, jag har gjort den till min. Jag jobbar hemifrån, men den dagen kommer jag inte att rita, det blir en symbolisk strejk”

”Jag upplever strejken som främmande av många skäl, men framför allt på grund av vem som utlyser den och hur det sker”

”Jag är beredd att göra vad som helst, varje dag blir det fler som tvingas lämna sina hem”

”Jag får dåliga vibbar, för det slutar med att vi pratar om dem där nere, utan att sätta någon verklig press på dem där uppe”

”Som vårdgivare kan jag inte lämna en person utan omsorg. En strejk för mig skulle vara en sådan som vi kunde delta i tillsammans”

”Om jag inte arbetar en dag gör jag det nästa. Att jag låter bli att arbeta påverkar inte ett som jag ser det orättvist system”

”Procentsatserna på teve spelar ingen roll. Jag hoppas på en strejk som den 15 mars som ger oss möjlighet att mötas och göra någonting”

I La Independent konstaterar Núria Ribas att den nya arbetsmarknadslagstiftningen som antagits av både nationella passar perfekt som politik för att bevara ojämställdhet. På varje deltidsarbetande man i Spanien går det tre kvinnor. ”Någon skulle kunna hävda att det inte är reformen ”i sig” som tvingar kvinnor att ta på tillfälliga kontrakt och deltid. Det ligger något i det. Men det här är inget isolerat problem utan allt hänger ihop.”

Det som enligt Ribas skulle behövas istället är satsningar på att bygga ut den offentliga äldre- och barnomsorgen, och utöka den lagstadgade föräldraledigheten för fäder så att de kan ta sin del utan rädsla att förlora jobbet eller straffas för det i arbetslivet.

Då skulle kvinnor i alla fall inte vara tvungna att arbeta deltid, menar Núria Ribas.