– I Sverige har fokus snarare legat på skillnaden mellan de som arbetar och de som inte gör det, den politiska diskussionen har handlat om hur man ska få in folk på arbetsmarknaden, säger Daniel Larsson, sociolog vid Umeå universitet och medförfattare till en rapport om fattiga arbetande i Sverige för EU-kommissionen.
Men faktum är att fyra av tio av dem som i dag räknas som fattiga – de vars disponibla inkomst är under 60 procent av medianinkomsten – i Sverige har ett jobb att gå till. Vilka är de?
– Det är framför allt unga med tidsbestämda kontrakt och perioder av arbetslöshet, säger Daniel Larsson.
I Sverige, liksom övriga Norden, är unga mellan 19 och 24 år kraftigt överrepresenterade bland fattiga arbetande. Det beror på kombinationen av att svenska ungdomar flyttar hemifrån tidigt och har en svag position på arbetsmarknaden, med deltidsjobb och osäkra anställningar.
Kvinnor löper större risk
Sådant är inte mönstret överallt. I bland annat Grekland, Portugal och Spanien är det snarare äldre som riskerar att bli fattiga trots att de har arbete, visar en sammanställning från EU-kommissionen.
– Har man ett tillfälligt kontrakt löper man klart större risk att bli fattig i Sverige, men inte i exempelvis Storbritannien. Där är fattigdom i stället mer relaterat till låga inkomster eller till hur många timmar man jobbar, säger Daniel Larsson.
Kvinnor jobbar oftare deltid och är oftare ensamstående föräldrar än män, vilket gör att de löper större risk att hamna i fattigdom. Så ser mönstret ut i hela Europa. Men i Sverige syns knappt någon skillnad mellan könen i statistiken, säger Daniel Larsson.
Det beror på att fattigdom mäts på hushållsnivå medan inkomst mäts på individnivå. Eftersom män tjänar mer än kvinnor (i Sverige är lönegapet 17 procent för samma jobb) är det vanligare att mannen i ett heterosexuellt parförhållande ”lyfter upp” kvinnan ur fattigdom än tvärtom. Många kvinnor som har en inkomst som är så låg att de skulle räknas som fattiga syns inte i statistiken eftersom de lever med en man med högre inkomst.
Trots att åtta procent av de med arbete i EU räknas som fattiga så talas det nästan uteslutande om arbetslöshet, särskilt sedan den ekonomiska krisen. I de mest skuldtyngda euroländerna, som Grekland och Spanien, ligger arbetslösheten på runt 20 procent.
Tar efter Tyskland
I Tyskland har kombinationen reformer på arbetsmarknaden – avregleringar och flexibla låglönejobb subventionerade av staten – och lönestopp pressat ner arbetslösheten till 6,7 procent, den lägsta nivån på tjugo år. Allt oftare framhålls den tyska modellen för att lyfta sysselsättningen och produktiviteten. Inför vårens franska presidentvalskampanj inspireras kandidaterna allt oftare av Tyskland, och både Spanien och Portugal har nyligen genomfört reformer som de lånat från tysk arbetsmarknadspolitik.
Men det tyska jobb-undret döljer en annan utveckling: den om fattiga arbetande. Mellan 2005 och 2010 växte låglönesektorn i Tyskland mer än 13 procent och tre gånger snabbare än andra sektorer. Det är en av förklaringarna till att de många nya jobben inte lett till att den inhemska konsumtionen har fått ett lyft.
Skillnaden i tyska lönekuverts tjocklek har ökat så mycket de senaste tio åren att tyska låglönearbetare i dag tjänar mindre i förhållande till landets medianlön än alla andra OECD-länder utom Sydkorea och USA. Liksom i Sverige har Tyskland ingen minimilön, utan löner sätts i kollektivavtal som förhandlas fram av arbetsmarknadens parter. Men andelen som täcks in av dessa avtal blir hela tiden färre.
I en färsk rapport från rikelandsklubben OECD konstateras att klyftorna mellan rika och fattiga har ökat i de flesta OECD-länder och att skillnaden framför allt beror på växande inkomstskillnader. Man konstaterar också att inkomstklyftorna i traditionellt jämlika länder som Sverige och Tyskland ökat under 2000-talet – för första gången och mer än någon annanstans.
Fotnot: Ekonomisk jämlikhet/ojämlikhet mäts oftast med den så kallade ginikoefficienten, som går mellan 0 (då alla inkomster i ett samhälle är identiska) och 1 (där en person har all inkomst). På 80-talet var snittet 0.29 i OECD-länderna, i slutet av 2000-talet 0,316. I Finland, Tyskland, Israel, Luxemburg, Nya Zeeland, Sverige och USA ökade den med mer än 4 procentenheter.
